Läsresan

en blogg om böcker (mest)

Älskar P.O även om han inte kan skriva barnböcker

tredjegrottan Älskar P.O även om han inte kan skriva barnböckerTitel: Den tredje grottans hemlighet
Författare: P.O Enquist
Illustrationer: Katarina Strömgård
Utgiven: 2011
Förlag: rabén&sjögren
Adlibris ¦ Bokus

Ja, nu är det inte jag som säger att P.O Enquist inte kan skriva barnböcker. Det är han själv som har yttrat detta enligt en recension i DN. Som nämnts i tidigare inlägg är Enquist lite av en idol här hemma, ändå muttrade jag en del när jag läste. Den tredje grottans hemlighet är en fristående uppföljare på De tre grottornas berg som utkom 2003 och som jag inte har läst.

Det som slår mig först när jag börjar läsa (ur ett barnperspektiv) är hur svårt det är att komma in i berättelsen. Jag brukar gilla känslan när en barnboksförfattare inte banaliserar och förenklar språket för mycket, vilket jag t.ex. gillar mycket i Ylva Karlssons barnböcker. Men Enquist tar det hela ett steg för långt. Läsåldern är satt till ca 9-12 år, men när jag som vuxen har svårt att nästla mig fram genom vissa meningar och förstå vissa ord då blir det lite knepigt! Något som för mig försvårar språket är det lite (vad jag uppfattar det) omoderna användandet av väldigt många kommatecken. Det tillsammans med vissa ordval ger texten en tunggrodd prägel emellanåt. Ett par exempel:

“Han tittade bara på Marcus och Mischa där de satt på golvet, och han visste nog ingen levandes råd.”
“Sjön låg vid pass tvåhundra meter från husets norra gavel.”

Detta “pass x meter” återkommer många gånger. Jag har ingen aning om vad det är för en term, vet ni? Till slut undrar jag om det är någon kartterm eftersom morfar P.O i boken ritar orienteringskartor, men det fick jag bekräftat att det inte var. Ärligt talat stör jag mig en del på det.

Vi går vidare! Det är en äventyrsberättelse, morfar P.O tar precis som i den första boken med sig några av barnbarnen på en expedition upp mot de tre grottornas berg. Hela den här äventyrsstämningen tillsammans med språket för mina tankar till t.ex. Maria Langs ungdomsdeckare Akta dej Katja! som även den utspelar sig i Värmlandsmiljö. Med tanke på vilken farlig situation P.O:s äventyr mynnar ut i inser jag att det som skaver är att berättelsen inte riktigt verkar kunna bestämma sig för vem den ska rikta sig till. Är det barnen, ungdomarna eller de vuxna läsarna? Så känner jag t.ex. när det plötsligt kommer en utläggning om att “under andra världskriget hade skogarna och sjösystemet […] använts att smuggla flyktingar från det ockuperade Norge till räddningen i Sverige […] Något som jag inte heller tycker fyller någon funktion (jag antar att det ska driva upp äventyrskänslan) är att datum och tidpunkter anges i en loggbok. Det känns onödigt.

Så nu är jag klar. Då kan jag väl säga pang på att som vuxen läsare fullkomligt älskar jag den här boken! Enquist skulle ha lyckats att göra den här utflykten till ett äventyr även om det inte hade funnits en riktigt hotande situation i slutändan. På det fina sättet skildras morfar P.O:s och barnbarnens upptåg i naturen och möten med djur, hela tiden i sällskap av den charmiga schnauzern Pelle. Som vuxen hade jag tyckt boken varit bättre utan den hotfulla situationen. För det finns en så fin känslighet i sättet han förvandlar en vandring i skogen till ett äventyr. Och det blir en så hård kontrast när det plötsligt handlar om rysk knarkbrottslighet.

Det är så charmigt att P.O är P.O i boken. Sen hur mycket sig själv han är vet jag ju inte, men det är värmande att föreställa sig att erfarenheter som morfar har fått utgöra stoff åt berättelsen. Och det är mycket humor i skildringarna av relationen mellan P.O och barnbarnen och mellan dem alla och Pelle. Som hundälskare faller jag såklart pladask för hur Pelles tankar får en varm och humoristisk skildring. Och det är varm humor hur P.O är en morfar som verkar vilja bevisa att han inte är en 75-åring med dåligt hjärta. Ett exempel på en humoristisk scen är när Marcus mitt i natten svarar i telefon och blir uppmanad att hämta morfar (situationen är hotfull):

– Nä morfar sover, sa Marcus och kliade sig i skrevet.
– Hemta han! sa rösten.
– Det går inte, sa Marcus. Han sover på övervåningen och han vill inte gå ner.
– Vorfor, sa rösten, nu en aning högre.
– Ja, sa Marcus med sin hjälpsammaste röst, om han ska upp och kissa så vill han inte gå ner i den där branta trappan på natten, och halka, och bryta upp benet igen, så Gunilla har köpt en potta så han slipper.
[…] Marcus fyllde i.
– Han hotade med att pissa ut genom fönstret.

Det här är inte en av de bästa barnböcker jag har läst, men åh vilken bra bok det är ändå! Fint illustrerat av Katarina Strömgård också som har illustrerat bl.a. Ossians ovanliga nanny och Samuels sällsamma kalender.

3 Comments

  1. “Vid pass” betyder “ungefär”. Det trodde jag att alla visste, inklusive Sveriges nio- till tolvåringar.

    • Kristin

      October 19, 2014 at 2:49 pm

      Det vet inte alla kan jag då bekräfta, har aldrig hört eller läst det och kan även bekräfta att inte alla Sveriges nioåringar heller vet :). I en barnbok har jag lite svårt att förstå varför man då inte skriver “ungefär” om det är det man menar.

    • Kristin

      October 19, 2014 at 2:56 pm

      Efter att ha konsulterad SAOL har jag även fått veta att de anser “vid pass” vara “något ålderdomligt”.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

*

*

© 2017 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2017 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright