Hemsöborna Allvar och humor i HemsöbornaTitel: Hemsöborna
Författare: August Strindberg
Utgiven: 1887 (läst utgåva 2007)
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Trots att “Hemsöborna” inte är omfångsrik, är vad som skapas på dess sidor något stort. Det är en njutning att läsa den här boken, allt från dess omsorgsfulla miljöbeskrivningar till intrigerna på gården och Strindbergs stundvis humoristiska vis att beskriva det på.

Kan man tycka om en bok även om man ogillar författaren? Jag hade bara läst utdrag ur “Röda rummet” tidigare och var inte så bekant med Strindberg, men efter att jag läste Lena Einhorns “Siri” skapade jag mig en bild av Strindberg och blev både tveksam och nyfiken på honom. “Hemsöborna” får mig dock att förstå att hans författarskap väcker mer nyfikenhet än tveksamheter. 

Trots bokens ringa omfång ger Strindberg stor plats åt miljöbeskrivningarna. Det är fantastiskt att få en sådan detaljrik och målande bild av det svenska skärgårdslandskapet, där naturen är både Hemsöbornas leverbröd och fiende. Det är en intressant historisk tillbakablick man får av ett Sverige som inte längre finns och det är en väl gestaltad intrig som tar sin handling. Samtidigt lyckas Strindberg med det svåra att skapa karaktärer som det händer något med även inombords.

I centrum för berättelsen finns värmlänningen Carlsson som anländer till Hemsö för att jobba som dräng hos änkan Flod och få hennes lantbruk på fötter. Hennes son Gusten ser sin framtida position hotad, samtidigt som Carlsson kämpar med att sätta sig i respekt hos honom och resten av folket på gården. Dagar och årstider passerar medan gårdsfolket sliter med bestyr, fiske, djuren och relationerna till varandra. Hela tiden skuggas livet av hotet från Gusten som vill sätta dit Carlsson.

Humorn i vissa delar av boken är helt underbar. Ett exempel är när det är stor bröllopsfest på gården och alla gäster känner sig tvingade att vänta på att börja äta för att pastorn har försvunnit. Carlsson hittar honom till slut på dass där han är livligt engagerad i en diskussion med professorn. När Carlsson väl lyckas få pastorn till de uppdukade borden i trädgården är pastorn så berusad att han helt har glömt vad det är man firar och när han ombeds hålla ett tal griper han efter ledtrådar vad festen kan röra sig om. Han ser kulörta lyktor, bordsdukar vita som snö och drar slutsatsen att det måste vara julafton…

En humoristisk dialog äger även rum mellan pastorn och professorn:

– Nå, började pastorn, hur är det att vara här i Norden om vintern?
– Ack, ja fiser så risligt micket! svarade professorn.
 Gummorna fingo ögon som byxknappar och stirrade på varandra.
– Nej, vad säger professorn, förvånades pastor Nordström. Om sommarn vet jag nog att vi kan få ränna, men om vintern, det är obegripligt. Men si de klimatiska förhållandena ha så olika verkan på olika magar.
– Min make? Jak har en skön make!
– Jaja, gubevars, jag har inte haft den äran se professorskan, men jag tror nog, ja, jag har hört sägas, i alla fall…
– Men, Herr Gott, jak sa att jag fiiser så risligt…
– Jaja, jag förstår, jag förstår, ordet är kanske inte riktigt valt, fastän det nog är svenskt…
– Ack, Herr Je, pastor Nårstrem, jak vill icke säga att jag fiser, utan att jag – fiser! skrek professorn.
– Ah, jaså! Han fryser. Jaja, Jaja! Jag förstår! Hm! Ja det är kallt om vintern.

Hemsöborna är en läsvärd klassiker som är lätt att ta till sig. Trots att jag hade lite svårt med vissa ord i början, försvinner den upplevelsen allteftersom. Det är istället spännande att se språkbruket, även om jag förvånas av att det på flera ställen används presens och imperfekt i samma mening. Det sägs att Strindberg skrev “Hemsöborna” för att tjäna pengar och återfå sin popularitet i Sverige. Jag håller tummarna för att han skrev fler såna verk, för det blev ju så bra!