Läsresan

en blogg om böcker (mest)

Category: Kulturgrejer (page 1 of 4)

There’s a tree where the doves go to die

När Dylan fick Nobelpriset var min spontana reaktion: “Då borde Cohen också få det.”

Hans texter gör något som få texter gör. De känns så som riktigt bra poesi eller konst gör. Jag kommer sakna hans röst.

Take this waltz är inte bara en av mina favoritlåtar av Cohen, det är en av mina stora favoritlåtar. Förutom Cohens fantastiska versioner så har Ebba Forsberg gjort en helt fantastisk svensk version.

TAKE THIS WALTZ

Now in Vienna there are ten pretty women
There’s a shoulder where Death comes to cry
There’s a lobby with nine hundred windows
There’s a tree where the doves go to die
There’s a piece that was torn from the morning,
And it hangs in the Gallery of Frost

Take this waltz, take this waltz
Take this waltz with the clamp on its jaws
I want you, I want you, I want you
On a chair with a dead magazine
In the cave at the tip of the lilly,
In some hallway where love’s never been
On a bed where the moon has been sweating,
In a cry filled with footsteps and sand

Take this waltz, take this waltz
Take its broken waist in your hand

This waltz, this waltz, this waltz, this waltz
With its very own breath of brandy and Death
Dragging its tail in the sea

There’s a concert hall in Vienna
Where your mouth had a thousand reviews
There’s a bar where the boys have stopped talking
They’ve been sentenced to death by the blues
Ah, but who is it climbs to your picture
With a garland of freshly cut tears?

Take this waltz, take this waltz
Take this waltz, it’s been dying for years

There’s an attic where children are playing,
Where I’ve got to lie down with you soon,
In a dream of Hungarian lanterns,
In the mist of some sweet afternoon
And I’ll see what you’ve chained to your sorrow,
All your sheep and your lillies of snow

Take this waltz, take this waltz
With its “I’ll never forget you, you know!”

This waltz, this waltz, this waltz, this waltz
With its very own breath of brandy and Death
Dragging its tail in the sea

And I’ll dance with you in Vienna
I’ll be wearing a river’s disguise
The hyacinth wild on my shoulder,
My mouth on the dew of your thighs
And I’ll bury my soul in a scrapbook,
With the photographs there, and the moss
And I’ll yield to the flood of your beauty
My cheap violin and my cross
And you’ll carry me down on your dancing
To the pools that you lift on your wrist
O my love, o my love
Take this waltz, take this waltz
It’s yours now. It’s all that there is

The place beyond the pines

the place The place beyond the pines

Igår när vi hade ridit klart var det skymning, när jag kom hem var det redan mörkt och det kändes så drastiskt. Och så kom tanken på tiden som väntar. Cykellampa, regnkläder, varma kläder, blöta ridbyxor, kalla händer. Jag har inte lust med det riktigt än.

När jag kommer hem så sent från stallet brukar det vara raka vägen till sängen som gäller men igår slog jag på tv:n och där var en film. Jag fastnade helt och hållet. Tänkte flera gånger att jag ska ju inte kolla klart men det gick inte att ta sig därifrån. Det är sällan jag spontant fastnar framför en film på det viset. Den hette The place beyond the pines från 2012 och jag gillade skådespelarinsatserna, kanske särskilt från tonåringarna som kändes så äkta. Sambon som verkligen aldrig stannar uppe onödigt länge fastnade också trots att han ogillar sorgliga filmer. Jag kan verkligen rekommendera den!

Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

DSC02964 red Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

Vi tar bussen upp i Bergslagen med cyklarna och kliver av 7 mil hemifrån. Sen börjar vi trampa längs Tre sjöars väg, förbi loppisar och vackra gårdar. Jag är cykelotränad i år, har knappt satt min rumpa på sadeln för en längre tur under sommaren. Men om några mil hägrar fikastopp och det är inte vilket fika som helst…

DSC02962 red Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

Men först ett spontant stopp vid Siggebohyttan, som sägs vara den ståtligaste bergsmansgården i hela Bergslagen.

DSC02957 red Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

De har söta små hästar där i Siggebohyttan.

DSC02959 red Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

Och runtikring byggnaderna är det pyntat med rekvisita från förr.

DSC02960 red Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

Det här huset som hyser ett café tycker jag är så fint.

