Läsresan

en blogg om böcker (mest)

Green girl av Kate Zambreno

DSC 0451 red Green girl av Kate Zambreno

Titel: Green Girl
Författare: Kate Zambreno
Utgiven: 2011/2014
Förlag: Modernista
Adlibris ¦ Bokus

Jag vet inte vad det är med mig och böcker just nu. Jag väljer kanske helt enkelt fel. Det är onekligen lätt att ha höga förväntningar på en bok som jämförs med Glaskupan, men även om förväntningarna hade varit lägre hade jag haft svårt för Green Girl. Jag läser faktiskt inte ut den. Men jag läser till sida 163 och det är nära att jag tänker att jag måste kämpa vidare, men så orkar jag bara inte. Man ska inte behöva kämpa så med en bok, jag orkar inte det just nu i alla fall.

DSC 0452 red Green girl av Kate Zambreno

Jag har läst för många böcker där unga kvinnor flanerar runt utan att röra sig någonstans, grubblandes över sina liv, över något ex, i Zambrenos fall en Honom. Jag behöver mer sammanhang än vad Green Girl kan erbjuda, en tydligare linje genom berättelsen. En ram som håller ihop det hela så att jag överhuvudtaget får tag på Ruth och blir engagerad i henne. Nu faller allt än hit, än dit. Formen är så viktig, det är så många citat som säkert betyder mycket för författaren, men som jag inte orkar tolka och varför kan Han inte bara få ett namn? Berätta vem han var och vad som hände för det tillför ingen särskild känsla att inte göra det.

Återigen står jag som förundrad över citaten från recensionerna, där boken benämns som “golvande läsning”, “elegant, kristallklar, enastående läsning”, “det är i stort sett omöjligt att lägga boken ifrån sig.”

Jag missuppfattar tydligen alla böcker just nu. Jag känner inte alls sådär som recensionerna uttrycker det och fascineras över hur deras upplevelse har kunnat vara så otroligt annorlunda.

Tips till Bokmässebesökare

Jag trodde det skulle vara jobbigt ändå att sitta hemma och se alla uppdateringar från Bokmässan, för nog tusan är ens flöde spammat av mässan just nu! Men faktum är att det inte känns så jobbigt, det känns trevligt att få massor av uppdateringar och glimtar från er som är där och jag känner mig så nöjd över beslutet att stanna hemma.

Ett litet tips bara till alla er instagrammande Bokmässebesökare, skriv gärna något annat än “Nuuu kööör viii!” Börjar bli lite tjatigt 🙂

Café Skriva på Bokmässan

cafeskriva 1 Café Skriva på Bokmässan

Igår i affären hörde jag följande:

– Ja, vi åker inte i år. Vi brukar ju åka vaaarje år, men i år bestämde vi oss för att hoppa över.

Var på vippen att hoppa in där och deklarera att precis så är det för mig också, jag brukar verkligen åka varje år. Att jag inte åker i år har inget att göra med bojkotten av mässan och debatten kring det. Jag har faktiskt inte ens tänkt till och tagit ställning. Men jag kände redan förra året att mässan istället för att vara inspirerande, bara tryckte på mig rent fysiskt. Hur många bokmässor kan jag ha varit på? 10-15 kanske. Jag älskar det och förra året hade inte blivit så bra som det blev om jag inte hade fått assistera Kerstin på Skrivarpodden och på så vis få en uppgift under mässan istället för att bara gå och vallas med alla andra.

Sen är en anledning till att jag inte åker att någon ju måste jobba på alla bibliotek under helgen 🙂 Jag är en av dem!

Men ni som är på mässan och är skrivintresserade får inte missa det nya området Café Skriva. Där finns bland annat Skrivarpodden och där skulle jag definitivt ha hängt om jag hade varit på plats.

Strändernas skönhet av Nina Bouraoui

DSC 0417 Strändernas skönhet av Nina Bouraoui

Titel: Strändernas skönhet
Författare: Nina Bouraoui
Utgiven: 2013
Förlag: Elisabeth Grate förlag
Adlibris ¦ Bokus

Jag har fortfarande svårt att sluta läsa böcker när jag inte tycker att det är bra. Som om jag måste slutföra uppgiften. Så himla dumt, det enda som händer är att jag forcerar mig igenom. Jag försöker verkligen med Strändernas skönhet, för jag har läst bra recensioner och det har låtit spännande. Men det dröjer inte länge förrän jag får svårt att läsa vidare.

1 Strändernas skönhet av Nina Bouraoui

Jag tror det var i DN som recensenten skrev att hon hade läst om boken två eller tre gånger. För mig är det helt otroligt, hur man haft det tålamodet, jag kämpar mig till s. 60 men sen tar det totalstopp. Då har huvudpersonen redan ältat sin otrogne make Adrian, som lämnat henne, fram och tillbaka några gånger. Jag bläddrar fram ganska långt i boken och läser lite på måfå, upptäcker att hon fortfarande ältar på samma vis. Läser recensionen som Anna skrivit här och bestämmer mig för att det helt enkelt finns andra berättelser som väntar på att bli lästa för min del.

Ibland tänker jag att recensenterna inte vågar, för tänk om Nina skulle få Nobelpriset (hon är tippad) och så står man där som den enda kulturpersonen som offentligt har ogillat ett verk av en författare som tilldelats det finaste litteraturpriset man kan få. Det kommer att verka som om man inte har smak eller inte förstår.  SvD:s recensent skrev: “På den allra klaraste prosa skriver Bouraoui och gör det som många brister i, stannar kvar på stället, skyndar aldrig vidare, arbetar tills det inte finns något arbete kvar att göra.” Tänk, det är precis det jag också tycker, men som jag inte står ut med. Att boken inte tycks röra sig en millimeter. Men jag ska såklart inte säga för mycket, jag orkade inte ens läsa ut den.

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson

DSC 0400 red Då tänker jag på Sigrid av Elin OlofssonTitel: Då tänker jag på Sigrid
Författare: Elin Olofsson
Utgiven: 2013
Förlag: Wahlström & Widstrand
Adlibris ¦ Bokus

Temat i Elin Olofssons debutroman känns igen, den unga kvinnan som återvänder till sin hembygd efter några år i storstaden. Så var även fallet i hennes bok Gånglåt och jag tänker även på Linda Olssons, Nu vill jag sjunga dig milda sånger.  Men att temat har skildrats förut innebär inte att det i Då tänker jag på Sigrid blir en helt egen berättelse som jag gärna läser. För om Gånglåt inte riktigt fastnade, så känns debuten som en träffsäkert placerad historia. Här känns inte bara berättelsen, språket har sin alldeles egna gång, jag fascineras över trovärdigheten just språket och dialogen framkallar.

DSC 0401 red Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson

Ibland har jag lite svårt att hitta ett flyt i övergångarna mellan perspektiven, tillbakablickarna från Sigrids liv, tillbakablickarna utifrån Åkes perspektiv och så Hannas historia i Stockholm och det som sker sedan hon har återvänt till sin jämtländska hemby. Men så småningom hittar jag takten i de här skiftena. Ibland tycker jag nästan det är som poesi:

Snödansen, den som måste sno sig några varv över dansgolvet och pröva sig mot jorden, jag kände igen den, gång på gång föll den och snurrade, för att slutligen stanna kvar på marken, täcka den. Vinna över torrbackar och våta myrar. Och ännu var det bara början av november.

Precis som i Gånglåt tycker jag om hur naturen skildras med ett varsamt öga. Med tanke på var berättelsen utspelar sig känns det nästan som nödvändigt, som om naturen behöver vara en egen karaktär. Och om jag saknade lite mer balans i skildringen av karaktärerna i Gånglåt, tycker jag att det här är jättefint gjort, hur Sigrids, Bosses, Åkes och Hannas liv skildras var för sig och tillsammans.

Slutligen, är man det minsta svag för mandelkubb kan det mycket väl bli så att man går raka vägen till affären och köper en påse när man har läst boken. Det gjorde jag 🙂

Elin Olofsson har också skrivit Till flickorna i sjön och är aktuell med boken Krokas.

Samtal med vänner av Sally Rooney

samtal med vanner Samtal med vänner av Sally RooneyTitel: Samtal med vänner
Författare: Sally Rooney
Utgiven: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Adlibris ¦ Bokus

Det är alltid spännande med unga debutanter som hyllas till skyarna och som kritikerna förutspår kommer ha ett lovande författarskap framför sig.  Ta bara Emma Cline, 27 år som skriver Flickorna så där bara pang på. Men samtidigt som jag kan avundas dessa unga förmågor kan jag också känna; stackars dem och hoppas de inte är en nytänd författarstjärna som snabbt kommer att slockna på grund av de skyhöga förväntningarna.

För man får såklart förväntningar. Jag har gigantiska förväntningar när jag börjar läsa Samtal med vänner, irländska Sally Rooney’s debutroman (hon är för övrigt ännu yngre än Emma Cline, bara 26 år). Bland annat DN har hyllat den i en recension, där den beskrivits som “en ovanligt smart och uppdaterad kärleksroman” med ett “suveränt språkligt gehör”.  Åsa Beckman tycker även att det är en roman för dem som tycker det finns för få smarta och engagerande kärleksromaner.

Jag håller med, helt klart, jag tycker jättemycket om Rooneys debut. Jag älskar språket, dialogerna och hur huvudkaraktären, den unga Frances’ tillvaro engagerar mig allt mer.

Men ändå kan jag inte låta bli att vända mig mot den där “upptäckten av något väldigt smart och uppdaterat” som DN-recensionen uttrycker. För mig känns det här inte alls nytt, intrikata attraktionskluster bortom tvåsamhetsnormen, har jag inte upplevt det i många böcker? Hos Sagan och Duras och Cline och många fler (och att en ung tjej har en grej med en gift man, känns väl extremt uråldrigt och uttjatat). Sms- och Facebook-konversationer som känns trovärdiga, har inte det funnits väldigt länge i ungdomsböckerna? Har det för övrigt inte funnits väldigt många smarta och engagerande kärleksromaner i ungdomslitteraturen?

Ja, ja, det var inte DN-recensionen jag skulle haka upp mig på. Såklart ska man läsa Sally Rooney om man vill ha en skön kärleksroman som inte gör det enkelt för sig. Jag gillar den och jag beundrar Rooney som är så förbaskat ung och ändå har skrivit den!

Bokhögen jag vann

DSC 0375 red Bokhögen jag vann

Jag lyckades ju kamma hem en delad andra plats i Pocketförlagets sommartävling och som pris kom en månads utgivning på posten. När man går runt och vadar i kurslitteratur upp till knäna är det alltid lite extra att få några romaner placerade under näsan. Dock har min läskö växt till sig från att ha varit helt utan väntande till att ha minst tre på tur. Den här bokhögen som jag vann har just nu större chans att bli föremål för katalogiseringsövningarna jag behöver göra än att bli lästa. Kanske även att jag utsätter dem för lite Dewey-klassifikation, men det beror på hur mycket tålamod jag har.

Tack för vinsten i alla fall Pocketförlaget!

Psykologisk paus

1200px Melvil Dewey 224x300 Psykologisk paus

Melvil Dewey är alltså upphovsman till det klassifikationssystem som används på bibliotek världen över och den här bilden är tagen från wikipedia.

Och så är det här mannen som är anledningen till att jag nu sitter och försöker hålla ordning på schema, tabeller, anmärkningar och notationer. Anledningen till att jag på bibblan säger “Ska jag ta och sätta upp Dewey?”. Anledningen till att jag idag lärde mig det mycket användbara begreppet psykologisk paus.

För i Dewey Decimalklassifikation används kommat som en psykologisk paus, för att psykologer har sagt att vi har lättare att minnas långa sifferkombinationer på det viset.

Jag tycker att psykologisk paus låter mycket skönt. Antingen kan man ju se det som en paus där man avskärmar allt, går in lite i sig själv och lite sådär meditativt hämtar hem psyket (låter flummigt, ja). Eller så skulle man ju kunna se det som en paus från just ens psyke eller en paus från sitt psykologiserande över tillvaron (om man är lagd åt det hållet, vilket jag är).

Hur man än väljer att tolka det, tycker jag att den här terminen och hösten ska innehålla många psykologiska pauser, vare sig det gäller bokhänvisningar på bibblan eller för min egen skull.

Lästempen

Det spelar såklart ingen roll hur många böcker jag läser – eller? Är antalet lästa böcker ett sätt att ta tempen på typ mitt liv? Vad betyder det då om jag läst mycket, att jag haft balans nog i livet att kunna ta mig tid? Och vad betyder det om jag läst lite, att allt är kaos?

Faktum är att vid den här tiden förra året hade jag läst 28 böcker. I år har jag läst 12. Det är inte ens hälften! Det säger helt klart att något har kommit in och stört mitt vanliga lästempo och det krävs inga djupare analyser för att förstå att det är kurslitteraturen som bär skulden. Eller nu ska jag inte vara sån, det är såklart superintressant att läsa kurslitteratur, men det är knappast samma sak som att läsa en bok. Jag menar stannar en bra vetenskaplig rapport kvar i en som en bra bok?

Som student måste man ju gå in med inställningen att kurslitteraturen stannar kvar, annars vore det ju rätt poänglöst, men jag menar stannar det verkligen kvar som en bra bok? Det kanske skramlar ner i något kunskapsarkiv inom en, men det gör väl sällan en tur runt hela kroppen, förbi hjärtat och berör några känslor på vägen. Eller jag har kanske fel nu, kurslitteratur kanske visst har berört mina känslor, jag kan ha blivit irriterad, arg och frustrerad. Det kanske beror på vilket ämne man studerar förresten och vilka rapporter man läser. Kanske att jag blivit lite småglad någon gång när jag läst om bokens historia, bara för att det är så nördigt intressant.

Jag svamlar, ville bara ta tempen på mitt läsår och den är uppenbarligen ganska ljum.

Skräck i bok skrämmer inte lika mycket som verkligheten

DSC 0358 red Skräck i bok skrämmer inte lika mycket som verkligheten

Titel: Färjan
Författare: Mats Strandberg
Utgiven: 2015
Förlag: Norstedts
Adlibris ¦ Bokus

Jag är ingen van skräckläsare och det har väl sin logiska förklaring i att skräck (på film) skrämmer skiten ur mig (blundar när jag ser Morden i Midsomer!). Sen har jag egentligen aldrig lockats till att läsa skräck, förutom en och annan Stephen King.

Jag tycker Färjan börjar riktigt starkt i form av en grundlig fördjupning i ett antal karaktärer som ska med på båten. Jag blir engagerad i samtligas liv och situationer, börjar bry mig om dem så som man gör när en bok är bra, vrider mig inför den Cinderella-aktiga känslan jag får av Baltic Charisma (jag ogillar starkt att åka Finlandsfärja). Jag tycker helt enkelt att början är väldigt välskriven.

Och det är väl just för att jag blir så indragen i karaktärernas liv som jag får en smärre chock när de bokstavligt talat börjar slitas sönder! Just det, det här var en skräckroman, fan också, jag som ville veta mer om deras liv… Lite så känner jag och har svårt att smälta vändningen det hela tar. Kontrasten mellan det så realistiskt skildrade och det där plötsliga inslaget av varelser, uppslitet kött och begär efter blod.

Till slut ställer väl läsarjaget om, jag går med på de nya förutsättningarna och blir då indragen återigen. Blir engagerad i karaktärernas nu mycket mer basala behov av överlevnad. Det hela går från att bli engagerande till att bli underhållande. Men blundar jag eller värjer jag mig inför att läsa? Nej, inte ens jag som är lättskrämd tycker att det är särskilt skrämmande konstigt nog. Skräck i bok skrämmer mig helt enkelt inte lika mycket som verklighet i bok ibland kan göra.

« Older posts

© 2017 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2017 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright