Läsresan

en blogg om böcker (mest)

Category: Läsdagbok (page 1 of 15)

Den hemliga historien

denhemligahistorien Den hemliga historienTitel: Den hemliga historien
Författare: Donna Tartt
Utgiven: 1992
Förlag: Bonnier pocket (denna utgåva)
Adlibris ¦ Bokus

Den hemliga historien är på många vis en kultbok som jag omöjligen kan läsa utan att känna vissa förväntningar och vara påverkad av vad jag har hört om den. Precis innan jag läste hade sambon läst och jag fick höra att den var “varken bättre eller sämre än Steglitsan”. Dessutom sa min syster att “den är ju skitdålig”.

Hm, det är inte lätt att få sig en helt egen läsupplevelse. Det finns några saker jag kan konstatera dock:

  • Jag läste de drygt 700 sidorna på bara några dagar. Jag är inte någon särskilt snabb läsare, detta tyder alltså på att historien för mig var en “bladvändare” som hela tiden lockade mig vidare.
  • Jag har länge suktat efter en bok som inte är för stram och sparsam i form och språk. Jag har läst många riktigt bra såna böcker på sistone men har längtat efter mycket text. Det här var definitivt en bok som motsvarade det behovet.
  • När jag ibland frågade sambon under hans läsning vad som hände kunde han säga “det händer inte så mycket”. Det här fascinerar mig, hur Donna Tartt kan mjölka ut så mycket kring denna historia. Egentligen skulle man ju kunna göra det ur vilken historia som helst, det är bara det att de flesta författare sätter en gräns vilket kan vara bra. Men i det här fallet ville jag gärna ha mer och mer.
  • Jag tycker det finns likheter mellan Theo i Steglitsan och Richard Papen i Den hemliga historien. Även om de är berättarrösterna förblir de märkligt anonyma. Istället är det karaktärerna runtomkring dem som verkligen kommer till liv. Sen tycker jag att Richard och Theo har samma sätt att glida med i skeendet utan att gå till botten med vad som verkligen håller på att hända. Jag blev ju till och med lite irriterad på att Theo inte skärpte till sig mot slutet och satte sig emot Boris grejer. På samma sätt tycker jag att Richard aldrig på allvar ställer Henry till svars.
  • Jag gillade persongalleriet mer i Steglitsan. Av naturliga skäl var det mer nyanserat, i Den hemliga historien är ju studenterna i fokus. Men karaktärerna i Steglitsan berörde mig mer.
  • Vad jag verkligen gillar med Den hemliga historien och där jag tycker den är som bäst, det är hur Tartt undersöker vad som händer i gruppen efteråt (kanske finns det någon som inte läst så jag ska väl inte avslöja för mycket). Visst kan man tycka att det blir mycket alkohol och droger, men jag tycker att Tartt skildrar det trovärdigt.
  • Kanske blev jag lite besviken på att läraren Julian tillskrivs så stor betydelse till en början, men sen spelar en ganska undanskymd roll. Jag hade gärna läst mer om honom.
  • Slutligen tycker jag att slutet i den här boken är bättre balanserat än vad det var i Steglitsan.

Så, jag tror inte jag skriver mer. Jag gillade den mycket, kanske att jag gillade Steglitsan snäppet bättre ändå – om man nu måste hålla på att jämföra :).

Stoner av John Williams

Stoner Stoner av John WilliamsTitel: Stoner
Författare: John Williams
Utgiven: först utgiven 1965
Förlag: Natur & kultur
Adlibris ¦ Bokus

Stoner har återupptäckts och hyllats av många – och visst är det något speciellt med de stora penseldragen med vilka  William Stoners liv målas upp. Anspråkslöst, utan några knepigheter, läggs historien fram men resultatet påverkar mig. En slags av sorgsenhet över de människoöden som kapslats in och levts utan att sticka iväg åt varken det ena eller andra hållet. Jag har en föreställning om att många människor, särskilt förr, levde sina liv så som Stoner. Där det inre livet aldrig riktigt luftas, där kommunikationen med den man lever med knappt existerar och där man aldrig riktigt vågar röra varken vid sig själv eller andra.

