samuels sallsamma kalender Ännu en lyckad berättelse om Ossian och SamuelTitel: Samuels sällsamma kalender
Författare: Ylva Karlsson
Illustrationer: Katarina Strömgård
Utgiven: 2013
Förlag: Hippo bokförlag
Adlibris ¦ Bokus

Jag tycker mycket om Ylva Karlssons barn- och ungdomsböcker. Det här är uppföljaren till Ossians ovanliga nanny och om den skrev jag bl.a:

Den här boken för tankarna både till Mary Poppins och Harry Potter, utan att förlora sin unika berättelse. Den vandrar mellan verklighet och fantasi på ett mycket taktfullt sätt.

Uppföljaren fortsätter i samma anda, men nu berättad ur lillebror Samuels perspektiv. Den ovanliga nannyn finns kvar, men hon står inte lika mycket i centrum som i den förra boken. Det tycker jag är ett bra drag. Det är själva frånvaron av Petronella som skapar dramatiken. Till en början tyckte jag att det inte flöt på, men det kan ha berott på att det var tvunget att finnas med en del förklarande saker som jag redan kände till. När så bröderna på allvar har dragits in i Petronellas magiska värld blir jag lika uppslukad som tidigare.

Det jag tycker Ylva har lyckats särskilt bra med i de här böckernaär att väcka liv i Ossian och Samuel. De är två vanliga bröder, men så väl gestaltade att man som vuxen läsare upplever det ganska ovanliga att dras in i barnets känslor. Samuel har det tufft att hantera de känslor som väller upp när hans pappa bara lovar och lovar men aldrig håller det. Jag känner ett barn som Samuel, som får utbrott som han. Det är svårt att glömma alla känsloströmmar och tankar som leder fram till ett sånt beteende. Det förmedlas så bra i den här boken.

I ungdomsboken Dit man längtar skrev jag om att Ylva Karlsson ofta använde naturen och miljön i sitt bildspråk. Det gillade jag mycket. I Samuels sällsamma kalender tar naturen och miljöbeskrivningarna en stor och viktig plats. Det känns delvis som små kärleksförklaringar till naturen. Jag gillar det massor och det funkar ovanligt bra för att vara en barnbok, men i vissa stunder kan jag tycka att det blir lite för mycket. Ett exempel är “Han såg kronorna på jätteträd avteckna sig ljusare mot den mörka undervegetationen”. Jag tycker att det är en ganska svår mening. Men då får man även komma ihåg att jag tidigare skrivit att jag gillar att Ylva Karlsson tar barnen på allvar och inte förenklar för mycket.

Men sen funkar det också oftast mycket bra, som t.ex. “Molnen drev bort helt och månskenet blev skarpare. Som en stark sänglampa lyste det över skogen och gjorde vassa skarpa grantoppsskuggor.”

Jag gillar den här uppföljaren mycket, det är en riktigt fin barnbok!