DSC02966 red Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

Vi trampar vidare några mil omgivna av glittrande sjöar och fält som doftar så himla gott. Jag kan inte placera doften men det påminner om något från barndomen. Sambon säger att det är kamomill men jag känner mer varmt sädesslag, kanske havre. Sen kommer vi äntligen till staden där fikat inte går av för hackor, nämligen Nora.

DSC02972 red Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

Vid Norasjön beställer vi våfflor och Noraglass i det här mysiga caféet. Och jisses vilket glassberg vi får in!

DSC02979 red2 Tre sjöars väg och inte vilket fika som helst

Det här räcker gott och väl som bränsle för de fyra mil som återstår hem.

Jason Bourne

Och på tal om film. Den 27 juli samma dag som Ghostbusters har premiär har även den nya Bourne-filmen premiär. Och jag är en outtröttlig Bourne-tittare. Man skulle kunna tro att jag älskar lugna drama-filmer och sånt (varför man nu skulle tro det men jag är ju en lugn person kanske därför), men jag är verkligen ett hopplöst fan av Bourne, Batman, Mission Impossible etc. Det är garanterat de filmer jag har sett flest gånger och kan se om och om igen. Och Matt Damon är tillbaka tack och lov. Jag gillade visserligen The Bourne Legacy men det var ändå inte samma sak. Sen tycker jag egentligen att slutet i The Bourne Ultimatum och Matt Damons sorti är för bra för att göra en uppföljare på, samtidigt vill jag ha mer 🙂 Och kul att svenska Alicia Vikander är med i den nya.

Kanske är det dags att läsa Robert Ludlums böcker förresten, skulle vara spännande att se hur hans Bourne ser ut.

Ghostbusters och skrattattack

ghostb2 Ghostbusters och skrattattack

Det var längesen jag skrattade så mycket som igår när jag såg Ghostbusters. För det första, vilken nostalgikick! Slimer var ju liksom min generations…ja, spöke. Men humorn, så många roliga scener som jag är osäker på var roliga även då eller bara har blivit det med tidens gång. Eller tyckte man att det var coolt? Jag har så svårt att tro det men kanske gjorde man det.

ghostb Ghostbusters och skrattattack

Hursomhelst, när det riktigt brast för mig var när Murray kommer hem till Weaver och hon har blivit intagen av det där spöket och Murray bara “Åh, du ser lite annorlunda ut” och hon bara “Are you the Keymaster?” och han bara “Not that I know of” och så smäller hon igen dörren. Alltså, jag skrattade så att magen krampade, sådär så att man kvider “Sluta, sluta, jag pallar inte mer!” Sambon satt bredvid som ett stort frågetecken och fattade inte alls vad som var så kul. Jag började skratta förut för mig själv bara jag tänkte på den scenen, haha!

Och nu kommer Ghostbusters III och jag kommer se den och kanske kommer jag även gilla den, men inte som detta 80-talsunderbara original!

Men kan vara värt att se bara för att Melissa McCarthy är en av “Ghostbustrarna”. Hon som spelar Sookie i Gilmore girls.  Och sen kan det vara kul att se lite mer trovärdiga spökanimationer än i originalet där det känns som om de typ har modellerat en stövel och man inte direkt trycker sig bakåt av skräck. På tal om det förresten tycker jag dock att början till första filmen är riktigt läskig, sådär skräckfilmsläbbig när bibliotekarien vandrar omkring i magasinet. Perfekt upptakt till rysande men sen kommer Ghostbusters-musiken och man liksom “Jahapp, det var inte så farligt” 🙂

Museidag och filmkväll

Igår var jag på vernissage och museibesök på dagen följt av filmkväll hos vänner där vi såg the Martian och jag insåg att om det hade varit jag som blivit lämnad själv på mars hade jag lagt mig ner och dött på en gång. “Men varför då?” undrade sambon. “Jamen det beror ju på vem jag är, men om jag vore den jag är idag så skulle jag inte kunna vara så smart och då skulle jag lika gärna kunna dö.” Tur att jag lever på jorden i en tid och på en plats där man inte behöver vara en super-MacGyver för att överleva!

DSC01203 900 Museidag och filmkväll

Det var vernissage för en utställning med Lars Jonsson på länsmuseet. Så fågelnördar bör passa på att gå dit och se den! Jag lyssnade på Lars på bokmässan förra året och inhandlade även en jättefin affisch med vinterfåglar. Kul att se fler av hans tavlor!

DSC01199 900 Museidag och filmkväll

Dessutom var det återinvigning av en av museets salar som så länge jag kan minnas har varit igenproppad av en gammal utställning jag tyckt varit så mossig (sorry). Grattis till länsmuseet som äntligen börjar förnya sig! Nu känns det spännande och roligt att komma dit igen. Jag visste inte ens att den här salen hade fönster, så eloge även till att fönstrena togs fram igen 🙂

DSC01191 900 Museidag och filmkväll

Lars berättade att han dagen innan inte hade kunnat låta bli att åka ut till Kvismaren och väl där tipsade några om att det fanns pärluggla på Sörön något han bara hade sett en gång tidigare. Trots att han hade ont om tid då han skulle hänga utställningen åkte han dit, såg pärluggla och hann göra några skisser.

DSC01192 900 Museidag och filmkväll

Kan numera inte se en bild på en steglits utan att tänka på en viss bok.

DSC01204 900 Museidag och filmkväll

Passade även på att se den här utställningen som jag tyckte var snyggt och bra gjord.

DSC01211 900 Museidag och filmkväll

Många Örebroföremål och bilder fanns samlade.

DSC01209 900 Museidag och filmkväll

Västra marks sjukhus som figurerade i musikalen Boxaren jag såg nyligen.

DSC01207 900 Museidag och filmkväll

Stans från Örebro kexfabrik.

DSC01210 900 Museidag och filmkväll

Tjusig frukt- och chokladautomat.

Det känns så roligt att länsmuseet är på gång igen med spännande innehåll, ser fram emot fler besök. Och utställningen med Lars Jonsson pågår 16 april – 28 augusti. Mer info finns här

En film om får, griniga gubbar och kanske även griniga tanter

Igår kväll var jag och såg den isländska filmen Bland män och får på fina bio Roxy. Och jag måste bara återge den smått komiska föreställningen som ägde rum innan filmen började.

En man från biografen ställde sig längst fram och började hälsa välkomna, det var lite publikbrus så man hörde inte så bra och snart kom några skarpa tillsägelser från raderna bakom oss:

“Prata högre!”
“Man hör inte!”

Jag är osäker på om biografmannen alls hörde det där för han fortsatte i samma ton, varpå det kom mer från raderna bakom.

“Men prata högre!”
“Man hör inte!”
“Det här går inte!”

Jag hade svårt att höra vad biografmannen sa p.g.a. dessa rop och det var det tydligen fler som hade för snart hördes ett:

“Om ni är tysta kanske vi hör!”

Men de som inte hörde verkade inte heller höra det för de fortsatte ropa:

“Du får komma närmare!”

Och då klev biografmannen lite närmare och sa:
“Jo, jag sa att filmen handlar om får och griniga gubbar.”

Och då muttrade någon annan i publiken:

“Kanske även griniga tanter.”

Alltså, jag fick bita mig i tungan för att inte börja skratta. Det är inte varje gång man går på bio och får en liten extraföreställning innan.

Generalrepetition Boxaren

Boxaren1 1024x681 Generalrepetition BoxarenBoxaren2 1024x671 Generalrepetition BoxarenBoxaren4 1024x594 Generalrepetition BoxarenBoxaren3 1024x676 Generalrepetition Boxaren

I torsdags fick jag möjligheten att se generalrepetitionen av Boxaren på Örebro länsteater. Det är en nyskriven musikal baserad på historien om Johann Trollmann som var Tysklands bästa boxare under 30-talet men som kom att drabbas av Förintelsen p.g.a. sin romska härkomst. Musikalen är skriven av Erik Norberg och Alexander Öberg som även skrev musikalen Lasse-Maja (och som jag såg och älskade).

För mig växte sig Boxaren inte lika stark som Lasse-Maja. Den engagerade mig dock mer i andra akten. Kanske att det var lite för många sångnummer för min smak och kanske att vissa av dem kändes lite för typiskt musikal, nästan så att man hört dem förut. Samtidigt var vissa musikinslag helt fantastiska, slagkraftiga och med de där (vad jag antar) romska tonerna som kan kännas både hejdlöst glada och vemodiga.

Och nästan alltid blir jag hänförd av scenografin när jag går på teater. Jag tyckte den var briljant här, hur man med hjälp av en skev brädkonstruktion lyckas skapa boxningsring och koncentrationsläger och med ljussättning sätta an stämningar. Riktigt snyggt gjort! Sen måste jag säga något om kostymerna för vid ett tillfälle viskade jag till min granne “vem har virkat allt?” Och jag undrar verkligen det för ett genomgående tema verkade vara virkat/stickat och det tycker jag var roligt, men har någon gjort allt till bara den här föreställningen? Imponerande det med i så fall.

Sen var det ett par skådespelare som jag tyckte stack ut. Den första är Hans Christian Thulin. Jag och sambon fullkomligt älskade hans insats i Den unge Werthers lidanden så till den grad att vi fortfarande refererar till scener ur den föreställningen. Alltså, jag skrattade så jag fick ont i magen när jag såg den! Håller tummarna för att jag får se den igen någon gång. Så jag blev himla glad att få se honom på scenen igen och jag tycker att han, även om hans roller i Boxaren kanske inte är de mest framträdande, spetsar det hela till det bättre.

Den andra skådespelaren som jag tycker gör en särskild insats är Anton Häggblom. Hans rökiga röst skapade stämning så att det hade räckt för en mycket större teatersalong. Han är perfekt i rollen som en ledartyp i den undre världen.

Slutligen tycker jag att Anna Asp sticker ut särskilt i sin roll som naziledare. När hon går mellan sina roller tycker jag att skådespeleri framstår som så häftigt, hon har förmågan att få mig att se helt olika personer.

Boxaren har premiär idag lördag och mer info finns hos Örebro länsteater.

Foto: Kicki Nilsson/ICON Photography 

Lars Lerins Sandgrund

DSC00796 900 Lars Lerins SandgrundDSC00790 900 Lars Lerins SandgrundDSC00791 900 Lars Lerins SandgrundDSC00788 900 Lars Lerins SandgrundDSC00787 900 Lars Lerins SandgrundDSC00795 900 Lars Lerins SandgrundDSC00800 900 Lars Lerins Sandgrund

Jag har varit på en liten utflykt till Värmland. Nu kommer jag ju från Värmland och bor ett stenkast därifrån så det borde inte vara en stor grej, men den här gången var det ändå det. Den stora grejen var nämligen Lars Lerin. Förutom att det råder Lerin-feber i hela landet så svallar det på ganska bra med Lerin-intresse här hemma och det är faktiskt sambon som har drivit upp det nu på senaste tiden. Det blir sådär ibland när man är tillsammans med någon som inte är från Sverige, plötsligt upptäcker personen något och man kan liksom inte fatta att han inte känner till det sen tidigare.

Nu har sambon alltså upptäckt Lars Lerin, tittat på Lars Lerin, lyssnat på allt som går att lyssna på med Lars Lerin etc etc. Så i helgen åkte vi till Lars Lerins Sandgrund. Jag är ju också helt fascinerad av konstnären och personen Lerin men jag hade inga förväntningar på Sandgrund. Men jag blev lite sådär vimmelkantig därinne. Jag har tidigare bara sett Lerins konst i böcker eller det som visats upp i tv, men att se en gigantisk vägg prydd med dessa enorma akvareller, det var som att få ett rejält vindkast emot sig så att man snubblade till. Så häftigt.

Fotografering var tillåten enligt Junior som tog emot i receptionen, bara man inte använde blixt. Men jag tycker ändå det är synd att visa massa avfotade bilder av konstverken – åk dit och upplev dem istället. Jag blev särskilt tagen av de orientaliska bilderna, sen några enormt stora bilder i blåa toner från Sibirien. Och bokhyllan, den är helt makalös. Man kan stå där och titta och titta och fascineras över trogenheten i en pärms blåa färg eller dess gulnade etikett.

När vi hade gått runt ett tag var det något jag inte kunde låta bli att grubbla över och bli så enormt inspirerad av, nämligen produktiviteten. Jag menar inte att det nödvändigtvis är eftersträvansvärt och beundransvärt att vara produktiv, men jag fascineras över hur mycket kreativitet och hur många bilder som finns hos Lerin. De flesta bilderna som hängde på Sandgrund vara ganska nutida och jag tänkte på hur mycket konst han måste ha gjort genom åren. Alla dessa enorma konstverk men även alla små. Jag kan inte sluta tänka på det.

När vi slog oss ner för lite fika i caféet så var vi kanske lite bildmätta, men då var det skönt att sätta sig ner och från fikabordet kunna betrakta några av bilderna på nytt. Och även smälta intrycken.

Ett besök på Sandgrund rekommenderas såklart, jag funderar redan på när jag kan åka dit igen.

Podd-periodaren

Jag har börjat lyssna på poddar igen. Det går i perioder. När jag har lite mindre tid verkar jag prioritera att läsa, men nu har jag t.ex. varit sjuk i orimliga tre veckor vilket har inneburit långpromenader istället för träning och då har poddlyssnandet suttit fint (ni fattar inte hur många gånger jag har tagit bort och lagt till ett bindestreck i ordet poddlyssnandet, liksom i resten av de sammansatta orden innehållandes podd i det här inlägget!).

Sist jag tipsade om poddar var det uteslutande bokpoddar och här kan man se vilka det handlade om då. Så här har mitt poddlyssnande kommit igång de senaste dagarna:

 

bakomboken 150x150 Podd periodarenBakom boken
Något jag undrar – vart har alla bokpoddar tagit vägen? Om det finns ett hav med dem så gömmer de sig ganska väl. Samtidigt är det ju detta som är lite det flyktiga med poddar, de uppstår och läggs ner. Jag hittade i alla fall fram till Bakom boken som görs av Norstedts och Rabén & Sjögren. Det har sänts 13 avsnitt och jag har lyssnat på nr 1 där Clara Lidström och Anna-Karin Nyberg intervjuas och nr 12 där Katarina von Bredow intervjuas.

Det märks på något vis att det här är en professionell blogg där intervjuarna har sin yrkesroll. Det blir lite mer stelt och mindre avslappnat spånande. Men jag gillar det ändå! Jag tycker att intervjuobjekten verkligen lyfts fram och ges tid att prata och det är intressanta frågor som ställs. Jag blev såklart jättesugen på att läsa von Bredows senaste bok Släppa taget som kom förra året. Och åh vad jag gillar deras samtal om karaktärerna i den boken. Det är så himla kul, om man själv har ett visst skrivintresse, att höra sånt här. Och jag tycker Katarina beskriver tvillingsystrarna så bra med orden att den ena har sig själv mer på insidan och den andra mer på utsidan.

Jingeln till den här podden kommer inte gå till historien som den bästa, men jag kommer ändå lyssna på fler avsnitt :).

 

Skrivarpodden 150x150 Podd periodarenSkrivarpodden
En podd som helt har gått mig förbi tidigare och som jag nu är överlycklig att upptäcka. Den görs av Kerstin Önnebo och det första avsnittet sändes i juni 2014. Jag lyssnade på avsnitt 045 Kritik med Lina Samuelsson och 046 Självpublicering med Christian Unge och gillade mycket. Ibland när jag lyssnar på poddar behöver jag en slags av samtal där jag kan vandra lite i mina egna tankar, dvs. att podden inte kräver värsta koncentrationen. De här avsnitten och särskilt den om kritik krävde dock att jag lyssnade uppmärksamt för det var stundvis mycket akademiskt i samtalet. Men ibland behöver jag även det, lite mer att bita (lyssna) i och då är det här jättebra.

 

ettegetrum 2000px 150x150 Podd periodarenEtt eget rum
I ärlighetens namn, bland de bokpoddar jag ändå känner till och har lyssnat på tidigare, är det nog ingen som just nu kan mäta sig med Ett eget rum. Så mycket gillar jag den. Jag har ju lyssnat på den tidigare och när jag börjar lyssna nu igen inser jag att jag missat saker, att den är saknad. Jag tycker de lyckas träffa flera av de punkter jag tycker gör en bra podd. Förmågan att föra ett seriöst samtal med inslag av annat mer lättsamt, att kunna fånga upp grejer som kommer upp och spåna iväg på ett sätt som jag som lyssnare uppfattar som lite spontant. Sen gillar jag deras podd-röster och det är skitviktigt (jag återkommer till det).

Jag lyssnade på avsnitt 24 Lollo och avsnitt 29 Det är något som inte stämmer. Just dessa avsnitt är så himla roliga att lyssna på eftersom jag själv läst Lollo och för att det har varit så mycket skriverier och prat om Martina Haags bok. Jag gillar verkligen hur samtalet flyter bra mellan lättsamt och bra analys och intressanta tankar. Sedan, precis som jag skrev sist, stor eloge till poddjingel och musikval. Riktigt, riktigt snyggt och rysande att avsluta avsnittet om Lollo med Edith Piaff vilket kastar ett alldeles särskilt sken över karaktären Mimmi och får mig att vilja läsa om boken.

 

cropped superalterna3 utantext 150x150 Podd periodarenSuperältarna
Jag har velat lyssna på Jenny Jägerfelds och Johanna Thydells podd länge och nu har jag äntligen gjort det! Den här podden får automatiskt lite förväntningar på sig från min sida, dels för att jag gillar Jennys och Johannas författarskap, dels för att podden framställs så himla snyggt och så har jag ju lyssnat på Jenny tidigare och gillat det jag hört.

Jag har nu endast lyssnat på avsnitt 11 om passion, där Lena Andersson är gäst och jag inser att det nog var ett dumt val för mig att börja med. Jag älskar Lena Andersson som debattör och skribent och tycker det är så oerhört intressant att lyssna på henne, men jag har hört henne prata om Egenmäktigt förfarande så himla mycket, inklusive på två bokmässor där hon ena gången också intervjuades av Jenny. Därför känner jag mig lite mätt på den intervjun. Ämnet är dock himla intressant och Jenny kan ju skjuta in och bidra med psykologiska aspekter på ett givande vis. Jag tror därför att flera av deras samtal kan vara riktigt lyssningsvärda. Jag ska så småningom ge mig på andra avsnitt.

En liten input till Jenny när hon intervjuar är att hon har en fallenhet att skjuta in ett “just det” i samtalet för att bekräfta det intervjuobjektet säger. När hon intervjuade Lena på bokmässan gjorde hon det otroligt mycket vilket jag reagerade på. Det händer även i poddintervjun med Lena, inte lika mycket, men ändå så att samtalet för mig störs. Jag kan tänka mig att när man sitter och intervjuar är man inte alls medveten om de här små bekräftande orden, men för lyssnaren blir det liksom knivskarpa ord. Jag tycker det är skönt när intervjuaren låter intervjupersonen prata utan att själv störa för mycket helt enkelt.

Åh, vad jag förresten kände igen mig i det där med att vara perfektionist med ord i alla sammanhang, även när man skriver sms! Det skaver i mig att skriva sms slarvigt, haha!

 

veckans blacka 350x350 150x150 Podd periodarenVeckans bläcka
Enda anledningen att jag lyssnade på ett avsnitt av Veckans bläcka med Jennie Hammar och Karin Bastin var ren nyfikenhet. Podden sägs handla om trender, fenomen, folk och stjärnor i Hollywood, träning, hälsa och vardagsliv. Jag kan förstå att det finns de som gillar och tycker det här är intressant, men jag är inte en av dem.

Om det är så att andra avsnitt lyfter fram kulturskillnader mellan USA och Sverige på ett intressant vis skulle jag kunna tänka mig att lyssna mer, men just i avsnitt 42 som jag lyssnade på lyckades de inte behålla mitt intresse. På något vis tyckte jag inte att det fanns ett bra flyt dem emellan. Det kanske inte alls är Karins mening men hennes röst framstår som lite dryg vilket får mig att tappa intresset. Och var de går och äter, vilka kändisar de sett och vilka operationer de har gjort – som sagt, antingen ska man nog vara rejält intresserad av livet i L.A eller av Jennie och Karin för att gilla att lyssna.

Men visst, det kan vara orättvist att döma en podd efter att ha lyssnat endast ett avsnitt. Men det blir lite som det första intrycket, ganska avgörande.

 

Och så en podd på gång:

BLADENBRINNER 150x150 Podd periodarenJust idag när jag skulle publicera det här inlägget gick Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo ut med att de planerar för en ny podd om barn- och ungdomslitteratur. Jo där finns verkligen ett stort hål att fylla och jag hoppas innerligt att de får till podden Bladen brinner!

Older posts

© 2017 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2017 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright