det finns rattor overallt utom pa antarktis Det finns råttor överallt utom på AntarktisTitel: Det finns råttor överallt utom på Antarktis
Författare: Sara Beischer
Utgiven: 2013
Förlag: Ordfront förlag
Adlibris ¦ Bokus

Det jag tyckte Sara Beischer lyckades så bra med i Jag ska egentligen inte jobba här var de realistiska bilderna hon skapade, som får en att tänka att precis så är det ju. Och så är det även i hennes senaste bok. Återigen en skildring av verkligheten på ett ganska krasst vis. Boken kallas för arbetarklassroman. Jag reagerar först över det, för vaddå, jag känner igen mig så väl även i den här uppväxtskildringen. Sen inser jag att jag aldrig riktigt tänkt på min uppväxt på det viset, i klasstermer.

Boken börjar när Clara återvänder till sin uppväxtort tillsammans med sin sambo, hon ser en man på perrongen, någon som spelade en stor roll under en period i hennes högstadieliv. Sen tar boken vid där, under Claras år i 7:an. Det är ungdomssnack, små revolter, förödmjukelser, förstörelse, förskräckelse, konflikter, avund och så är det Christian Breken som kommer som ny till klassen och som de ser på med en blandning av avsmak och beundran. Breken står utanför allting, testar gränser på ett sätt som ingen annan vågar. Och så blir Clara en del av Brekens tillvaro och även hon har svårt att definiera sina känslor för honom.

Jag tycker det är så bra hur berättelsen till en början är uppbyggd kring en handling som Breken utför och som håller läsaren (och Clara) i sitt grepp. Men utanför det är det som fastnar hos mig de planterade detaljerna i miljön, klädvalen, de där “typiska” högstadierollerna. Det finns säkert en Röen i varje småstad och i min högstadieskola fanns det även en som kunde liknas Breken. Berättelsen rör sig mellan mammans fasta fot i arbetarklassen och den perfekta lärarinnan som uppmuntrar Claras studiebegåvning. Längtan att bryta loss, lyckas komma bort, ut ur rollerna och grupperna man är hänvisade till i ungdomsåren.

Jag känner igen mig och jag gillar det. Jag gillar Beischers sätt att skriva. Min enda invändning vad det gäller språket är att det ibland blir många “nybildningar” av ord i stil med rastlösskakar och tystönskar. Jag tycker det funkar, men inte när det blir för mycket. En formulering som jag gillar mycket är följande: Clara kisar mot Christian Breken, vars fötter är stadigt placerade på det militärgröna golvet. Benen brett isär. Som om han var förankrad i självaste jordklotet, beredd på en avvikande rotation som helst.

Men trots att jag gillar boken, känner jag även ett visst ogillande. Det är svårt att beskriva. Lite som när jag läste Plats av Pija Lindenbaum. Boken var bra, men jag var inte så förtjust över innehållet. Men det är väl det som är grejen med den här boken. Jag var inte så förtjust över mitt Sandsgårdsliv, det var därför jag ville bort och boken påminner om det jag ville lämna.