Jag gillar hur John Williams väver in miljön Stoner rör sig i. Han har en känslighet i sina beskrivningar som tilltalar mig mycket. Som t.ex. här:

 Bortom hyreshusens ojämna konturer glimmade stadens ljus i ett tunt dis som hängde i luften. I hörnet försökte en svag gatlykta övervinna mörkret som slöt sig omkring den, och längre bort hördes ett skratt abrupt bryta tystnaden, dröja kvar och dö ut.

Vad jag reagerar på är såklart hur kvinnorna endast rör sig i ytterkanterna av berättelsen. Visst finns Stoners fru där och tar en del plats, liksom kvinnan han förälskar sig i senare i livet, men det är ändå männens värld denna roman utspelar sig i. Stoners förhållande med sin fru är i sig ett mysterium där man egentligen inte får veta så mycket om vem hon är. Utifrån Stoners perspektiv blir hon bara en omedgörlig person i princip omöjlig att leva med. Men hur är Stoner då att leva med? Ja, det finns en hel del sådana aspekter som saknas. Och det är säkert tidsenligt att kvinnorna får fladdra förbi i ytterkanterna, men det känns ändå ganska trist.

Mikaels märkvärdiga resa

mikaels markvardiga resa Mikaels märkvärdiga resaTitel: Mikaels märkvärdiga resa
Författare: Ylva Karlsson
Illustrationer: Katarina Strömgård
Utgiven: 2015
Förlag: Hippo bokförlag
Adlibris ¦ Bokus

Efter de två första böckerna om Ossian och Samuel, Ossians ovanliga nanny och Samuels sällsamma kalender, följer en tredje (och kanske avslutande?) delen där barnens föräldrar till slut blir konfronterade med den magiska värld som nannyn Petronella från början introducerade. Jag skrev redan om den första boken att tankarna går lite till Mary Poppins och Harry Potter utan att förlora sin unika berättelse. Och sagoreferenserna fortsätter, författaren erkänner t.om. på slutet att hon är en kleptoman som stjäl fritt. Det gör faktiskt ingenting, det är istället roligt. Som vanligt är Katarina Strömgårds illustrationer fantasifulla och magiska på sitt sätt. De förhöjer absolut känslan i de här böckerna. Kanske är de extra bra i den här tredje boken för jag stannar ofta upp lite längre och tittar på bilderna.

Jag vill inte avslöja för mycket utifall någon vill läsa, men den stora skillnaden mot de två första böckerna, är att föräldrarna dras in i den magiska världen som tidigare bara Petronella, Ossian och Samuel känt till. Det är såklart roligt att de äntligen får konfronteras med den och att föräldrarna utmanas och inte kommer undan som de upptagna stressade yrkesarbetare de varit tidigare. Samtidigt gör detta att den här boken blir ganska annorlunda. Jag tror att det har legat en viss charm och spänning i att föräldrarna inte har känt till eller velat tro på den magiska världen. Lite som i Harry Potter, det är triggande att det vanliga livet pågår, men någonstans parallellt finns en annan värld. Jag gillar den här boken som en avslutande del av den lilla triologin, men jag tycker att de två första böckerna är bättre. Kanske blir det lite för mycket av det magiska på slutet av denna eftersom det är nästan bara i den världen berättelsen utspelar sig. Det känns som det blir många magiska saker som ska in på få sidor.

Jag gillar hursomhelst vad som händer med Ossians och Samuels mamma vilket blir ett effektivt sätt att berätta något på. Jag gillar även hur pappan förändras och hur Ossian och Samuel fortfarande skildras sådär nästan ömt.

Det här är fantastiskt fina barnböcker som säkert är perfekta som högläsningsböcker!

Allt jag inte minns

allt jag inte minns Allt jag inte minnsTitel: Allt jag inte minns
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Utgiven: 2015
Förlag: Albert Bonniers förlag
Adlibris ¦ Bokus

Jag får en positiv känsla av den här boken från första början av en enda anledning: det är den första boken någonsin där jag stöter på min pappas namn. Det skulle faktiskt kunna vara den enda svenska boken någonsin där min pappas namn figurerar. Min pappas namn har liksom inte figurerat i Sverige tidigare.  Och nu har namnet alltså tagit plats i den svenska litteraturen.

Det är inte helt oviktigt. Det säger något om hur Sverige har förändrats och det säger något om Khemiris betydelse för att skildra de nya verkligheterna och erfarenheterna som finns här, nyanserna av det svenska.

När Khemiri intervjuades på bokmässan (eller om det var i Babel) pratade dem om att i den här boken har han låtit berättelsen gå först och inte formen. Jag minns inte exakt diskussionen, men något i stil med det. Kanske är det så, men jag tycker ändå att boken känns väldigt khemirisk. Den är inte berättad som vilken bok som helst, den har en särskild form som är lite speciell och som lyfter upp berättelsen på ett särskilt vis. Jag vänjer mig ganska snabbt vid de korta minnesfragmenten från olika personer, men någon gång ibland tappar jag bort mig och undrar vem det är som minns och pratar.

Som så många andra gillar jag Allt jag inte minns. Jag uppskattar särskilt de olika rum jag som läsare bjuds in i där saker pågår som känns väldigt aktuella. Den enda gången jag känner tveksamhet är när Samuel plötsligt själv återger ett händelseförlopp i presens. Det greppet kommer jag inte riktigt överens med. För en person som inte längre finns kan ju inte berätta i dåtid i presens och en person som är på väg att dö kan ju överhuvudtaget inte återberätta ett händelseförlopp…rörigt, men typ sådär gick mina tankar.

Men största behållningen är ändå: min pappas namn fanns med! 🙂

Renhet av Jonathan Franzen

Renhet Renhet av Jonathan FranzenTitel: Renhet
Författare: Jonathan Franzén
Översättare: Rebecca Alsberg
Utgiven: 2015
Förlag: Brombergs förlag
Adlibris ¦ Bokus

Jag kämpade en hel del med Jonathan Franzen’s uppmärksammade roman Renhet. Kanske de första 200 sidorna (av totalt 586). Jag tyckte det var lite segt, jag hade svårt att hitta ett flyt i språket och hakade upp mig på en del ordval (liksom ganska många korrekturfel). Jag reagerade t.ex. på översättningen till “tjocka” som användes flitigt på ett ställe. Visst, det kanske är någon variant av dimma översättaren har velat förmedla, men vet gemene man vad som är skillnad på “tjocka” och “dimma”? Jag har ingen aning. Jag hade även svårt för ordvalet “veckända” istället för t.ex. “veckoslut”, ordet “tubba” och “hampa sig” (varför inte bara skriva “slumpa sig”) etc. Onödigt knepiga ordval tyckte jag.

Sen undrar jag verkligen över formuleringarna “Kan ett system bli mer fubar än så?” Vad betyder “fubar”, någon som vet? Finns inte med i SAOL och det enda jag kan googla fram är att det är en engelsk förkortning av fucked up beyon all recognition. Om det är vad som avsågs är det inte särskilt tydligt. En mening som jag läste om och om igen innan jag förstod var följande:

Prästen bar hela den utstyrsel som ankommer en schismatikerkliché – helskägg, stämmer, urblekt jeansjacka, stämmer, trendigt kopparkrucifix, stämmer…

Jag antar att “stämmer” är översatt från “check”, eller? Så som man säger när man checkar av grejer. Men har ni någonsin hört att man säger “stämmer” istället? Jag tyckte det blev knepigt.

Hursomhelst, de här problemen med läsningen hade jag i början av boken och sen släppte det ganska rejält och jag tyckte att allt flöt på mycket bättre. Och ju längre in i berättelsen jag kom desto mer fascinerande blev den. Det var också en häftig känsla när personernas livsberättelser började vävas samman och jag började se t.ex. den skrämmande tråden mellan Stasi och dagens övervakade internet, vilket jag antar är en del av den samhällskritik Franzen vill lyfta fram.

Starkast är ändå skildringen av personerna och deras öden. När Franzen gästade Babel sa han något i stil med att han hade varit rädd att han tagit i så mycket vg. personerna att ingen skulle känna igen sig. Och visst är det en del rejält speciella figurer, men ändå aldrig så att de inte blir trovärdiga. Någonstans därute är jag övertygad om att dessa personer finns. Jag tycker det är häftigt hur Franzen har “hittat” dessa karaktärer, där har han lyckats göra en rejält konststycke på något vis. Dynamiken, utbytet, kärleken, avskyn och grälen mellan bokens karaktärer är otroligt starkt skildrat. Jag får en rejäl klump i magen vid några tillfällen. Jag tycker även att vissa delar av boken är så oerhört fint skrivna. Jag minns t.ex. ett avsnitt när Pip precis har kommit till Bolivia och får med sig en annan anställd för att bada i en sjö. Och även hur slutet skildras för Pips del. Det är filmiskt fint på något vis.

Trots tragglandet i början tycker jag att det här var en av förra årets stora läsupplevelser. En mastig och häftig bok.

Bli som folk av Stina Stoor

Bli som folk 195x300 Bli som folk av Stina StoorTitel: Bli som folk
Författare: Stina Stoor
Utgiven: 2015
Förlag: Norstedts
Adlibris ¦ Bokus

När jag läser den första novellen (av totalt nio) i Stina Stoors Augustprisnominerade samling, är jag så ovan vid formen, dialekten och meningsbyggnaden att jag undrar hur jag ska kunna ta till mig berättelserna. Det känns som att språket (Stina Stoors pappas språk enligt henne själv i en intervju i Go’kväll) står i vägen för att jag ens ska uppfatta berättelsen. Men så släpper det, ungefär som när jag läste Siddartha och också till en början hade svårt med språket men sen kom in i det. Och det släpper stoort!

Stina Stoor har en alldeles särskild stil som inte alls liknar Rosa Liksoms, ändå drar jag ibland paralleller till Liksoms Sånt är livet där det är olika livsöden i norra Finland som skildras. I Stoors noveller gör formen att det inte blir en lika klar bild som i Liksoms berättelser. Här får man istället nästla sig fram lite grann. Men när man väl hittar fram så framträder livet i Västerbotten på ett nästan ruggigt äkta vis. Ibland har jag känslan av att det ofta handlar om barn som kanske står lite utanför både vuxenvärlden och andra barns världar. I novellen om tjejen som åker på kalas med paddor inslagna i paket och sitter och äter tårta i ett till synes lite mer “normalt hem” än hon är van vid, så både ser och känner jag hennes känsla av att vara felplacerad men ändå ganska obrydd på ett nästan komiskt vis.

Naturen spelar en huvudroll i flera av novellerna. Naturen är nära och sedd och ofta poetiskt beskriven:

Nyponen röda och syrenen tappade bruna löv. Vattendroppar låg och vilade på tussilagobladen. Var silverkulor på gröna fat. Uppdukade under. Pytteänglars ägg.

Det här är en mycket läsvärd novellsamling och det blir spännande att se hur Stina Stoors författarskap utvecklar sig.

Jan Svensson av Johanna Lindbäck

Jan Svensson Jan Svensson av Johanna LindbäckTitel: Jan Svensson
Författare: Johanna Lindbäck
Utgiven: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Rek. ålder: 9-12 år
Adlibris ¦ Bokus

I den recension där en NSD-skribent sågade Jan Svensson skrev hon bl.a. att “Vardagsrealismen och den svenska fikasjukan, där allt inmundigande av fast eller flytande ska dokumenteras, härskar […]“ Jag uppfattade det som att hon menade att det här var något negativt varpå jag skrev en uppmaning till författare att absolut inte sluta skriva om att fika!

Eftersom en av poängerna med den här boken förmodligen är vardagsrealismen skulle jag säga att det också är bokens styrka. Att den vågar vara där utan att blåsa upp  stora stegrande intriger. Det måste finnas böcker som får vara så odramatiska också. Såna böcker kan säkert många känna igen sig i samtidigt som det kan vara en verklighetsflykt för den som längtar efter en lite schystare värld (vilket jag skrev om när jag hade läst Kanske ihop). Som vanligt tycker jag att Johanna Lindbäck har ett lätthet i att smälla fram en palett av karaktärer som man gillar för att de verkar så schysta.

Men till skillnad från Lindbäcks tidigare böcker jag läst, bl.a. Kanske ihop, tycker jag inte att Jan Svensson får samma träffsäkra ton, som berättelse och som berättarröst. Jan själv är lite osynlig, han träder inte fram som en tydlig karaktär för mig. Det beror dels på hans berättarröst som känns lite ostadig på grund av vissa uttryck som jag har svårt att koppla ihop med en femteklassare, t.ex. ordval som “vi pratade om ditt och datt” och “ruljangs”. Jag var själv lillgammal i mitt språk när jag var yngre så jag tror säkert att killar med Jans ordförråd finns, men jag har svårt att ta till mig det när jag stöter på det i en bok. Och det blir lite svajigt mellan å ena sidan moderna uttryck och å andra sidan lite lillgamla. Sen hade jag önskat att relationen till Nicki hade tagits vara på mer och utvecklats, för det rullar igång som en grej mellan dem men sen skyndas det liksom förbi. Och jag blev ju lite besviken på  att det inte var mer fika! Haha! Hade liksom laddat upp för att det skulle vara massor med tanke på att det tydligen skulle “härska” i berättelsen.

Jag tycker att Jan Svensson är en ganska mysig berättelse, inte särskilt spännande nej, men trevlig att vara i. Jag gillar flera av karaktärerna som jag gärna vill vistas mer med och om det blir en fortsättning för Jan i bokform kan jag tänka mig att läsa bara för att få lära känna karaktärerna mer.

Ps. Jag läste någonstans om bakgrunden till valet av titel. Jag måste säga att jag har svårt för namnvalet. Tänker liksom hela tiden på morbror Janne som är född på 60-talet.

Effekten av Susan

Effekten av Susan 4 194x300 Effekten av SusanTitel: Effekten av Susan
Författare: Peter Hoeg
Utgiven: 2015
Förlag: Norstedts
Adlibris ¦ Bokus

Känslan som Effekten av Susan försätter mig som läsare i upplevde jag även när jag läste José Saramagos Blindheten. Känslan av att befinna sig i vår värld men mycket närmare någon slags av domedag, där man skakar av sig obehaget varje gång man lägger ifrån sig boken.

Bokens huvudperson Susan har förmågan (effekten) att framkalla uppriktighet av sin omgivning. När Peter Hoeg intervjuades i Babel beskrev han att det är både en välsignelse och förbannelse för Susan. Han sa även att hon är en komplex karaktär med många inre motsättningar. Susan är en slags av huvudkaraktär som jag sällan träffar på. Så himla rå, handlingskraftig och emellanåt farlig, men samtidigt sympatisk eftersom hon försöker försvara sig och sin familj och stå upp emot de krafter som försöker styra henne. Men som sagt, hon är komplex, för samtidigt har hon svikit sin familj som är i upplösning. Susan är någon slags av person jag både ryggar tillbaka inför och hejar på, hon planterar även någon slags av inre motsättning i mig själv.

Naturvetenskapen spelar en viktig roll. Susan är framgångsrik fysiker och de naturvetenskapliga beskrivningarna är ständigt närvarande. Jag tycker det är fascinerande och spännande, samtidigt kan jag känna att jag tappar bort mig ibland. Berättelsen suger tag i mig från allra första början, familjeintrigen, de starka och mystiska karaktärerna, det mörka ödet för civilisationen som man anar. Det är bara någon gång mitt i boken eller ännu lite längre in som berättelsen tappar mig för en stund för att sen dra med mig igen. Det är underhållning på smart och hög nivå. Den slags av känsla som jag kan känna när jag ser en riktigt bra actionfilm (och där avslöjade jag min faibless för såna i stil med Bourne, Mission Impossible och Batman :)).

Jag tycker nog att det här är en av de bästa böckerna jag har läst i år. Det enda som jag är lite kritisk mot är kanske betydelsen av Effekten. Jag kan känna att den inte riktigt spelar den stora roll som den tillskrivs i början. Jag tänker flera gånger att berättelsen nästintill skulle kunna löpa på utan den.

Nu har jag lämnat tillbaka boken till bibblan, men jag hade markerat några avsnitt där beskrivningen av mat (jag tror det var pizza) var något alldeles extra. Herregud vad Peter Hoeg kan skriva bra!

Lollo av Linna Johansson

Lollo3 Lollo av Linna JohanssonTitel: Lollo
Författare: Linna Johansson
Utgiven: 2015
Förlag: Modernista
Adlibris ¦ Bokus

Lollo är en bok som naglar sig fast. Som kliver in hos en med självklara steg, en slags pondus i både språk och berättelse som får mig som läsare att duka under direkt. Det dröjer inte många sidor innan jag kan konstatera att det är möjligt att berättelsen på något vis kommer att äga mig.

Linna Johansson skriver riktigt bra. Hon har den där lagom avvägda blandningen av komponenter som gör att en berättelse får liv, form och skapar en viss stämning. Jag vet att många läsare inte gillar miljöbeskrivningar, men jag har lite svårt att förstå varför. Tänker man då på något gammalt mossigt exempel man tvingades på när man läste en obligatorisk bok i skolan? När en författare har en bra känsla för hur miljöbeskrivningar ska användas gör det otroligt mycket för berättelsen, vilket är fallet i Lollo. Här är visserligen miljön nästan som en av bokens karaktärer, förorten Aspy där Lollos och Lidijas ovissa och ostadiga tillvaro utspelar sig.

Vinterviken, vår blåblanka Vintervik på vilken solen klistrar sina långa ljusremsor så att de liknar glödande boulevarder rakt in i evigheten.

Ett stycke molntrasor gled in över himlen. Gläntan slocknade omedelbart, som om någon kommit åt en strömbrytare. Glasdammen framträdde i kyligt svartvitt, gräset under mina fötter föreföll plötsligt torrt och dött. Lustigt hur ljus påverkar en, från ingenstans greps jag av ett lätt magont. Vad underligt livet blivit, tänkte jag, så komplicerat och svårt.

Överhuvudtaget är Lollo en sån där bok där jag vill skriva av formuleringarna.

Att skriva om två ungdomar, lätt vilse i tillvaron, som driver runt utan någon mening, är jättesvårt. Att förvandla det till litteratur ännu svårare. Men det gör Linna Johansson på ett sätt jag gillar. Lollo, som en gång var en tjej som ansågs duktig, tappar mer och mer bort sig. Har hon ens något ärende i denna värld? frågar hon sig. Men där finns Lidija som bekräftar henne och förstärker hennes tro på att den vanliga världen, den där man sköter studier och beger sig mot vuxenlivet, inte behöver vara för dem. En enorm likgiltighet och trötthet vilar över dem. Även om min tillvaro aldrig varit så extrem så minns jag själv just den där tröttheten inför att kliva in i vuxenlivet och jag tänker att det måste vara ömtålig balansgång, vem som helst skulle egentligen kunna börja falla så som Lollo och Lidija gör.

När deras tillvaro har skildrats ett tag börjar jag känna att berättelsen går lite på tomgång, det blir lite samma sak och jag undrar om det kommer bli så mycket mer. Men så smyger sig förändringen på, en stegrad intrig som vrider om Lollos och Lidijas relation till varandra.

Jag tycker det här är en riktigt bra bok. Det råder en stämning mellan raderna som förstärker berättelsen. Karaktärerna känns så himla självklara och skildras så starkt. Den enda gången jag lite tröttnar är när jag håller på att läsa boken och precis har varit i Stockholm själv. Då kan jag känna mig lite less på Lollo och Lidija, men strax dras jag på nytt in i deras värld och den håller mig fast till sista bladet.

Djupa ro av Lisa Bjärbo

29696387 O 1 206x300 Djupa ro av Lisa BjärboTitel: Djupa Ro
Författare: Lisa Bjärbo
Utgiven: 2015
Förlag: rabén&sjögren
Adlibris ¦ Bokus

Jag har läst en del böcker på sistone som jag tycker är stilistiskt skickligt uppbyggda, t.ex. Rosa Liksoms Sånt är livet, Maja Hjertzells Vad gör man inte och Jessica Schiefauers När hundarna kommer. Där finns en form och ett språk som förhöjer berättelsen på något vis. Jag gillar att läsa såna böcker. Men jag behöver även blanda upp dem med böcker som är lite mer vardagsnära både i själva berättelsen och språket, Djupa Ro är en sån bok. Jag tyckte mycket om Bjärbos Det är så logiskt alla fattar utom du. Där drog hon in mig som läsare i något så vanligt och vardagligt, men på ett sätt som klickade för mig. Däremot klickade jag inte lika bra med Allt jag säger är sant. Det jag saknade i den boken finns definitivt i Djupa Ro, en mer grundad berättelse som får sin tid att landa hos läsaren. Återigen är det ganska vardagligt trots det tragiska dödsfallet som har återfört de fyra vännerna till sin hemstad. Och något som jag tycker återkommer i både Johanna Lindbäcks och Lisa Bjärbos böcker, förutom vardagen, är alla snälla människor. Så även i den här boken och det är ganska skönt och hoppfullt.

Jag tycker mycket om de tre karaktärerna Ludde, Tove och Paula. Deras personligheter spelas inte ut så extremt, men ändå får jag en känsla för dem. Däremot har jag vid bokens slut fortfarande en ganska otydlig bild av David. Trots att han är berättaren. Han blir ofta “bara” berättaren som jag inte ser framför mig, där hade jag kanske önskat en tydligare röst. Som en sann småstadstjej (vilket jag kommit underfund med efter omvägar till diverse storstäder) är givetvis vännernas tankar kring sin hemstad bekanta för mig, men även ganska självklara. Det spåret, hur det är att komma tillbaka till sin hemstad och hur man ska förhålla sig till det, är inte det jag fastnar för i den här boken. Egentligen känns det mer som att det är vänskapsrelationerna som står i fokus. Den där grejen som många av oss har upplevt att stå inför uppbrott och funderingar kring hur vi kommer att förändras i relation till varandra. Det tror jag många unga kan relatera till. Och på ett sätt känns det som att framtidens ljusglimtar lyckas sippra in i det där småstadsmörkret vilket är en skön känsla med den här boken. Något som jag kanske inte tycker hade behövts är dock de inre dialogerna som David börjar föra med Jonathan. Det tycker jag känns överflödigt. Men jag är också någon som har oerhört svårt för liknande saker i böcker, citat, kursiveringar, brev…

Det känns som att det skulle vara mycket möjligt att låta berättelsen om dessa fyra vänner bli en bok till. Det vore kul att se vad det blir av dem!

Older posts

© 2017 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2017 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright