Läsresan

en blogg om böcker (mest)

Category: Skriverier (page 1 of 8)

Rid- och skrivläger

DSC02838 red Rid  och skrivläger

Som barn var sommarens höjdpunkter ridlägren, dessa drömmiga sommardagar med bara hästar och ridning på schemat.

Tänk er då det här: ett läger där man får rida och skriva om hästar i sällskap av den hyllade hästboksförfattaren Pia Hagmar! Det är precis vad Sundsvalls stadsbibliotek anordnar i sommar, ett rid- och skrivläger. Lägret är för barn i åldrarna 10-12 år och man ska såklart gilla hästar och tycka om att skriva, men man behöver inte ha någon ridvana. Och det som är superbra med det här lägret är att det är helt gratis!

Så här säger bibliotekarien Lo Ek:

– […] deltagarna kommer att delas in i olika grupper, man kan komma hit och träffa en häst på riktigt för första gången. En tanke är också att barn som i vanliga fall inte har möjlighet att åka på ridläger ska få chansen, säger Lo Ek.

Här finns mer information!

Årets gröna start

DSC04767 RED Årets gröna startDSC04761 RED Årets gröna startDSC04765 RED Årets gröna start

Förra året var första januari som tagen ur en vintersaga. Vi gick i skogen omgivna av snötyngda granar, pulsade genom nyfallen snö. Idag var det istället som en dag i mars. När jag öppnade balkongen sjöng talgoxen vårsång och i skogen var det grönt och blött som när snön precis har lämnat.

Det var skönt att börja året med en skogspromenad. Jag hade världens huvudvärk och var allmänt seg vilket kan ha varit en effekt av nyårsfestens smått urballade frågesportstävling där det blev väldigt mycket den som skriker högst och först vinner. Och även om det gick hyfsat bra för mitt lag kom jag och sambon idag överens om det gemensamma nyårslöftet skaffa bättre allmänbildning 🙂

När jag blev tillfrågad om min läsplanering för 2017 svarade jag att jag inte planerar alls. Jag orkar inte. Det enda är som vanligt att jag vill försöka anstränga mig så att det inte blir som förra året (och många år innan det) att jag mest läser svenskt och europeiskt.

En förhoppning för 2017 handlar om mitt eget skrivande. Jag hoppas slutföra ett manus, låta det gå en vända till hos testläsare och sen helt enkelt skicka in det. Känslan pendlar, ibland tycker jag det är så jädrans bra, ibland för jäkla dåligt, haha! Men jag har gett mig tusan på att slutföra det oavsett den opålitliga känslokurvan 🙂

Om du vill skriva en bok – läs tusen böcker!

DSC04171 red Om du vill skriva en bok   läs tusen böcker!

Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa Sara Beischers nya bok. Ännu mer efter att ha hört henne prata på Bokmässan. Hennes tidigare böcker har jag skrivit om här:

Jag ska egentligen inte jobba här
Det finns råttor överallt utom på Antarktisk

Och jag har ett bra läsflyt just nu. Kanske blev jag lite triggad av en intervju med Håkan Nesser i lokaltidningen häromdagen där han sa att om man vill skriva en bok ska man läsa tusen böcker. Jamenvisst, tänkte jag och skruvade upp lästempot lite! 🙂

Närå, men just läsning funkar väldigt bra som egen skrivinspiration för mig. Och tusen böcker är inte sååå mycket. Jag vet att det finns vissa bokbloggare som läser ca 100 böcker om året, då tar det ju 10 år för dem. Jag läser ungefär 50 böcker om året så för mig tar det 20 år om man räknar från och med nu vill säga, jag kanske redan befinner mig halvvägs eller längre…

Skriv-TV

Skrivtv Skriv TV

Kollade avsnittet av Skriv-TV idag där Camilla Davidsson deltog. Det är första gången jag tittar, superkul upplägg där deltagarna kan ställa frågor under avsnittets gång och få svar. Och en hel timme med massa skrivprat, så inspirerande och kul att få ta del av Camillas tankar! Kommer definitivt att se fler avsnitt. Och ser ännu mer fram emot den tredje boken om Emma! 🙂

Här har jag skrivit om de första böckerna:

Under vintergatans alla stjärnor
Pensionatet vid världens ände

Att skriva bland damm

Jag har gjort rent skrivmaskinen. Det var snuskigt, mycket snuskigt. Jag har ju tidigare försökt damma av den emellanåt men nu upptäckte jag att man kunde koppla bort den från bottenplattan och vända upp och ned på den. F y  f a s e n vad snuskigt det var därunder! Om målet var att konstruera en mackapär som samlade optimalt mycket damm – då lyckades man! För det spelade ingen roll hur mycket jag petade med bomullstopps och dammsög och torkade, nog tusan hittade man snart ett nytt litet utrymme som samlat på sig lite ludd.

DSC01216 900 Att skriva bland damm

Kolla bara – hur äckligt är inte det här!

DSC01220 900 Att skriva bland damm

Och det HÄR! Jag menar, det är damm som börjat bli gult. Hur gammalt är det egentligen?

DSC01222 900 Att skriva bland damm

Och sen när jag hållit på och hållit på så var det ju ändå inte dammfritt.

DSC01221 900 Att skriva bland damm

Men lite renare och finare i alla fall.

När sambon kom hem frågade jag hur de gjorde förr, hade de en särskild liten städmojäng för skrivmaskiner? “Det var väl därför de hade lock”, sa han då. Smart, tänkte jag. Det var därför de hade lock. Och det finns ju ett lock även till den här skrivmaskinen, men hur kul är det att gömma undan den under locket? Det får bli lite damm mellan tangenterna helt enkelt.

Författare som skriver om att skriva

Jag älskar att höra författare berätta om sitt skrivande. Och det spelar ingen roll att jag har hört liknande saker och råd tidigare (man måste sitta på rumpan och skriva, det finns inga genvägar, man måste ha tålamod etc etc) – det är alltid inspirerande att höra! Och därför läser jag skrivhandböcker, kanske inte för att ta till mig de konkreta tipsen, utan för att det är så inspirerande. Men jag skulle vilja höra fler detaljer. Allt om hur många koppar te som krävs per dag, vad mellanmålet består av, hur många ord som skrivs, vad som krävs om hen kört fast. Kan det inte finnas ett tv-program som följer författare som skriver på böcker!

Häromdagen svarade Camilla Läckberg på läsarfrågor om sitt skrivande. Hon publicerade även sitt första följebrev. Hela inlägget finns här. Och jag tyckte att hennes svar på frågan Hur behåller man motivationen att skriva en hel bok var särskilt inspirerande att läsa. Jag gillade liknelsen att det kräver att man är en mental maratonlöpare snarare än en sprinter. Hon hänvisar förresten till två superinspirerande skrivhandböcker; Att skriva av Stephen King och Skriv på av Elisabeth George. Rekommenderas för den skrivsugne!

Något jag undrade över när jag läste hennes följebrev var hur hon tänkte när hon formulerade det. Jag noterade t.ex. att det inte stod så mycket om själva manusets innehåll. Brukar det vara så eller är det mycket olika från författare till författare? Sen undrar jag även om det är det enda följebrevet hon har behövt skriva eller om det krävdes fler för kommande manus?

Åh, det är så spännande med sånt här. Kan inte författarna därute avslöja lite mer om sina liv och rutiner till inspiration och glädje för oss andra som drömmer om skrivande!

När samma scen dyker upp i två böcker som man läser efter varandra

Vet ni vad som är märkligt. När man läser två böcker efter varandra (okej, en emellan men ändå) och samma scen dyker upp i båda böckerna.

I Gudarna går Jane till sjuksyster för att hon tror sig ha en glasbit i foten. Det visar sig dock vara en vårta. I I tiden som jag läser nu gör Christoffer samma sak. Går till en sjuksyster för att kolla vad han tror är en glasbit i foten men som visar sig vara en vårta.

Så här är scenen i Gudarna:

“Har du haft vårtor?”
Skolsköterskan slängde ner min fot på britsens sorgliga blekgrå pappersremsa. Hon såg misstänksamt upp bakom det enorma förstoringsglaset […]
“Det är en glasbit. Det gör skitont.” […]
Jag tittade lite sorgset på foten. Mitt i hälen var nu ett hål. Med en skalpell hade skolsköterskan gröpt ur den enorma glasbiten som inte fanns. Hålet kantades av helt onödiga hudfransar.
“Det där är en vårta.”
Skolsköterskan pekade i köttet med skalpellen. Hon såg stolt ut, som om hennes enorma visdom nu hade fått guldstjärna i himlen.
Vårtor. Det spelade ingen roll. Jag kunde komma med en diamant i hälen.

Och så i I tiden:

Precis som det pinsamma tillfället för fyra år sedan när han gick till en vårdcentral för att plocka ut en glasbit som hade fastnat under foten under en utekväll. Han kunde inte riktigt se den, men den kändes när han gick och han var rädd att den höll på att skära sig in i blodomloppet. Sköterskan konstaterade kärvt att sannolikheten för det var otroligt liten, och förresten kunde hon inte hitta något sår efter någon glasbit. Bara en liten fotvårta, och den kunde hon rekommendera receptfri behandling för.

Okej, tänker jag, vissa saker i livet är ju så otroligt allmängiltiga att de dyker upp som scener i böcker om och om igen, men skildrade på olika vis. Men är en glasbit i foten som visar sig vara en vårta det? Är det sånt som händer folk hela tiden?

Jag tyckte det var ett lustigt sammanträffande för vad konstigt att jag just läste de här böckerna (i princip) efter varandra också.

På något sätt är det här lite skräcken om jag skulle skriva ett manus själv. Att jag skulle ha skrivit en scen och sen upptäcka att typ samma scen finns med i en annan bok, på ungefär samma vis. För risken finns ju, vissa händelser tror jag ligger nära att ta till när man skriver och många erfarenheter delar man. Sen kanske man har läst en bok för många år sen och så sitter man och skriver och tror att man hittar på, men så visar det sig att man omedvetet har influerats av just den boken.

Text är bearbetning

Igår på en kvällspromenad lyssnade jag på senaste avsnittet av Lundströms bokradio. Lena Andersson var med då hon har skrivit förordet till en nyutgåva av George Orwells texter och hon sa så bra grejer (vilket hon ju alltid gör). Det handlade om en text där Orwell går igenom sina anledningar till att skriva, vilket Marie och Lena kommenterade. Jag gillade särskilt när Lena sa något i stil med att “text är bearbetning”. Det som kommer ut först är inte bra utan det måste jobbas med som ett hantverk, filas på med olika slags av sandpapper.

Jag gillar så mycket den här tanken. Eftersom jag skrivit mycket i mitt jobb vet jag ju att det stämmer. Sen kan man vara mer eller mindre hantverkare. Jag kan ju ta fram sandpappret för att fila bara jag ska skriva ett sms!

Sen kom jag in från promenaden och berättade om det här för sambon och då var jag tvungen att spela upp det en gång till eftersom han vill höra allt som Lena Andersson säger :).

 

Att skriva utan att jämföra sig med andra

DSC00844 900 Att skriva utan att jämföra sig med andra

En av Malous morgonrutiner: sitta i sovrumsfönstret som vi måste öppna så att han kan dofta. Sen sitta och gosa med murgrönan. Jag tycker väl det är lite sådär eftersom den är utsatt för lössattacker och jag då tänker att han gosar på sig massa löss. Men vem har någonsin bestämt över en katt?

Igår läste jag ett nummer av tidningen Skriva vilket var längesen men jag känner för lite skrivinspiration just nu. Där fanns en artikel med Emma Hamberg som jag gillade. Hon sa något som jag (och säkert många andra) kände igen mig så i och även om det inte är en ny tanke så kändes det skönt att få se det i print, uttalat av någon annan:

Men jag får säga “skriv bara” till mig själv än idag. Det finns så många typer av litteratur och även om jag vet precis vad som är min grej kan jag fortfarande jämföra mig med allt det där som jag inte är.

Den här slags av tanke är nog mitt största hinder i mitt eget intresse för att skriva. Tanken att varför ens skriva om så många andra gör det bättre. Det är ett bra mantra att upprepa för sig själv: “skriv bara”.

Jag tycker inte om allt som skrivs.
Alla behöver inte tycka om det jag skriver.
Så: skriv bara!

Eller:

Jag tycker om en hel del som skrivs.
Någon kanske tycker om det jag skriver.
Så: skriv bara!

Var ska man finnas?

il 570xN.353027619 6hfl Var ska man finnas?När jag bestämde mig för att fortsätta med bloggen funderade jag på var jag skulle finnas. Är det inte knäppt överhuvudtaget, att tänka över sin digitala existens och fotspår? Ska jag som bloggare bara ha min blogg eller ska jag även finnas på Facebook, Twitter och Instagram? Om jag finns i de sociala medierna, vad postar jag då där till skillnad från bloggen? Är det bara ett sätt att försöka få följare till bloggen eller ytterligare forum för att skapa utbyte? Hur blir man intressant att följa?

Den viktigaste frågan för mig är dock: blir det en stress om jag försöker finnas på för många ställen? Jag tycker den här soppan kan mynna ut i frågan om jag överhuvudtaget vill finnas till (digitalt). Och då landar jag liksom i tanken att jag istället borde skrota bloggen och slippa den här soppan. Det är som en rörig existentiell cyberspejsad ond cirkel.

Jag startade för några år sen ett Instagram-konto för bloggen men märkte direkt att det inte funkade för mig. Senare skapade jag ett Twitter-konto och det tyckte jag gav mer, där fick jag mer kontakt och utbyte. Men nu har jag återigen känt mig mer lockad av att låta bloggen finnas på Instagram eftersom jag tycker det är så roligt att fota. Men nu tvekar jag igen. För vad postar jag på Instagram som är annorlunda än på bloggen? Och om jag vill fota med kamera är det meckigt att få in på Instagram och sen är det även en tröskel att logga ut och in från mitt privata Instagramkonto.

Vilka himla oviktiga bekymmer va?!
Och återigen: ska man orka?

Lägligt nog har Underbara Clara postat den första delen i en Instagram-skola hon tänker köra. Jag har jobbat med marknadsföring alltsedan
de sociala mediernas intåg och brukar tycka att såna tips om hur man kan bli “bättre” i sociala medier brukar vara ganska intetsägande. Men jag tycker
Claras tips var lite mer mastiga och bra. Hon skriver t.ex. om det där att inte posta exakt samma grejer på bloggen och Instagram. Vilket är typ det jag gör just nu.

Ja, ja. Det här kan man säga var ett onödigt långt inlägg för att berätta att bloggen har ett litet Instagram-konto som heter lasresan.se. Vad dess framtid blir återstår att se.

Den roliga stickade Instagram-väskan finns att köpa på Etsy

Older posts

© 2017 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2017 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright