de fördrivna 2 De fördrivna av Negar Naseh

Titel: De fördrivna
Författare: Negar Naseh
Utgiven: 2016
Förlag: Natur&kultur
Adlibris ¦ Bokus

De fördrivna börjar som en Sagan- eller Duras-roman. Jag tänker särskilt på De små hästarna i Tarquinia. Samma kvava sommarkänsla, samma loja rörelser av karaktärer som tycks flyta runt i en för betraktaren meningslös tillvaro. Jag gillar den där känslan när människans banala lilla tillvaro utsätts för tryck; från solen eller från andra människor, från omvärlden. I det här fallet kommer trycket även inifrån, relationen mellan Miriam och Filip knakar och de irriterar sig på varandra i små saker som man förstår när som helst kan vara det avgörande.

de fördrivna De fördrivna av Negar NasehNegar Naseh skriver beundransvärt bra, jag gillar verkligen hur hon hanterar språket. Hon har den där tonen i berättelsen som gör att man inte riktigt kommer nära, det blir en distans, t.ex. genom att barnet ofta kallas för just barnet och inte vid sitt namn. Men den här distansen gillar jag för det skapar utrymme för läsaren. Det är inte ett vardagligt språk där man sjunker ner i allt, här känner jag mig mer som en betraktare.

Hon har även en förmåga att skapa de där stämningarna som irritationen hos Filip när Miriam inte går ut med soporna eller det stegrande problemet med hennes oro för barnets sömnproblem. Jag tycker boken har sin styrka i detta, i stämningarna och i relationerna så även till kompisparet Ashkan och Erika. Men spåret med vit melankoli, att sätta Filip och Miriams liv i relation till det som pågår på Medelhavet känns för svagt.

Men en mycket läsvärd bok och jag ser fram emot mer av Negar Naseh.