paula spencer Avskalad trovärdig bild av Paula SpencerTitel: Paula Spencer
Författare: Roddy Doyle
Översättning: Hans Berggren
Utgiven: 2006
Förlag: Wahlström & Widstrand

Doyle ger en väl avskalad bild av f.d alkoholisten Paula. Och målar upp saker mellan raderna på ett imponerande vis.

Jag upptäckte den irländske författaren Roddy Doyle när jag förra året läste den prisbelönta bokenPaddy Clarke Ha Ha Ha” från 1993. Den var helt fantastiskt. “Paula Spencer” är en fristående uppföljning av hans bok “Kvinnan som gick in i dörrar” om alkoholiserade och misshandlade Paula som bor med två av sina barn i Dublin. Utan att ha läst den förra boken får man ledtrådar till hur Paulas liv har sett ut med sin nu döde make Charlo. Paulas liv som vi möter nu är dock något annat, om än alltid balanserande på en skör tråd och med det förflutna som en hotande kuliss. Paula försöker hantera sig själv, relationen med de två inneboende barnen och de två utflugna, relationen med systrarna, sitt jobb. Hon kämpar framförallt med sin självbild, att fortfarande känna sig som dotter till sin egen dotter, som någon som inte får komma in på ett café, fast att hon får, någon som känner sig misstänkliggjord inför de som vet hur det var.

Doyle har ett väldigt direkt språk, utan onödiga formuleringar, inga särskilda miljöbeskrivningar, inga försök att i ord väva ut situationer. Det är nästan så att det blir för enkelt och ändå blir det aldrig enkelt. Han ger oss helt enkelt en trovärdig bild av sakens tillstånd rätt upp och ner. Det finns inga kapitel, ibland inte ens ett nytt stycke när man tycker att det borde finnas det. Det flyter i ett, lämnar en scen, hoppar in i en annan. Emellanåt tycker jag det är påfrestande, jag vill ha pausen som ett kapitelslut ger. Någonstans i mitten av boken hittar jag inte riktigt motivationen att läsa vidare.

Men det gör jag och det är bra. Det är intressant hur Doyle staplar fåordiga dialoger som blir uttrycksfulla mellan raderna. Hur väl jag ser alla framför mig trots att de är så sparsamt beskrivna. Det är någonstans mot slutet jag märker hur bra det faktiskt var.