le lit defait 185x300 Den obäddade sängen av Françoise SaganTitel: Den obäddade sängen
Författare: Françoise Sagan
Utgiven: 1977
Förlag: Bonniers

En konsert man gillade ska man inte nödvändigtvis se en gång till – den besvikelsen har jag upplevt. Och nu har jag även gjort erfarenheten att man inte nödvändigtvis ska läsa om en bok trots att man mindes att man gillade den. Jag gjorde nyss en omläsning av Levande och döda i Winsford och tyckte det var givande, men den boken hade jag läst så sent som förra året. Den obäddade sängen läste jag för kanske 15 år sen. Då var jag förmodligen en helt annan läsare än vad jag är idag. Jag minns att jag gillade och fascinerades så. Det var nog den första boken jag läste som på allvar dissekerade kärlekens lidanden. Jag tyckte det var så skickligt hur förhållandet förändrades, hur det gick från att Beatrice var stark och hänsynslös till att bli mer svag.

Jag blev så förvånad när jag läste den nu för jag minns så fel. Jag har för mig att Beatrice verkligen blev den svagare i den andra delen av boken och att det upptog ca hälften av boken, men så är det ju inte alls. Och vad som kanske var fascinerande för 15 år sen tycks mig idag lite tjatigt. Jag är fortfarande förundrad över hur Sagan kan skriva som hon gör om kärlek och passion, hon berör mig många gånger med sitt sätt att skildra Edouard och Beatrice. Jag tycker att Sagan är lite outstanding på det viset. Men deras förhållande går mig också lite på nerverna. Skärp dig, lämna henne, väx upp – såna grejer kommer till mig när jag läser. Jag blir tokig på Beatrice okänsliga sätt och Edouards dyrkan av henne hur mycket hon än gör honom illa.

Ändå, det är ju just detta som är den här berättelsen och i det finns så mycket intressant att fundera kring. Deras förhållande existerar på premissen att det inte kan vara jämlikt, Edouard uttrycker till och med att han inte tror på jämlikhet i ett förhållande vilket även innebär att han accepterar att Beatrice är den starka som kan spela med hans tillgivenhet och kärlek.

“Hon är rädd för någonting i alla fall: att bli gammal”, tänkte han. Han tänkte inte på att hennes rädsla en dag kunde bli ett hot mot honom själv: människor som är rädda har ett ständigt behov av tröst, de vill ha bevis. För Beatrice hade männen i hennes liv alltid varit något av bevis. Männen, inte någon speciell man.

Ganska tidigt får vi veta att Edouard trots allt är medveten om hur ett förhållande med Beatrice ser ut:

 Det var som om han hade stigit upp på en stojande, skakande, hemsk karusell som han till varje pris ville lämna – han visste till och med att han skulle slungas av den en dag, utan att han kunde hindra det – men just nu var farten så hög att tyngdlagen höll honom kvar.

Sen får vi åka med på den där karusellen som styrs av Beatrice. På det vis Sagan skildrar det här blir jag som läsare ändå övertygad om den makt passionen har över Edouard och att han inte bara kan lämna Beatrice hursomhelst.

“Du är vulgär, sa han gapskrattande, du är nedrig…och vulgär dessutom.”
Béatrice slutade skratta och lyfte ansiktet mot honom.
“Ja”, medgav hon småleende, “men det är väl därför Edouard älskar mig, eller hur?”
Det fanns ett sorgset tonfall i frågan som förbryllade Nicolas.

Jag minns inte att mycket annat faktiskt får utrymme. Beatrice karriär som skådespelare och Edouards blivande som författare t.ex. Jag minns inte heller andra karaktärer som impressarion Tony och gigolon Nicolas. De här delarna är jag så tacksam för för de fyller berättelsen på ett vis jag behöver.

Mot slutet återfår jag ändå den där fascinationen över hur Sagan lyckas skildra övergången till att Beatrice blottar en viss svaghet. Att Beatrice också fylls av tvivel och ångest inför Edouard. Nu återlämnar jag den här boken till magasinet. Jag hoppas att någon mer hämtar upp den därifrån för den är läsvärd. Vill man läsa om kärlek och passion känns det som att man inte får missa denna.