Läsresan

en blogg om böcker (mest)

Den andra kvinnan

DSC03116 red Den andra kvinnan

Titel: Den andra kvinnan
Författare: Therese Bohman
Utgiven: 2014
Förlag: Norstedts
Adlibris ¦ Bokus

Jag läser gärna vidare och jag vill veta hur det går för Therese Bohmans andra kvinna, den unga Norrköpings-tjejen som jobbar extra i sjukhusrestaurangen och inleder ett förhållande med en av läkarna. Det är intressant att följa hennes tankar och inre liv. Hur hon har svårt för de feministiska akademikerna som hon upplever som låsta i en särskild norm, hur hon ser sig bära på en helt annan styrka som vågar stå utanför den, som vågar vara fri i att välja ett kärleksliv som i deras ögon är ett uttryck för svek.

DSC03120 red Den andra kvinnan

Hon vill vara som den manliga flanören och hon flanerar i Norrköping där miljöerna, särskilt kring hamnen, beskrivs stämningsfullt. Överhuvudtaget är det välskrivet. För mig som gillar och är intresserad av författares språkhantering är det en behållning i sig i den här boken. Däremot känns historien igen. Den känns igen så mycket att jag tänker att det måste finnas ett nytt perspektiv gömt här som jag missar. Det känns så typiskt att han ska vara läkare och hon en vilsen timanställd som hoppas att räddningen ligger i hans välsignelser. Det känns så typiskt att jag tänker att jag verkligen måste missa något. Men jag vet fortfarande inte vad. Är det inblicken i hennes tankesätt, vad hennes drivkrafter är, att hon anser sig vara stark men i slutändan ändå framstår som underkastad och förminskad av de manliga behoven?

Vilket sorgligt sätt att nöja sig med gränser satta av könet kvinna, samtidigt som man är övertygad om att man gör precis motsatsen. Jag skulle aldrig kunna hålla tillgodo med att fylla min tillvaro med sådant, eller med att läsa vad nu medvetna kvinnor läser, i alla fall inget av det jag har läst, eftersom det anses för typiskt manligt, självupptaget, normativt, jag har alltid undrat varför jag aldrig har träffat någon annan kvinna som tycker att de där böckerna jag älskar är bra, att livet de beskriver verkar kul, eftersträvansvärt.

I delarna som utspelar sig på sjukhuset går tankarna lite till Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här. Men den berättelsen är mer tydligt fokuserad kring just hur man förhåller sig till ett jobb som man anser sig förmer inför. Bohmans unga kvinna har jag svårt att följa ibland, hon verkar inte tycka det är något fel med jobbet, men det verkar ändå viktigt för henne att för sig själv framhäva att hon står över sina kollegor kulturellt och intellektuellt.

Ja, jag tror att det jag har svårast för att följa hennes tankegångar. Jag har svårt att förstå vem hon är. Jag gillar boken och jag tycker om språket, tankarna och idéerna men jag kan inte undgå att ibland ha svårt att verkligen känna att det är verklighet. Jag menar inte att det här inte finns, men det känns inte riktigt nära på det viset, det blir nästan som känslan i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, att det verkar viktigare att få fram en idé eller struktur framför att levandegöra en människa. Och det kanske är det som är tanken.

Där fikonträden trivs

DSC03157 Där fikonträden trivsDSC03158 Där fikonträden trivs

Just nu känner jag att jag gärna skulle vilja ha en trädgård i en klimatzon där fikonträd trivs och växer höga som hos svärföräldrarna, där solrosor och majs trängs på fälten och det aldrig känns som om tomaterna kanske inte hinner mogna. Där sommaren sträcker ut sig och varar länge och när den är slut väntar våren inte alltför långt bort. Jag känner också att det är så skönt med en europeisk plats där kulturen lever på ett helt annat sätt än hemma i Sverige (sorry). Där det är en kulturdensitet som gör att det alltid finns ett program någonstans, open air-cinema eller matfestival eller konserter på det lokala kulturcentrumet. Men så är det också som alltid, en känsla av både och. Till slut saknar jag doften av höst i svensk skog och den enorma känslan när våren kommer efter en riktigt lång vinter.

The place beyond the pines

the place The place beyond the pines

Igår när vi hade ridit klart var det skymning, när jag kom hem var det redan mörkt och det kändes så drastiskt. Och så kom tanken på tiden som väntar. Cykellampa, regnkläder, varma kläder, blöta ridbyxor, kalla händer. Jag har inte lust med det riktigt än.

När jag kommer hem så sent från stallet brukar det vara raka vägen till sängen som gäller men igår slog jag på tv:n och där var en film. Jag fastnade helt och hållet. Tänkte flera gånger att jag ska ju inte kolla klart men det gick inte att ta sig därifrån. Det är sällan jag spontant fastnar framför en film på det viset. Den hette The place beyond the pines från 2012 och jag gillade skådespelarinsatserna, kanske särskilt från tonåringarna som kändes så äkta. Sambon som verkligen aldrig stannar uppe onödigt länge fastnade också trots att han ogillar sorgliga filmer. Jag kan verkligen rekommendera den!

Det blev visst den här jag ska läsa nu

DSC03114 red Det blev visst den här jag ska läsa nuDSC03116 red Det blev visst den här jag ska läsa nuDSC03120 red Det blev visst den här jag ska läsa nu

Jag läste om Therese Bohman i senaste numret av Vi Läser och lånade spontant med Den andra kvinnan hem. Har redan hunnit läsa några sidor. Jag gillar att boken utspelar sig i en annan svensk stad än Stockholm vilket jag alltid gillar eftersom jag är så Stockholms-trött vad det gäller böcker som utspelar sig där.

I övrigt står jag först i kö på en hel del böcker just nu så risken är väl att alla rasar in samtidigt. Så här ser listan ut just nu:

reser Det blev visst den här jag ska läsa nu

Flickorna och Pojkarna

DSC03106 red Flickorna och PojkarnaDSC03111 red Flickorna och PojkarnaDSC03113 red Flickorna och Pojkarna

I helgen har jag varit på trevlig släktträff inklusive fest med goda drinkar och många skratt. Jag började berätta om Flickorna för min lillasyster som började googla och läsa om Manson-familjen. Sen sa jag “Har du läst den här då?” och så visade jag upp den andra boken jag hade med mig. Hon påpekade då: “Vaddå, Flickorna och Pojkarna!” Och det var då jag insåg det lustiga sammanträffandet i titlarna. Jag har överhuvudtaget inte tänkt på det och det roliga är även att jag nu kommer att läsa dem efter varandra.

Som ni ser på bilderna är det lite kattinslag. Eftersom matte varit borta är Malou nu nykär i mig vilket innebär att jag inte kan ta ett steg utan att ha honom i hälarna med en lätt frågande blick på mig 🙂

Checka av livssituationen

DSC03004 RED Checka av livssituationen

Kolla in det här ovanliga – jag figurerar på bild på min egen blogg! Malou var inte helt med på noterna, han ser verkligen missnöjd ut ibland när jag ska fota honom. Den andra ovanliga grejen är att jag är nyklippt vilket typ aldrig händer. Frisören lyfte igår på mitt hår och sa: “Du behöver verkligen klippas!” Äh, tänkte jag, så farligt är det väl inte men efteråt kände jag mig lite ny ändå. När jag går till frisören känns det som jag måste gå igenom min livssituation innan för jag vet att det blir en kort utfrågning kring den. Det kan kännas både jobbigt och nyttigt. Det är klippning och lite livsredovisning i ett. Ibland brukar jag dock vara snabb på att bolla över det till frisören så att hon får prata om sitt, det kan vara ganska skönt att vara den som frågar och lyssnar istället.

Änglarna dansar i gryningen

DSC02557 red Änglarna dansar i gryningen

Titel: Änglarna dansar i gryningen
Författare: Camilla Davidsson
Utgiven: 2016
Förlag: Bladh&Bladh
Adlibris ¦ Bokus

Att ha läst Camilla Davidssons tre böcker har inte bara inneburit att jag fått följa Emmas resa och berättelse, det har känts som att få vara med i tillblivelsen av ett författarskap och eftersom den första boken byggde på Camillas egna erfarenheter så har det känts lite mer personligt än vad det kan kännas med andra böcker.

I den första boken, Under vintergatans alla stjärnor tyckte jag att man märkte av en del av debutantens sökande i språk och berättarteknik men när berättelsen förflyttade sig till Caminon blev det på något vis bättre och jag kände att jag skulle kunna läsa hur mycket som helst bara om detta; människor som är ute och vandrar varje dag, träffar på varandra ibland, har det trevligt och filosoferar om livet. Jag kunde identifiera mig så mycket med Emma också vilket även det var en anledning att jag föll för boken.

I uppföljaren Pensionatet vid världens ände var jag först inte helt med på att Emma föll tillbaka i gamla spår. Jag hade trott att Caminon hade förändrat henne så pass genomgripande att det inte skulle vara möjligt. Det var först när Emma kom till Fårö som jag upplevde samma trivsamma och bra läsning som i första bokens vandringsdel.

DSC02561 red Änglarna dansar i gryningen

Det har varit spännande att se hur Camilla har valt att ta livet vidare för Emma. I den tredje boken är hon till en början tillbaka i Stockholm igen men den här gången känns det som jag är mer “med” på att det är så. Det känns realistiskt men kanske inte så livsomvälvande som jag hade förväntningar om efter första boken. Jag tycker det är roligt att se att den här boken känns mer mogen på något vis, det finns en stabilare tongång genom hela boken. I den första boken tyckte jag att de existentiella frågorna som Emma brottades med var fint invävt i berättelsen genom samtalen under Caminon. Jag gillar att sådana funderingar får utrymme även i tredje boken bl.a. genom samtalen hon har med Carsten. Lustigt nog upplever jag som i båda de tidigare böckerna att bokens första del inte fångar mig lika mycket som den senare. Det kan vara så att förhållandet med Alex skickar alltför tydliga signaler om hur fel det är för Emma och det är på gränsen att jag upplever Alex som en parodi på den sortens av person. Men jag gillar hur Emmas berättelse förs vidare, det känns som det är med varsam hand. Känslorna hon ställs inför och dilemmat är också känslomässigt engagerande och jag tycker att relation till Olle målas upp på ett fint vis.

En tillfällig lösning på Emmas situation blir att hon tar chansen att åka till Mallorca och det verkar som om Camilla Davidsson är snäppet bättre på att förmedla miljöer och skapa stämningar utanför Stockholm för precis som på Caminon och på Fårö gillar jag verkligen att läsa om Emma när hon befinner sig på hotellet omgiven av de äldre damerna. Den här delen hade gärna fått ta upp mycket mer av boken för min del 🙂

Något som slår mig vid ett tillfälle och som jag blir lite smått chockad över är att Emma är yngre än jag! Det här är visserligen ett fenomen som har börjat dyka upp allt oftare i mitt liv att jag blir förvånad över att folk är yngre än jag men ändå. Emma känns ibland så mycket äldre än jag själv och jag kan inte sätta fingret på varför. Med tanke på Olle så förstärks kanske den känslan, hon är kanske äldre i sitt sätt att vara men här svajar ändå trovärdigheten ibland lite, jag har svårt att se Emma som en 80-talist. Hon skulle lika gärna kunna vara tio år äldre. En superliten detalj är att hon lyssnar på cd-spelare 🙂 Jag kan köpa att Olle gör det men inte Emma. Sen måste jag säga att jag tyvärr har svårt för sexscenerna (sorry!) Det är så oerhört svårt att skriva in sex så att det faller in bra med övriga berättelsen och inte blir klyschigt. Nu låter jag tråkig men ibland tror jag att sexscenerna egentligen inte tillför något, spänningen som målas upp i relation till Olle är så fin och het ändå.

Men slutligen kan jag bara konstatera att den största besvikelsen är att det här förmodligen är sista boken om Emma (eller?). Det här är inte den slags av bok som har ambitioner kring form och språk, men det är en bok som jag flyter igenom för att jag är engagerad i Emmas liv. Jag tror att det självbiografiska inslaget i första boken har haft stor roll för samtidigt som vi behöver fiktiva berättelser att kunna identifiera oss med och vägleda oss av behöver vi verkliga personers berättelser, ta del av hur andra har handlat i olika skeenden i livet. Och Emma har blivit en person som känns verklig för mig.

Och återigen: superfint omslag!

I mattes garderob

DSC02993 red I mattes garderob

När Malou inte syns till i lägenheten då vet man var han är. Det händer inte så ofta men någon gång ibland, som idag när det blåste och knakade i alla fönster och han inte fick någon ro på sina vanliga sovplatser, då hittade jag honom i garderoben. Han lägger sig i en låda med skärp och visst ser det inte särskilt bekvämt ut, hela lådan lutar ju?!

Glaskupan av Sylvia Plath

DSC02980 red Glaskupan av Sylvia Plath

Titel: Glaskupan
Författare: Sylvia Plath
Utgiven: 1974
Förlag: Bokförlaget Trevi
Adlibris ¦ Bokus

Jag tycker att Glaskupan är en speciell bok. Först det där skimret från New Yorks medievärld på 50-talet, nästan lite vibbar av Mad Men. Den häftiga känslan av kvinnor som börjar ta sig fram bland männen däribland 19-åriga Esther. Sedan fallet ner i Esthers Boston-liv med självmordsförsök och psykisk ohälsa.

Boken känns inte lika tidlös som många andra klassiker jag gillar. Visst finns det flera teman som är tidlösa som jämställdhet, psykisk ohälsa och jag kan absolut identifiera mig med Esthers oro inför framtiden. Men det finns en naivitet hos Esther som jag inte kan avgöra om det är tidsandan eller tillhörande hennes personlighet. Det finns en jobbig människosyn där kineser har ful hy, feta endast kan älskas av sina mödrar och när N-ordet används blir det verkligen använt. Uttryck som fina flickor, dumma pundhuvuden och kräk får också boken att kännas knuten till sin tid.

DSC02983 red Glaskupan av Sylvia Plath

Men så småningom fångas jag av Esthers värld och öde alltmer. När hon lämnar New York och återkommer till Boston och hamnar i en ångestfull situation där hon inte kommer in på den förväntade skrivarkursen samtidigt som hon blir alltmer rädd för att framtiden för henne är att gifta sig och träda in i en traditionell kvinnoroll. Plötsligt känns Esther mycket modern. Hon har en önskan om att helt gå emot dåtidens kvinnoroll.

DSC02986 red Glaskupan av Sylvia Plath

Om jag själv föreställer mig att vara så låst i samhällets förväntningar och normer förstår jag den panik och ångest Esther måste känna. Samtidigt tycker jag boken är lite hastig när den går från New York-livet till att Esther gör sitt självmordsförsök, där får jag inte riktigt tid att följa med som läsare. Överhuvudtaget tycker jag att boken hade kunnat vara längre för det blir bara bättre och mer intressant.

DSC02988 red Glaskupan av Sylvia Plath

Jag blir berörd av Esthers historia och öde och på något vis lättad över att jag lever i den tid jag lever. Det måste ha funnits så många Esther som inom sig känt en sådan motvilja mot att bli placerad som kvinna, att inte få vara fri. Och det måste ha krävts så många Esther för att vi ska ha kommit dit vi är idag. Och det kommer krävas många Esther för att fortsätta utveckla ett jämlikt samhälle.

Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

DSC02964 red Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

Vi tar bussen upp i Bergslagen med cyklarna och kliver av 7 mil hemifrån. Sen börjar vi trampa längs Tre sjöars väg, förbi loppisar och vackra gårdar. Jag är cykelotränad i år, har knappt satt min rumpa på sadeln för en längre tur under sommaren. Men om några mil hägrar fikastopp och det är inte vilket fika som helst…

DSC02962 red Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

Men först ett spontant stopp vid Siggebohyttan, som sägs vara den ståtligaste bergsmansgården i hela Bergslagen.

DSC02957 red Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

De har söta små hästar där i Siggebohyttan.

DSC02959 red Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

Och runtikring byggnaderna är det pyntat med rekvisita från förr.

DSC02960 red Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

Det här huset som hyser ett café tycker jag är så fint.

DSC02966 red Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

Vi trampar vidare några mil omgivna av glittrande sjöar och fält som doftar så himla gott. Jag kan inte placera doften men det påminner om något från barndomen. Sambon säger att det är kamomill men jag känner mer varmt sädesslag, kanske havre. Sen kommer vi äntligen till staden där fikat inte går av för hackor, nämligen Nora.

DSC02972 red Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

Vid Norasjön beställer vi våfflor och Noraglass i det här mysiga caféet. Och jisses vilket glassberg vi får in!

DSC02979 red2 Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

Det här räcker gott och väl som bränsle för de fyra mil som återstår hem.

« Older posts

© 2016 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2016 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright