DSC00719 900 Den givande omläsningen av Levande och döda i WinsfordDSC00721 900 Den givande omläsningen av Levande och döda i Winsford

Det är sällan jag tar mig tid att läsa om böcker, men när jag väl gör det kan det vara så givande. Nu har jag precis läst om Levande och döda i Winsford och jag kunde fokusera på och upptäcka andra saker än vid första läsningen då koncentrationen är ganska mycket på själva berättelsen. Några saker jag funderade på den här gången (spoiler-varning):

  • Jag blir än mer fascinerad över alla berättelser i berättelsen som samspelar för att skapa en trovärdig helhet. Skandalen hemma i Sverige, det som hände för länge sen i Grekland och Marocko och som Maria nystar upp genom Martins dagboksanteckningar. Sen självklart det som pågår i Winsford.
  • Jag grubblar mer den här gången över Marias motiv. Jag skrev när jag hade läst den första gången att det enklaste och troligaste hade väl helt enkelt varit att hon skilt sig, ändå slukar jag som läsare det hon istället gör. Men nu undrar jag alltså mer över vem Nesser ville att Maria skulle vara. Vi får ju veta att hennes bakgrund inte varit problemfri. Hon har t.ex. drabbats av flera dödsfall, hon har i många år gått hos en terapeut, hennes förhållande med Martin har haft problematiska inslag tidigare (händelsen i New York t.ex.). Så ska hon alltså inte bara framstå som en kvinna drabbad av en skitstövel till man, ska hennes agerande även förklaras av hennes tidigare tragedier? Är man sjuk om man agerar som Maria eller kan man göra så av ren förtvivlan och uppgivenhet? Någonstans hyser jag ju förhoppningen in i det sista att hon ska ta sig ur situationen så jag har ju sympatier för henne. Hennes instabilitet tippar liksom över till något farligt och jag hade hellre velat att hon ställt sig upp och lämnat Martin för att inte drabbas av honom mer. Men då hade det ju inte blivit någon bok, eller en helt annan.
  • Det är förresten fascinerande hur jag hoppas in i det sista att hon ska ta sig ur situationen, ända till sista sidorna. För tar man ett steg tillbaka redan tidigt i berättelsen och funderar inser man hur omöjligt det kommer att bli, särskilt med tanke på förhållandet hon inleder.
  • Det är en märklig kontrast i den här boken mellan trevligheterna i Winsford och den makabra storyn Maria bär på. Lite Morden i Midsumer-aktigt.
  • Och när jag nu läser boken så skiner Nessers kärlek för hundar igenom än mer. På något vis blir Marias förhållande till Castor det som hjälper till att få oss att förstå att hon inte är hjärtlös eller utan känslor. På något ställe klappar en främling Castor “så som man ska klappa hundar” och Maria får genast förtroende för främlingen. Det här är något jag känner igen mig väl i, både vad det gäller hundar, katter och hästar. Och just att Maria tänker på det här viset, att hon bär på den här kärleken till sin hund, får mig att få förtroende för henne.
  • Efter första läsningen slog mig tanken, att tänk om Maria är en opålitlig berättare, tänk om hon ger mig en felaktig bild av händelserna. Den tanken finns inte vid andra läsningen. Visst är det hennes berättelse och utifrån den får jag acceptera hur hon väljer att skildra Martin t.ex. men jag känner inte att hon försöker förvanska saker och ting. Den opålitliga berättaren utforskar ju Nesser annars i Himmel över London, likt Lars Gustafsson gör i Bernard Foys tredje rockad.

Jag kommer ta mig tid att läsa om fler böcker för det är så kul! Blev sugen på en omläsning av Maskarna på Carmine Street t.ex.