Alkemistens dotter 213x300 Alkemistens dotterTitel: Alkemistens dotter
Författare: Carl-Michael Edenborg
Utgiven: 2014
Förlag: Natur&Kultur
Adlibris ¦ Bokus

Det dröjer inte länge förrän jag tänker en sån här bok har jag saknat. Det historiska inslaget (jag är ju särskilt svag för 1700-tal), det spännande äventyret och språket som inte skymmer berättelsen utan övertygar mig på ett sätt som gör att jag hela tiden tänker på vad mycket research det måste ligga bakom boken.

Berättelsen om Alkemistens dotter Rebis som föds in i de två släkterna Drakenstierna och Anckarström och som är utvald att med alkemins hjälp förinta världsaltet är fascinerande. Jag hoppas verkligen att den som inte brukar falla för historiska romaner ger den en chans, för här finns så många intressanta trådar att följa. Hur kan man tro att man är utvald att förinta världsaltet? Hur kan man tro att det ens är möjligt? Edenborg får mig att tro på att en person som Rebis kan ha funnits. Och han får med mig både på hennes övertygelse och så småningom hennes vacklande. För visst förstår man att hon ska vackla? Det är ju Rebis som återberättar sin historia. Samtidigt vet jag inte hur jag ska tolka slutet, men för mig känns det under läsningen som självklart att det här inte är berättelsen om Rebis väg mot att förinta världsaltet, utan berättelsen om varför hon inte gjorde det (men jag vet som sagt inte hur jag ska tolka slutet).

Jag tänker på fanatism när jag läser, på extremism där våld är berättigad för att uppnå ett mål. Jag tänker på sekter, på människor som blivit tuktade in i en tro av familjen, som stängt av möjligheterna för andra världsåskådningar och perspektiv. Det är i slutet av 1700-talet, men dessa fenomen är ruskigt aktuella. Tron som Rebis fått ärva är ohygglig. Den säger att världen är djävulens skapelse och att Rebis är utvald att förinta denna skapelse för att på så vis uppgå i fullkomlighet. Allt på jorden är ofullkomligt, äckligt, rått och grymt. Men för att uppnå målet får Rebis och hennes familj nyttja våld, det är ju ändå att befria att döda. Fullkomligheten är motsatsen till det mänskliga livet som är ofullkomligt, förgängligt och döende. Eftersom Rebis vid sin fars död inte har tillägnat sig tillräckligt med kunskaper om sitt uppdrag och hur hon ska utföra det, ger hon sig av på en resa för att söka ledtrådar hos sina släktingar ute i Europa. Här blir det äventyrsroman när det är som bäst tycker jag.

Jag gillar när författare förvandlar verkliga historiska händelser till romanstoff. Anckarström är Rebis mammas släkt och avrättningen av Anckarström finns med. Det är en otäck skildring av piskningarna på olika platser i Stockholm och slutligen halshuggningen. Även andra hemska saker händer i boken, Rebis resa kantas av misshandel och mord. En murrig otydlig och våldsam värld. Ohyggliga omständigheter där enskilda människor förlorades i sin hjälplöshet. Men det är slutet av 1700-talet. Mellan då och mitt trygga nu vilar en så stor distans att jag kan slå igen boken och inte bli så påverkad. Världen var hemsk men det var så längesen.

Men så häromdagen när jag just höll på att läsa om avrättningen, satt en vän vid vårt köksbord. Hans folk har upplevt förtryck och han pratade om situationen i Syrien. Han beskrev de ohyggliga våldsdåd som begås. Och då rasade plötsligt den där trygga väggen av distans till Rebis berättelse. Det pågår, allt det där pågår hela tiden. Visst läser jag om det i media men det är först när en människa sitter framför mig och berättar som det slår mig hänsynslöst hårt. Man tappar fotfästet en liten stund inför tanken på det. På så vis är Alkemistens dotter, precis som baksidetexten påpekar “en märkligt modern historisk roman”. Den är ruggig, intressant och bra. Den enda invändning jag egentligen har är slutet. Dels upplever jag att det går så hastigt, som att slutet bara måste klaras av. Sen är jag väl inte helt nöjd med hur det slutar. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Vore jätteintressant att veta mer om hur andra läsare upplevde just slutet.

Den 24 november får vi veta om Alkemistens dotter tilldelas Augustpriset.