Läsresan

en blogg om böcker (mest)

Category: Studier (page 1 of 3)

Psykologisk paus

1200px Melvil Dewey 224x300 Psykologisk paus

Melvil Dewey är alltså upphovsman till det klassifikationssystem som används på bibliotek världen över och den här bilden är tagen från wikipedia.

Och så är det här mannen som är anledningen till att jag nu sitter och försöker hålla ordning på schema, tabeller, anmärkningar och notationer. Anledningen till att jag på bibblan säger “Ska jag ta och sätta upp Dewey?”. Anledningen till att jag idag lärde mig det mycket användbara begreppet psykologisk paus.

För i Dewey Decimalklassifikation används kommat som en psykologisk paus, för att psykologer har sagt att vi har lättare att minnas långa sifferkombinationer på det viset.

Jag tycker att psykologisk paus låter mycket skönt. Antingen kan man ju se det som en paus där man avskärmar allt, går in lite i sig själv och lite sådär meditativt hämtar hem psyket (låter flummigt, ja). Eller så skulle man ju kunna se det som en paus från just ens psyke eller en paus från sitt psykologiserande över tillvaron (om man är lagd åt det hållet, vilket jag är).

Hur man än väljer att tolka det, tycker jag att den här terminen och hösten ska innehålla många psykologiska pauser, vare sig det gäller bokhänvisningar på bibblan eller för min egen skull.

Lästempen

Det spelar såklart ingen roll hur många böcker jag läser – eller? Är antalet lästa böcker ett sätt att ta tempen på typ mitt liv? Vad betyder det då om jag läst mycket, att jag haft balans nog i livet att kunna ta mig tid? Och vad betyder det om jag läst lite, att allt är kaos?

Faktum är att vid den här tiden förra året hade jag läst 28 böcker. I år har jag läst 12. Det är inte ens hälften! Det säger helt klart att något har kommit in och stört mitt vanliga lästempo och det krävs inga djupare analyser för att förstå att det är kurslitteraturen som bär skulden. Eller nu ska jag inte vara sån, det är såklart superintressant att läsa kurslitteratur, men det är knappast samma sak som att läsa en bok. Jag menar stannar en bra vetenskaplig rapport kvar i en som en bra bok?

Som student måste man ju gå in med inställningen att kurslitteraturen stannar kvar, annars vore det ju rätt poänglöst, men jag menar stannar det verkligen kvar som en bra bok? Det kanske skramlar ner i något kunskapsarkiv inom en, men det gör väl sällan en tur runt hela kroppen, förbi hjärtat och berör några känslor på vägen. Eller jag har kanske fel nu, kurslitteratur kanske visst har berört mina känslor, jag kan ha blivit irriterad, arg och frustrerad. Det kanske beror på vilket ämne man studerar förresten och vilka rapporter man läser. Kanske att jag blivit lite småglad någon gång när jag läst om bokens historia, bara för att det är så nördigt intressant.

Jag svamlar, ville bara ta tempen på mitt läsår och den är uppenbarligen ganska ljum.

Den sällskapssjuka pluggkompisen

DSC05425 red Den sällskapssjuka pluggkompisenDSC05438 red Den sällskapssjuka pluggkompisenDSC05436 red Den sällskapssjuka pluggkompisen

Efter de här underbara sommardagarna måste jag göra ett litet söndagsryck med tentan. Och tur att jag har någon som vill hålla mig sällskap. Ni ser hur det är, han nöjer sig liksom inte med att ligga på filten bredvid datorn. Om han inte får vara i mitt knä eller mitt framför skärmen, ska han ligga någonstans mittemellan, även om det innebär att han nästan trillar ner och måste hålla fast sig själv med framtassarna, haha! 🙂

Minns ni när vi levde i den fördigitala pappersperioden?

Jo, minns ni när vi levde i den fördigitala pappersperioden? Blev så full i skratt när jag läste det i kurslitteraturen med tanke på att jag besökte en fornborg i helgen. Är det så de kommer att prata om oss i framtiden? De där okultiverade stackarna som levde innan det digitala på allvar marscherade in i historien. Men betyder det att vi nu lever i den sendigitala pappersperioden? Fast hur kan det vara sendigitala, det måste ju betyda att det digitala så småningom försvinner och ersätts av något annat? Kanske lever vi mer i den högdigitala perioden?

Fast vi använder ju fortfarande en ganska rejäl dos av papper för att vara den digitala perioden. Å andra sidan, vi använder ju fortfarande sten också, det är ju inte så att det försvann med stenåldern.

I övrigt är det nu verkligen sista rycket på den här terminen, på fredag får vi hemtentan. Kanske summerar jag de första intrycken av att vara bibliotekariestudent här då. Kanske drar jag till Korsika och skiter i det 🙂

Professionsförvirringen

DSC05299 RED Professionsförvirringen

Det blev plötsligt sommar några dagar och då var det som om hela kroppen skrek “Våren kom inte, nu tar vi semester istället!” För det här terminsupploppet känns lite segt. Efter praktikperioden och campusträffen tyckte jag först det var skönt att få helt vanliga pluggdagar, men nu känner jag mer tomhet. Litteraturen och föreläsningarna på distans lyckas inte ingjuta det liv och utbyte jag verkar behöva för att verkligen känna att det här pluggandet pågår.

Men jag tar mig ändå framåt i hyfsad fart. Med hjälp av lite schweiziska kex kan jag till och med läsa hyfsat bra på danska! Det är också intressant att läsa om bibliotekarieprofessionen. Här finns massor att utforska! Vad har bibliotekarien haft för olika roller och vad ska den vara i framtiden. Hur ser gemene man på bibliotekarierollen (stå bakom disk och låna ut böcker)? Hur kommunicerar professionen sin roll osv. Överlag har jag en känsla att många jag pratar med inte har en susning om vad en bibliotekarie gör bortom att ställa upp böcker i en hylla. Jag upplever också att det har kommunicerats dåligt vad som är bibliotekens uppdrag (hur många vet att det finns en bibliotekslag). Inte ens jag, som hängt på bibliotek sedan barnsben, hade en särskilt tydlig uppfattning om det tidigare.

Jag funderar även vidare på min fråga om det finns sportiga bibliotekarier. Visst, det finns några som uttryckt ett “ja, det finns det!” men jag är ändå inte övertygad. Kanske är de mer ett undantag. Med sportiga menar jag i det här fallet inte den som råkar gå på gym några gånger i månaden, jag menar ett personlighetsdrag som sitter lite djupare. Nu låter det flummigt, men jag har en förutfattad mening av att många fortfarande håller sig till sina kategorier och fack. Sportnörden från gymnasiet blev inte en kulturtant. Eller? Mina funderingar bygger endast på iakttagelser så jag kan ha totalt fel 🙂 Att en särskild slags av människa söker sig till en viss profession är ju inte så konstigt. Det hör ihop med vilka vi är och hur vi väljer i livet utifrån det. Mitt problem är väl att jag tycker de där kategorierna har behov av utbyte mer än vad jag upplever sker.

Upploppet med sikte på Korsika!

DSC05200 red Upploppet med sikte på Korsika!

Det är nu bara en dryg månad kvar av den första terminen och än så länge känns det väldigt bra. De senaste månaderna har jag verkligen kickat igång studiehjärnan, fått upp pluggflåset och insett hur mycket jag saknat att tänka så som man tänker när man pluggar. Det är en stor tillfredsställelse. Sen får det ta den tid det tar, jag har absolut inte bråttom.

Men nu när våren kommer känner jag mig trött. Terminen har varit fullknökad även av andra saker och det är så skönt att det är upploppet nu. Det återstår lite mer att läsa, några föreläsningar och en hemtenta och sen…au revoir, je m’en vais en Corse!

Ja, för typ dan efter hemtentan är inlämnad reser jag till Korsika. Och den resan har, till min stora förtjusning, inneburit att vi har bytt hemspråk till franska här hemma! Vi pratar franska, messar på franska och sjunger ibland fåniga sånger på franska 🙂 I början var det riktigt deppigt. Jag har ju en gång i tiden pratat så pass bra franska att när en kompis, som var lärare i franska som andra språk, träffade mig för första gången, inte förstod att jag inte hade franska som modersmål förrän vi pratat i ungefär en timme. Ah, man får väl skryta lite! 🙂

Närå, jag pratade absolut inte perfekt franska, men jag pratade riktigt bra. Men nu är det många år sen jag använde franskan aktivt och det är så trist att upptäcka allt som glömts bort, hur jag tvekar inför minsta lilla uttryck. Men nu börjar vi bli varma i kläderna och det ser åtminstone ut som vi kommer behärska en hyfsad franska, även om jag verkligen får hålla mig för skratt när sambon pratar ibland, haha!

Finns det sportiga bibliotekarier?

Kom ni ihåg hur det var på högstadiet och gymnasiet när i princip alla omkring en var indelade i någon av existerande tydlig kategori? De som idrottade, fotbolls- och hockeykillarna som var tillsammans med tjejerna som gick på spinning (när spinning var något man aldrig hört talas om). Datanördarna, som knappt pratade, men när de pratade sa obegripliga saker, de motionerade definitivt inga fler kroppsdelar än fingrarna. Esteterna som var kulturella och gick och nynnade på ett irriterande vis och när de var med på gympan såg fullkomligt vilsna ut.  Ni tycker säkert jag generaliserar, men nej, jag baserar på hur det var i skolorna där jag gick och bland människorna jag umgicks med 🙂

Jag har ibland tänkt på de där uppdelningarna och hur fånigt det var. För i min omgivning var det nästan otänkbart att en sportkille skulle kunna visa något som helst kulturellt intresse. Och som sagt, en estet som utövade sport var som en Bambi på hal is. Jag har också tänkt att de här kategorierna vi tillhörde löstes upp någonstans när vi blev vuxna och blev människor bortom kategorier. Komplexa, mångsidiga, varierade människor.

Men så när jag var på campusträff med alla andra blivande bibliotekarier så var det någon som under en busstur in till stan sa något i stil med (lite på skoj, men också lite allvar): “Tror ni det finns bibliotekarier som gillar att träna?” Det fanns ingen som sa “ja”, istället intygade alla hur de inte gillade att träna. Och jag tänkte först att det är enklast att hålla med, men så reste jag en liten hand och pep “Fast jag gillar att träna.”

Plötsligt var det som att flyttas tillbaka till den där tiden då det var svårt att säga att man gillade något som inte riktigt hörde hemma i kategorin där man vistades. Plötsligt tänkte jag, men är det fortfarande så, tillhör bibliotekarier en viss kategori och tränar man inte i den kategorin?

Gäller det samma för den så kallade kulturtanten? Tränar inte heller hon?

För mig är det märkligt att upptäcka att det skulle kunna vara så. Finns det alltså inga sportiga bibliotekarier undrar jag nu? Har ni några exempel i er närhet som kan hjälpa mig slå hål på känslan att vi fortfarande är uppdelade? Och när jag tänker efter, kan det varit så att jag egentligen aldrig hörde hemma i någon kategori utan rörde mig lite mellan alla? Jag hade min idrott, ridningen, utanför skoltid, jag var bok- och kulturintresserad, men hängde med datanördar, jag var duktig på idrotten i skolan fram till gymnasiet då det inte längre ansågs coolt. Är jag fortfarande mittemellan kategorier?

Ganska skönt att vara stabilt förvirrad

Den här bibliotekariestudenten är i ett soligt, vårigt Växjö och njuter av att träffa så många trevliga och roliga studiekamrater. Känns så himla peppande för resten av utbildningen!

Igår hade vi VFU-seminarium och det är så skönt att få utbyta erfarenheter, plötsligt känner man sig inte längre ensam med sina tankar och funderingar.   Idag inleder vi delkursen i kulturpolitik och jag har skippat lunchen för att få en liten stund att kolla in universitetsbibblan, lite foton ligger på instagram.

Om några timmar hoppar jag på tåget hem…eller så kanske jag bestämmer mig för att inte göra det, bli heltidsstudent igen och nörda ner mig totalt i studietillvaron…fast nä. Är så himla nöjd med upplägget “ha kommit en bit i livet, jobbat, stabiliserat mig hyfsat, ha lägenhet och katt”, haha! För den där studenttillvaron för många år sen var rätt förvirrad också. Eller, jag är ganska förvirrad fortfarande, men det känns åtminstone som om jag är lite stabilt förvirrad ?

Nu är det kanske dags att läsa de här vackra men tjocka?

DSC05177 Nu är det kanske dags att läsa de här vackra men tjocka?DSC05180 Nu är det kanske dags att läsa de här vackra men tjocka?DSC05178 Nu är det kanske dags att läsa de här vackra men tjocka?DSC05176 Nu är det kanske dags att läsa de här vackra men tjocka?

I torsdags gjorde jag sista dagen på praktiken. Jag har varit på stadsbibblan och tre stadsdelsbibliotek och det har varit så kul att få komma ut ur studiebubblan och känna på biblioteket där ute i verkligheten. Det finns så många spännande och intressanta frågor och funderingar som har uppstått och nästa vecka ska jag få ventilera dem med mina studiekamrater i Växjö.

Min sista dag gjorde jag i Vivalla och på morgonen var jag med på en bokcirkel som ordnas av biblioteket och familjecentralen. De hade tidigare läst en lättläst version av Utvandrarna och nu var det dags för Invandrarna. Mina tankar gick genast till de där fina (men tjocka) utgåvorna som legat på min bokhylla i snart ett år. När jag kom hem var jag tvungen att känna lite på dem 🙂 Känner mig lite peppad att börja läsa nu faktiskt.

Förresten, tänk att få sitta på bokcirkel på arbetstid. Jag kände mig riktigt övertygad om mitt studieval just då kan jag säga 🙂 ! Samtidigt är jag också nyfiken på forskningsbiblioteken och nästa praktikperiod ska jag försöka vara på ett universitetsbibliotek tänkte jag.

Varför är boken om författarens liv inte en självbiografi?

DSC05134 red Varför är boken om författarens liv inte en självbiografi?

Såklart Malou ligger där och snusar och har det gött på lördagsförmiddagen – han var ju uppe och härjade vid kl. 5 så att matte vaknade och inte kunde somna om, vilket gjorde att jag till slut gick upp kl. 6. En lördagsmorgon! Efter en vecka då jag är rejält trött!

Men jag bäddade ner mig i soffan och läste i två timmar, så det var väl ändå okej.

Nu ångrar jag att jag inte hade läst Blodsbunden när jag var och lyssnade på Augustin Erba förra året. Det hade varit intressant att ställa en och annan fråga. Det är onekligen en gripande familje- och släkthistoria han låter läsaren ta del av. Det är också intressant inom ramen för den där diskussionen om verklighet och fiktion som jag fört på tal några gånger tidigare. “Är det en självbiografi?” undrade sambon. “Nej”, sa jag direkt men sen blev jag tveksam för han skriver ju sin historia, samtidigt som jag inte uppfattar det som en självbiografi. “Så det är lite sanning blandat med påhittade grejer?” envisades sambon.  “Alltså nej”, sa jag bestämt, “eller…jag vet ju inte.”

På förlagets sajt benämns boken som skönlitteratur, på Adlibris och Bokus likaså.

Och jag tänkte också direkt att det var en skönlitterär bok, inte en självbiografi. Men varför är det så om det nu handlar om författarens uppväxt och liv? Det spelar egentligen ingen större roll vad boken kategoriseras som, jag blev bara nyfiken på hur man på förlaget väljer att särskilja böcker åt.

Older posts

© 2017 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2017 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright