Läsresan

en blogg om böcker (mest)

Category: Författare (page 1 of 6)

Finansiera din egen bok med en kickstarter-kampanj

ida Finansiera din egen bok med en kickstarter kampanjPå Bokmässan i år hade jag möjlighet att vara lite assistent till Kerstin Önnebo på Skrivarpodden. Hon intervjuade då bland annat Ida Öhnell som skrivit fantasyboken Trollkarlens arvinge som jag recenserat tidigare. Idas bok är finansierad genom att hon drivit en kickstarter-kampanj på nätet och jag tycker det är så inspirerande och häftigt att hon lyckades.

I det senaste avsnittet av Skrivarpodden kan ni höra intervjun med Ida från Bokmässan!

När Nesser inte skriver kriminalromaner

DSC04361 red sv När Nesser inte skriver kriminalromaner

Jag måste prata lite mer Nesser. Anledningen är att jag ibland träffar på folk som tror att Nesser är en “viss sorts författare” eller egentligen en av de där svenska kriminalförfattarna och att han därmed inte är av intresse att läsa. Jag kan ha tillhört dessa människor tidigare. Jag har även läst en av Nessers kriminalromaner med Barbarotti (Människa utan hund) och jag var inte överförtjust.

Men för tusan, missa ändå inte Nessers andra böcker som jag verkligen gillar t.ex. Maskarna på Carmine Street, Himmel över London, Levande och döda i Winsford och nu senast Eugen Kallmanns ögon. Nesser berättade igår att Eugen Kallmanns ögon blivit nominerad till Årets kriminalroman 2016 men att han själv var osäker på om det ens var en kriminalroman. Han sa att det han tycker skiljer boken om Kallmann från en vanlig kriminalroman är att det även handlar om människorna. Och för mig är det inte alls en kriminalroman, jag upplever det som att människoödena är det centrala. Samma upplevelse som jag haft i de böcker jag räknat upp ovan. Det finns en omsorg om att teckna människorna, det finns en stor berättarglädje och ofta en glimt i ögat vilket gör böckerna så bra.

Men även om man alltså inte läser Nessers böcker, gå och lyssna på honom om ni får chansen! Det finns något sympatiskt, varmt och humoristiskt i det han säger. Nesser verkar även ha ett stort hjärta för djuren vilket tilltalar mig. Det är rörande att höra honom berätta om Norton, har man haft hund kan man relatera. Jag är glad att han tog på sig uppgiften att tolka Nortons filosofiska tankar och jag ser fram emot att läsa dem.

Ps. Och som vänsterhänt ser jag definitivt fram emot den bok han hintade om att han höll på att jobba med just nu som just har vänsterhänta i titeln 🙂

En påminnelse om Lars Gustafsson

DSC04178 red En påminnelse om Lars Gustafssonfdsfds En påminnelse om Lars Gustafsson

Jag tänkte på Lars Gustafsson innan jag skulle åka till Bokmässan. Tänkte att ja men då är ju han där, som han ofta brukar vara. Sen kom jag på. Han är inte där, kommer aldrig mer vara där. Vissa författare fastnar mer än andra och saknas mer än andra när de inte längre finns. Gustafsson är en sådan författare.

Jag  blev påmind om honom senast i morse när jag satt på biblioteket och vände på huvudet och såg att jag satt precis bredvid hans böcker. Jag slog upp Sorgemusik för frimurare och läste första sidan. Hur fint börjar inte den boken. Jag var tvungen att läsa det om och om igen.

Floden, inte möjlig att överblicka, trög och grå under sin grå, tropiska lappmarkshimmel, vill sådana dagar nästan ingenting.

Finns det författare som skriver så idag? Tipsa mig gärna i så fall!

Maja Hjertzell i Bladen brinner

bladenbrinner Maja Hjertzell i Bladen brinner

I det senaste avsnittet av Bladen brinner intervjuas Maja Hjertzell som har skrivit den fantastiska ungdomsboken Vad gör man inte. Det var lite roligt att Maja berättade att det från början hade varit fyra noveller där karaktärerna representerade olika årstider. När jag läste boken upplevde jag den just som en slags av långnovell och tyckte att karaktärerna blev så tydliga i sina olikheter. Det var nog den bästa ungdomsboken jag läste förra året, så rekommenderas varmt!

Författare till bords och bakutsparkar

I morse satt David Lagercrantz plötsligt vid frukostbordet. Ja, inte på riktigt men i formen av en imitation utförd av min sambo. Det var ganska kul. Och då måste jag säga att vi båda har ett ganska nyfiket och intresserat förhållningssätt till honom efter att ha lyssnat på sommarpratet och sett K-special, det var alltså inget förlöjligande.

Det var en av dagens höjdpunkter. Mer sånt tycker jag! Tänk att sätta sig till bords med olika författare varje dag. Sambon får öva upp imitationsfärdigheterna.

En annan hög punkt nåddes idag av hästen jag red som skickade upp baken och benen onödigt högt mot ridhustaket. Med mig på ryggen. I full galopp också. Jag satt kvar, hon fick äpplen efter passet fast att jag var småsur på henne.

Äntligen går Nobelpriset i litteratur till Afrika, eller?

I morgon är det dags, ett äntligen! eller mer en känsla av vem är det? Vi får se hur det blir när Nobelpriset i litteratur tillkännages.

I Sveriges radio intervjuas skribenten Siyanda Mohutsiwa från Botswana. Hon är irriterad över att den afrikanska litteratur som går hem hos Nobelkommittén är västifierad. Och hon lyfter att den afrikanska litteraturmarknaden domineras av migrantlitteratur. Hon efterlyser fler berättelser där afrikaner skriver om Afrika. Hon säger:

Du tjänar mer pengar om du vänder dig till de som köper mest böcker. Tyvärr är det i västvärlden.

Endast fyra afrikaner har hittills tilldelats Nobelpriset i litteratur; Nadine Gordimer och J.M Coetzee från Sydafrika, Naguib Mahfouz från Egypten och Wole Soyinka från Nigeria.

Mina tankar går till en av mina största läsupplevelser, boken Amkoullel, l’enfant Peul skriven av författaren Amadou Hampâté Bâ från Mali. Hur många känner idag till en författare som han och denna fantastiska bok som gjorde det böcker sällan gör, lät mig möta något helt annat? Hur många andra sådana författarskap finns det som går mig förbi?

Jag brukar faktiskt aldrig utropa ett äntligen! Jag brukar vara konstigt likgiltig, dra mig tillbaka när det blir hajp och alla ska läsa samma författare, skriva om samma författare, analysera till förbannelse. Men om det vore en pristagare som verkligen vore något annat än det vi är vana vid, säg en afrikansk författare som inte var västifierad, då skulle jag känna mig mer engagerad.

*

Måste slänga in det här citatet av just Amadou Hampâté Bâ för det säger något om de muntliga berättelsernas storhet i Afrika, berättelser som kanske inte alltid tecknats ner i skrift:

En Afrique, quand un vieillard meurt, c’est une bibliothèque qui brûle.

Översatt betyder det: När en gammal människa dör i Afrika, är det ett bibliotek som brinner.

Upprörd eller inte över avslöjandet av Elena Ferrante?

DSC04057 red Upprörd eller inte över avslöjandet av Elena Ferrante?

Den som håller örat mot kultur- och litteraturvärlden kan inte ha missat att pseudonymen Elena Ferrante nu sägs vara avslöjad och att detta har följts av många upprörda känslor. Människor som helt enkelt tycker att det är respektlöst mot en författare som uttalat velat förbli anonym, som velat låta sin verk tala oberoende av en offentlig person. Irritation över att den italienska journalisten som avslöjat sägs ha sysslat med grävande journalistik. “Finns det inte värre hemligheter att blotta?” ifrågasatte SvD:s krönikör Lisa Irenius.

Okej, bara en liten grej här. SvD Kultur hängde själva glupskt på avslöjandet och lade ut både bild och namn och info i söndags.  Och jag får också en liten känsla av “Finns det inte värre saker att uppröras över?”

Men visst, jag tycker som de flesta verkar tycka, att det är onödigt att försöka avslöja någon som inte vill bli avslöjad, synd att mystiken inte får förbli.  Samtidigt, nu när jag precis ska börja läsa Hennes nya namn, spelar det då någon roll att jag (och här blir ju titeln nästan ironisk) känner till Elena Ferrantes nya namn? Att jag vet hennes verkliga namn? Påverkar det läsupplevelsen jag hade av Min fantastiska väninnan? Nä, inte ett dugg.

Så länge hon aktivt väljer att inte bli en offentlig person, så länge hon inte sitter i tv-soffor, syns på världens alla kultursidor, deltar i lekprogram, blir aktiv på Twitter…kommer det inte påverka min upplevelse av hennes böcker alls. Och om hon skulle göra något av det, t.ex. bli intervjuad på en svensk kultursida, ja, då skulle förmodligen inte heller det påverka min upplevelse av böckerna om hon då inte yttrade något mycket kontroversiellt eller konstigt.

Det krävs ganska mycket för en författares offentliga person ska ställa sig i vägen för hens böcker tycker jag. Samtidigt som jag inte heller gillar när författarna glänser över böckerna så att man nästan blir avskräckt. Sånt har jag svårt för.

Men det viktigaste här är ju att omvärlden inte har respekterat en uttalad önskan om att en person inte vill hamna i offentlighetens ljus, det är såklart sorgligt och där tycker jag som de flesta, att avslöjaren ska skämmas lite grann.

Meg Rosoff på Bokmässan

Här kommer ett superkort klipp från när jag lyssnade på Meg Rosoff på Bokmässan. Hon pratade om betydelsen av läsning och berättelser för barn, även när man inte har så mycket annat. Det var då hon sa “The Donald Trumps of the world seems to live without stories.”

Det hon säger här känner jag så väl igen från Språkcaféet. Den där enorma motivationen att bemästra språket, ta sig över språkbarriären för att just få en plats i samhället.

Författarsamtal Jessica Schiefauer

Schiefauer 682x1024 Författarsamtal Jessica Schiefauer

Copyright/fotograf: Hillevi Nagel

Häromdagen tog jag bussen hem till Värmland för att gå på författarsamtal med Jessica Schiefauer. Jag tycker det är så coolt att ett litet bibliotek i en liten småstad kan erbjuda författare som Schiefauer och Khemiri. Däremot blir det ju inte värsta publiken, vi var väl ca 15 personer som lyssnade. Visst är det synd att inte fler passar på, men kanske kräver det lite kampanjande utanför bibliotekets sfär för att verkligen nå ut kring en sån här grej, samarbete med skolorna eller jag vet inte vad.

För mig är Jessica en av Sveriges just nu bästa ungdomsboksförfattare och nu kan jag även konstatera att hon är en duktig föreläsare. Allvarlig och rolig med ett perfekt driv i samtalet.

Jessica berättade i princip sin historia från tonåren till de tre ungdomsböckerna hon har gett ut och det var roligt att följa hennes ibland lite vilsna tillvaro (eftersom jag känner igen mig i det). Hon hade inte alls planerat att bli författare, för henne var författare en slags av människor som lika gärna kunde bo på en annan planet, men efter att hon hade lämnat in en novell i en universitetskurs i svenska planterade en lärare författarspåret hos henne. Också mycket roligt att höra att försäljningen av franska bakverk i litet utrymme i Nordstan som är ett inslag i hennes debutbok var självbiografiskt :).

När jag lyssnar på författare brukar jag själv bli så oerhört skrivpeppad, när jag kom hem efter att ha lyssnat på Jessica hängde jag typ med axlarna och sa till sambon “vad går jag och tror, att jag typ ska bli författare någon gång?” Jessicas historia om sin debutbok Om du var jag var väl den där kallduschen som kallas verkligheten. Den man kanske behöver ibland för att spä ut de drömmiga drömmarna. Men vilket slit med den boken ändå. I fyra år skrev hon på den, skickade sen till 30 förlag som alla refuserade och fortsatte sen att skicka i tre år till innan den äntligen blev utgiven! Lite komiskt var att de som gav ut vuxenböcker påstod att det var en ungdomsbok och de som gav ut ungdomsböcker påstod att det var en vuxenbok. Kanske var kategorin unga vuxna helt enkelt inte lika utvecklad då.

Jag förstår att Jessica fick prestationsångest efter att hon hade skrivit Pojkarna och fått Augustpriset för den. Men att sedan skriva nästa bok och få Augustpris även för den…Hon beskrev det som att nu är det så galet att hon bara kör på.

Något jag tog med mig var annars hennes begrepp inre skrivklocka. Det är ju så det känns när man har ett skrivbehov inom sig, då måste det få utlopp annars är det som om systemet stoppar igen med massa slam som är svårt att rensa bort. Typ, men jag gillade den bilden, att ha en inre skrivklocka.

Här på bloggen har jag skrivit om två av Jessicas böcker:
Om du var jag
När hundarna kommer

Is she a Capulet?

Minns ni? Scenerna, skådespelarna, det helt fantastiska soundtracket. Claire Danes och Leo. Mercutio och Tybalt. Min stora tonårsfilm där varenda scen finns inpräntad, varje låt är så tätt förknippad med filmen. När jag satt på ett flyg till Kina för ett par år sen och absolut inte kunde sova, då såg jag Romeo och Julia igen. Och tonårsnostalgin vällde över mig. Intrigen, kärleken, tragedin.

Nu firas Shakespeare, det är 400 år sedan han dog. Men berättelserna fortsätter att leva och ge gåshud.

Older posts

© 2017 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2017 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright