jag ska egentligen inte jobba har Den här boken gör mig lite lyckligTitel: Jag ska egentligen inte jobba här
Författare: Sara Beischer
Utgiven: 2012
Förlag: Ordfront förlag
Adlibris ¦ Bokus

Den här boken får mig att sakna Sigrid, Ella, Frida, Mme Khor, Mme Lestrat och alla andra tanter och gubbar som var en del av mitt liv som vikarie på olika ålderdomshem.

Sara Beischer har precis gett ut en ny bok, “Det finns råttor överallt utom på Antarktis”, men jag har istället läst hennes debutbok som gjorde mig smått lycklig. ”Den här boken hade jag kunnat skriva”, säger jag till sambon och då menade jag egentligen inte det, för jag hade säkert inte kunnat skriva den, men jag menar att berättelsen hade kunnat vara min.

Jag började också som vikarie på ett ålderdomshem för dementa som 19-åring och fick några riktigt omtumlande och starka erfarenheter av livet av det. Jag känner igen mig i så mycket i Moas skildring av sitt jobb på Liljebacken i Stockholm. Och genom hela läsningen är det ett återupplivande av minnen från min tid. ”Just det draglakan och lyftskynken! Och rullarna med medicinpåsar! Och nätunderbyxorna! Och stapla blöjor! Och matpuré! Och signera medicinlistan!” Jag får de här små minnesbilderna hela tiden. Det är inte bara minnena av tanterna och gubbarna som ger mig lycka, det är faktiskt även ihågkomsten av alla de där grejerna man gjorde så ofta och rutinmässigt att det fortfarande känns levande bara man tänker på det.

Jag tycker mycket om Saras upplägg av boken, hur den pendlar mellan Moas, som hon ser det tillfälliga jobb på Liljebacken, och drömmar om att ta sig någonstans inom teatern. Samtidigt försöker hon även att hitta en plats i sin nya hemstad, även där känner jag igen mig mycket eftersom jag befunnit mig i den situationen så många gånger. Jag gillar hur Sara verklighetstroget lyckas återge samspelet med de äldre endast med hjälp av små dialoger och skildringar av situationer som känns så bekanta från ålderdomshem. Det finns mycket humor och värme och rå konfrontation med livets slutskede i den här boken.

Moa tänker hela tiden att hon egentligen inte ska jobba där, för mig var det också så, även om mina tankar inte var lika starka som Moas (det var ändå så självklart). I boken finns en undersköterska Moa förvånas av, Eva, som tar sitt jobb med så stort engagemang. Jag hade också såna ”Eva”. De sa till mig att de inte visste att det fanns ungdomar som jag (det värmde) och de sa att jag såklart skulle göra något annat.

Jag önskar att det inte hade varit så självklart för dem, för vilket fint jobb det är! Och visst gjorde jag något helt annat till slut, men jag har längtat tillbaka många många gånger och desto mer efter att ha läst den här boken.