Läsresan

en blogg om böcker (mest)

När jag tänker på Den gröna ön känner jag

DSC08879 c När jag tänker på Den gröna ön känner jagDSC08812 c När jag tänker på Den gröna ön känner jagDSC08772 c När jag tänker på Den gröna ön känner jagDSC08730 c När jag tänker på Den gröna ön känner jagDSC08661 c När jag tänker på Den gröna ön känner jagDSC08640 c När jag tänker på Den gröna ön känner jagDSC08555 c När jag tänker på Den gröna ön känner jagDSC08534 c När jag tänker på Den gröna ön känner jagDSC08528 c När jag tänker på Den gröna ön känner jagDSC08491 c När jag tänker på Den gröna ön känner jagDSC08526 c När jag tänker på Den gröna ön känner jag

Jag vaknar och vet inte vilken tid på dygnet det är, men jag önskar av hela min trötta kropp att jag vaknat till en ledig dag. Sen känner jag att jag ligger påklädd i nylonstrumpor, den snäva kjolen och den vita skjortan som inte får bli skrynklig, och då minns jag att jag är mellan två pass. Jag är hungrig för jag hinner aldrig laga mat och på hotellet får vi i personalen varje dag samma; friterade korvar och pommes frites. Istället lever jag på choklad, ibland pasta med tonfisk. Jag går genom regnet och blåsten, nedför Dalysfort Road, passerar genom parken där vinden alltid får tag i en som mest. Jag har slutat att använda paraply för längesen, de blåser bara sönder. Jag fryser förmodligen, det gör jag hela tiden på ett sätt som jag aldrig frusit förut. Kläderna är alltid fuktiga och där jag bor finns ingen värme. I mitt rum sipprar kalluft ner genom den öppna spisen och vi har ett hål i vår ytterdörr efter att killarna i huset spelat fotboll och skjutit sönder postinkastet. När jag kommer hem efter midnatt, svettig, blöt och kall får jag sitta i ytterkläderna i köket och vänta på att vattnet i duschen ska värmas upp. Efter duschen går jag fullt påklädd in i mitt rum och drar över mig den stora sträva filten, därunder försöker jag värma mig i min egen andedräkt. Har jag tur är värmefläkten ledig, då startar jag den, ställer den nära mitt ansikte, somnar och vaknar alldeles kokhet om kinderna.

Den här veckan har Kulturkollo Den gröna ön som tema och undrar vad man tänker på när man tänker på Irland. Jag tänker bland annat på minnen som det ovan och det låter kanske inte så mysigt, men faktum är att Irland är en av mina favoritplatser på jorden. Hur kallt och blött det än kändes vissa stunder, så spelade det nästan ingen roll. På Irland var det alltid varmt ändå, inne på pubarna och mellan människorna. Jag var aldrig själv om att ha ont i knävecken efter arbetspassen, där fanns alla Irlandsvänner som var i precis samma situation och som ändå hade orken att umgås och dansa och prata och skratta. När jag tänker på Irland tänker jag egentligen inte, jag känner en massa saker. Det var en alldeles särskild känsla att bo på Irland.

Fotona är från en Irlandsresa för några år sedan.

Marskatten i april

DSC05278 red Marskatten i aprilDSC05287 red Marskatten i aprilDSC05275 red Marskatten i april

Kan bara icke kastrerade katter vara marskatter? Eller även gamla kastrerade hankatter? 🙂 I den meningen att de vankar runt rastlöst och skriker och ylar. Det är precis vad Malou gjort hemma de senaste veckorna, på nätterna och morgnarna och mest hela tiden. Det enda som hjälper är att lyfta upp honom och bära runt på honom som en annan bebis. I helgen i stugan var han dock knäpptyst. Och han är inte särskilt intresserad av utelivet, vill mest komma in hela tiden för att ligga på sin filt.

Innan vi åkte hem gick han med på att ta en promenad i trädgården tätt intill mig, det var det enda. En annan upplevelse som tog på hans krafter var fågeln som stod på uppfarten när vi kom, en gigantisk stor och rund höna! Haha, hans ögon har väl aldrig varit så stora 🙂 Det såg verkligen ut som om han tänkte “Vad tusan är det där?”

Rid- och skrivläger

DSC02838 red Rid  och skrivläger

Som barn var sommarens höjdpunkter ridlägren, dessa drömmiga sommardagar med bara hästar och ridning på schemat.

Tänk er då det här: ett läger där man får rida och skriva om hästar i sällskap av den hyllade hästboksförfattaren Pia Hagmar! Det är precis vad Sundsvalls stadsbibliotek anordnar i sommar, ett rid- och skrivläger. Lägret är för barn i åldrarna 10-12 år och man ska såklart gilla hästar och tycka om att skriva, men man behöver inte ha någon ridvana. Och det som är superbra med det här lägret är att det är helt gratis!

Så här säger bibliotekarien Lo Ek:

– […] deltagarna kommer att delas in i olika grupper, man kan komma hit och träffa en häst på riktigt för första gången. En tanke är också att barn som i vanliga fall inte har möjlighet att åka på ridläger ska få chansen, säger Lo Ek.

Här finns mer information!

Finns det sportiga bibliotekarier?

Kom ni ihåg hur det var på högstadiet och gymnasiet när i princip alla omkring en var indelade i någon av existerande tydlig kategori? De som idrottade, fotbolls- och hockeykillarna som var tillsammans med tjejerna som gick på spinning (när spinning var något man aldrig hört talas om). Datanördarna, som knappt pratade, men när de pratade sa obegripliga saker, de motionerade definitivt inga fler kroppsdelar än fingrarna. Esteterna som var kulturella och gick och nynnade på ett irriterande vis och när de var med på gympan såg fullkomligt vilsna ut.  Ni tycker säkert jag generaliserar, men nej, jag baserar på hur det var i skolorna där jag gick och bland människorna jag umgicks med 🙂

Jag har ibland tänkt på de där uppdelningarna och hur fånigt det var. För i min omgivning var det nästan otänkbart att en sportkille skulle kunna visa något som helst kulturellt intresse. Och som sagt, en estet som utövade sport var som en Bambi på hal is. Jag har också tänkt att de här kategorierna vi tillhörde löstes upp någonstans när vi blev vuxna och blev människor bortom kategorier. Komplexa, mångsidiga, varierade människor.

Men så när jag var på campusträff med alla andra blivande bibliotekarier så var det någon som under en busstur in till stan sa något i stil med (lite på skoj, men också lite allvar): “Tror ni det finns bibliotekarier som gillar att träna?” Det fanns ingen som sa “ja”, istället intygade alla hur de inte gillade att träna. Och jag tänkte först att det är enklast att hålla med, men så reste jag en liten hand och pep “Fast jag gillar att träna.”

Plötsligt var det som att flyttas tillbaka till den där tiden då det var svårt att säga att man gillade något som inte riktigt hörde hemma i kategorin där man vistades. Plötsligt tänkte jag, men är det fortfarande så, tillhör bibliotekarier en viss kategori och tränar man inte i den kategorin?

Gäller det samma för den så kallade kulturtanten? Tränar inte heller hon?

För mig är det märkligt att upptäcka att det skulle kunna vara så. Finns det alltså inga sportiga bibliotekarier undrar jag nu? Har ni några exempel i er närhet som kan hjälpa mig slå hål på känslan att vi fortfarande är uppdelade? Och när jag tänker efter, kan det varit så att jag egentligen aldrig hörde hemma i någon kategori utan rörde mig lite mellan alla? Jag hade min idrott, ridningen, utanför skoltid, jag var bok- och kulturintresserad, men hängde med datanördar, jag var duktig på idrotten i skolan fram till gymnasiet då det inte längre ansågs coolt. Är jag fortfarande mittemellan kategorier?

Nej boken! Du får inte ta slut!

DSC05255 Nej boken! Du får inte ta slut!

Titel: Den som stannar, den som går
Författare: Elena Ferrante
Utgiven: 2016 (på svenska)
Förlag: Norstedts
Adlibris ¦ Bokus

Det har tagit sin tid att läsa den tredje boken i Ferrantes Neapelkvartett. När jag befinner mig på sista sidorna blir det ändå förståeligt varför – jag vill ju egentligen att den här boken/serien aldrig tar slut. Jag vill leva i den hela tiden (som läsare, viktigt att notera). När de kvarstående sidorna blir allt färre, när jag befinner mig på allra sista sidan och drar ner lästakten till det långsammaste jag kan, då blir jag nästan arg. Det är som jag vill skrika till boken att nu tar du inte slut för då, då…!

Jag överdriver lite, men ändå inte 🙂

DSC05258 red Nej boken! Du får inte ta slut!

Ändå trodde jag inte att jag skulle känna så, för de första hundra sidorna känner jag mig inte alls lika engagerad som i den förra boken. Jag tänker att det har gått för lång tid sedan jag läste den. Alla personer från Neapelkvarteret är inte längre lika tydliga, det är svårt att minnas omständigheterna kring alla karaktärer och till en början saknar jag Lila något oerhört. Jag blir orolig att den här boken mest ska handla om hur livet är för huvudpersonen Elena, att det där spänningsfältet mellan henne och väninnan, mellan hennes nuvarande liv och det hon lämnat i Neapel, inte ska få utrymme.

Men så blir det inte, till slut vävs det som tur är in i berättelsen igen. Den här gången på ett politiskt, allvarligt och drabbande vis. Och Elena ställs återigen inför funderingar kring sin situation, den klassresa hon har gjort till det så kallade bättre livet. Hon ställs inför prestationsångest efter att ha haft framgång med sin debutbok, hon ställs inför frustrationen att vilja bidra med något i arbetarklassens kamp, i den feministiska kampen, samtidigt som hon finner sig mer och mer låst i det egna hemmet med två döttrar och sin man. Det förflutna i Neapel släpper aldrig taget, dyker upp igen och gör sig påmint på ett nedslående vis i hennes familj. Och senare i hennes kärleksliv.

DSC05261 red Nej boken! Du får inte ta slut!

Den sista delen heter Det förlorade barnet och går att förhandsbeställa redan nu. Den förväntas levereras från Adlibris v. 24. Då kommer berättelsen knytas samman och avslutas och jag kommer att vara tvungen att läsa det oundvikliga slutet.

En vit påsk

Jag tror jag utbrast något i stil med “Men va!” när jag drog upp rullgardinen i fredags och hela världen utanför var vit. Stugan låg inbäddad i en snöig sagovärld och även om jag kände mig snuvad på vårsol kändes det ganska mysigt. För vi har inte haft så många sådana dagar i vinter ens. Småfåglarna verkade ha blivit helt panikslagna och svärmade runt fågelborden som tokar, jag tror aldrig jag har sett så många fåglar där. Vi gjorde en snölykta utanför lillstugan, en snögubbe som mer såg ut som ett snömonster, eftersom skallen sprack och så gick vi en ganska lång promenad i skogen som var magiskt vintervit. Den yngsta i sällskapet var helt lyrisk och utbrast “Det är jätteroligt här!” varpå han sedan klättrade på alla stenar och höjder och verkligen utnyttjade förmodligen årets sista snölek.

Men dagen efter gick det fort med snösmältningen. Plötsligt tittade jag upp mot granarna som varit helt bulliga av snö och de var helt bara igen. Gräset och de stackars vårblommorna tittade fram och snömonstret lutade mer och mer 🙂

Musiken i den lilla filmen är gjord av Jahzzar och heter “Room with a view”.

Glad Påsk!

DSC05218 red Glad Påsk!

Glad Påsk på er!

Men vilket jädra påskväder, snön öser ner här. Igår borde jag haft pluggdag men jag sköt upp det och får ta igen på måndag istället. Istället var vi i Wadköping och såg massor av söta påskkärringar och påskgubbar. Sen var vi i stallet i flera timmar, tittade på två fölungar, varav det ena hade fötts bara några timmar tidigare. Jag hade lite ridlektion för min systerdotter och så tog vi en hästpromenad i skogen. Vi lyckades kanske pricka in helgens enda solstrålar.

På kvällen däckade vi allihop framför filmen Insidan ut. Sen kan man väl säga att barnen i sällskapet slängde en och annan suktande blick på påskägget jag vann på jobbet, bestående av 1,6 kg godis. Det är dock fortfarande oöppnat 🙂

Hoppas ni får en trevlig påsk vad det än är för väder hos er!

När djuren och naturen stressar

DSC05191 red När djuren och naturen stressar

Godmorgon!

Jag har varit själv hemma i snart en vecka och herregud vad Malou har låtit mig veta att vi är själva! Han har varit helt omöjlig vissa stunder. Han är ju vanligtvis enormt rutinberoende. På kvällen sitter han och väntar på att just jag ska lägga mig, sen ska han stå och trampa på mig i ca 10 minuter, sen kan han gå och lägga sig. På morgonen går han upp med husse, följer med in i badrummet, får sin mat och ska sen följa med in i sovrummet och väcka mig.

Och nu när dessa rutiner varit helt rubbade har han dragit runt och muttrat och ylat och gnällt, sent på nätterna och astidigt på morgnarna. Och jag har klappat och burit på honom och fjäskat och kelat, men det är som om det ändå inte varit nog för honom.

En annan sak som stressat mig den senaste veckan är plantorna. Jag är alltid pessimistisk när jag sår, tänker att allt inte kommer ta sig, sen när allt tar sig, har jag jättesvårt för att inte försöka ta hand om precis allt! Jag går in i ett tillstånd där jag till varje pris ska få de där plantorna att klara sig, och det kan vara riktigt stressande! För jag har inget växthus och jag har egentligen inte plats.  Vi får se hur det går i år, tanken är att det mesta ska ner till stugan så småningom.

På fotot är de där sex Blomman för dagen som jag sådde utan att först veta vad det var. De växer så det knakar och jag har ingen aning om hur jag ska ta hand om dem. Igår gav jag dem varsin klätterpinne och de verkar ha blivit överlyckliga. Det roliga är att den längsta inte alls verkar nöjd med sin pinne. Igår kväll hade den istället hakat fast i grannens, jag flyttade den, men i morse hade den hittat till en annan granne…

Hursomhelst, idag ska jag ha en helt vanlig pluggdag igen efter praktik och campusträff. Det ska bli riktigt skönt. Ha en fin dag!

Kattstoppare

DSC05187 RED KattstoppareDSC05190 RED Kattstoppare

På bokfronten inte jättemycket nytt. Jag befinner mig fortfarande i tredje boken av Ferrantes Neapel-kvartett. Häromdagen fick jag förfrågan om jag vill vara med i en bokcirkel och då blev jag skitglad rent ut sagt, men tyvärr känner jag inte att min tid räcker till just nu. Sen skulle de läsa Min fantastiska väninna som första bok. Kanske hoppar jag på senare.

Annars har jag hämtat ut Christin Ljungqvists nya bok Vita Tigern som ska bli spännande att läsa. Hittills har den haft det mycket viktiga uppdraget som kattstoppare här hemma 🙂 Vad en kattstoppare är? Jo, det är det föremål som finns närmast till hands när jag sitter framför datorn och inte vill att Malou ska gå framför skärmen precis hela tiden. Det blir ofta böcker som agerar kattstoppare. I fallet ovan ser ni ju hur kattstopparen förhindrar Malou från att hoppa från sitt kattorn till bordet där jag sitter, även om han många, många gånger övervägde om det kanske ändå var möjligt 🙂

Verklighetsflykt

Jag flyr verkligheten genom att vara i stallet, titta på en nyfödd fölunge som med ostadiga steg går bredvid sin mamma och prata med barn som precis har ridit och lyser av något, kanske stolthet, mod eller glädje. Jag verklighetsflyr genom att gå på konsert med Emil Jensen som säger kloka ord på just temat flykt. Jag verklighetsflyr till någon annans verklighet när jag dyker ner i Elena Ferrantes Neapel-värld.

Men så sitter jag hemma i mitt trygga kök, äter risgrynsgröt med apelsin, och funderar på hur jag ska spendera kvällen. Det är några dagar efter dådet i Stockholm och då känns det plötsligt som om verklighetsflykten inte är de där sakerna ovan. Det känns mer som om det är min tillvaro, så som den ser ut mest hela tiden. Fast då skulle verkligheten definieras som något hemskt, en mer drabbad och tragisk tillvaro än min. Och jag vill inte att det ska vara definitionen av verkligheten.

Fast vad är verkligheten då? Den formas och definieras väl utefter den som upplever den? Har jag, med den slags verklighet jag lever i, rätt att känna sorg när andra drabbas? Med tanke på att jag några dagar senare just kan sitta i mitt trygga kök och egentligen inte vara drabbad av större bekymmer än att det ska bli snöblandat regn i påsk? Jag känner mig falsk, jag har inget att vara ledsen för. Samtidigt, som medmänniska måste jag få känna mig nedslagen. Hur skulle världen annars bli? Jag måste få känna sorg när saker händer i Stockholm eller i Syrien eller på andra platser i världen.

Och då är vi tillbaka till de där sakerna jag inledde med. Då behöver jag de sakerna för att fly mitt bekymrade, oroliga, medmänskliga inre – hur hemskt det än kan låta. Jag skulle annars ätas upp, bli som paralyserad i tillvaron, inte kunna ta ett steg, utan varenda dag, precis hela tiden hitta omständigheter att känna oro inför.

Så när jag tänkt på de som drabbades i Stockholm flera gånger under en dag, då behöver jag det här; en fölunge som tar sina första staplande steg bredvid sin mamma och en bok som erbjuder en annan verklighet.

« Older posts

© 2017 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2017 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright