Läsresan

en blogg om böcker (mest)

Bok som stänger mig ute

Egenmäktigt förfarande 192x300 Bok som stänger mig uteTitel: Egenmäktigt förfarande
Författare: Lena Andersson
Utgiven: 2013
Förlag: Natur & Kultur
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Det har skrivits, pratats och diskuterats om “Egenmäktigt förfarande” på bloggar, kultursidor och i intervjuer. Oftast har det varit hyllningar. Det finns undantag. Fiktiviteter skrev om boken på ett sätt som lät mig ana att jag kanske inte skulle komma att stämma in i hyllningskören helt och hållet. Det har nu visat sig stämma.

Att först läsa Stephen King’s “Att läsa” och sedan denna bok var också en liten katastrof. I bakhuvudet hörde jag ständigt King’s krassa fru Tabby lägga in sina protester “Tråka inte ut mig med det!”.

Jag har svårt för den här romanen om kärlek och har försökt strukturera upp vad det är som skaver för mig nedan. Jag har svårt framförallt under bokens första ca 70 sidor, sen släpper den känslan något. Jag förstår idén och den idén tycker jag är bra, men jag tycker inte att berättelsen är bra.

Berättarrösten – den är så distanserad, lite känslokall gentemot mig som läsare och den sätter sig över mig. Jag gillar inte känslan av att känna mig dum när jag läser en bok. Visst får en bok vara svår och utmanande, lära mig nya begrepp och låta mig klura på svåra formuleringar, men jag gillar inte känslan av att som läsare bli satt i underläge. Jag upplever att berättarrösten klappar mig lite på huvudet och lägger fram saker på ett sätt som får mig att förstå att “på det viset är världen beskaffad”.

Dialogerna – jag vrider mig i vissa av dialogerna för jag pallar inte det intellektuella resonerandet i långa haranger. Även här känner jag mig i vissa fall utestängd som läsare. (Här blir Tabby som mest högljudd). Kanske har dialogerna en stor betydelsen för romanens idé, men jag förstår dem delvis inte, så för mig gör det detsamma, jag blir mest frustrerad. Finns det människor som pratar så här?

– Vad mysigt det ser ut, sa han, lämnade handduken på en stol vid sängen och la sig intill hud mot hud.
– Det här är det högsta, viskade hon. Det högsta i människans liv. Mötet vi är med om nu. Det största som finns.

Stilen/språket – jag förstår inte ordvalen i vissa fall, ska de lite märkvärdigare uttrycken skapa en stil? Jag är en sann anhängare av enkelhet i språk och vrider mig ytterligare vid formuleringar som “Hans runda ansikte glödde av fröjd” (vems ansikte glöder av fröjd år 2014?), “de vanligare bland postcoitala samtal”, “sistlidna helg” mfl.

I Daniel Sandströms recension av boken i SVD skriver han att “Stilen är tidlös, exakt och lätt” och vidare att “…vilket inte hindrar honom från att några gånger förenas med henne i köttet, för att låna romanens tidlösa ordval”.
Det här måste någon förklara för mig. Hur kan “förenas med henne i köttet” vara lätt och tidlöst?

Som så många gånger förr önskar jag att jag hade haft någon att diskutera boken med. Jag lägger märke till att det är en bra bok, och jag gillar den bättre mot slutet. Något jag tycker är särskilt lyckat är hur väl skildrat den där hårfina balansen mellan uppgivenhet och hopp är. Det är trovärdigt och många känner nog igen sig.

I övrigt var det inte en bok för mig. Jag kände mig ofta inte intresserad av Esters och Hugos separata liv eller embryo till relation. Båda är ganska svalt gestaltade, mer som pjäser som ska demonstrera en idé. Jag kan skriva under på allt som Fiktiviteter skrev i sin recension, det jag mest tar med mig (för att låna ordval från den recensionen) är känslan av att boken känns pompös och jag känner mig lite korkad.

Ps. Efter att ha läst kommentarerna till Fiktiviteters inlägg kan jag ju konstatera att jag är långt från ensam om att ha haft svårt för det här.

2 Comments

  1. Det är så skönt att vi ändå är några stycken som haft problem med ungefär samma saker i läsningen av den här boken. Det är lätt att känna sig ensam när en inte kan stämma in i den allt överröstande hyllningskören. Det där med att känna sig underordnad som läsare är något jag alltid får allergiska utslag av och det var väldigt kännbart när jag läste Egenmäktigt förfarande. Och så är det det här med språket…

    • Kristin

      March 9, 2014 at 4:59 pm

      Ja, det är oerhört skönt att inte känna sig helt ensam i sin upplevelse! Som så många gånger förr när jag haft svårt att förstå en bok önskar jag att jag hade kunnat få prata om den med författaren själv. Hade varit intressant!

Leave a Reply

Your email address will not be published.

*

*

© 2017 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2017 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright