Dit man längtar 2 193x300 Dit man längtarTitel: Dit man längtar
Författare: Ylva Karlsson
Utgiven: 2001
Förlag: Alfabeta

En ovanlig tanke och ett spännande grepp. Ylva Karlsson skapar något alldeles eget med utgångspunkt i de välbekanta orden “Landet som icke är”.

Jag håller Ylva Karlsson som en av mina svenska favoritförfattare vad det gäller barn- och ungdomsböcker. Hon är en av de författare som tycks skapa världar och stämningar med orden. Det är långt ifrån alla som lyckas med det.

I “Dit man längtar” tar hon oss med till en oerhört intressant miljö. Vi befinner oss i framtiden, men ruskigt nog känner vi igen dragen från vår nutid och vår dåtid. Klassamhället har dragits till sin spets. I Täby bor man bakom skyddande murar, på Södermalm är allt i sönderfall, folk svälter och lever i misär. När vi möter Hedvig går hon på internatskola i Örebro men en händelse med en stipendiestudent Matilda gör att hon blir avstängd och hemskickad. Det är så Hedvig får kontakt med Matildas värld på Södermalm. Hon lär känna ett Stockholm hon inte trodde fanns. Och där blir hon också kär i Marija.

Hedvig finns i Täby, en värld hennes pappa symboliserar, han som försörjer henne och mamman och som håller hårt på vem man är. Hedvig finns också i huset på Långholmen, en värld där hon träffar Marija, Melinda och många fler som fått betala för att Täbyfolket ska ha det så bra som de har. Och hon finns hos morföräldrarnas hus i skärgården, som blir som en fristad.

Ylva skriver med ett språk som rör sig lite mellan poesi och melodi. Jag gillar oftast det. Mot slutet kan jag dock känna mig lite otålig. Då vill jag bara att berättelsen ska röra sig mer framåt. Förutom att det är en berättelse om ett samhällssystem och en förälskelse, så är det en fin skildring av miljön. Ylva använder oftast naturen i sitt bildspråk, vilket jag tycker blir mycket vackert. Ett exempel:

“Det är ett träd i Hedvig, ett träd av värme som växer i hennes bröst, en tall eller en björk och den är stor och varm och fyller henne. Grenar, kvistar, rötter, blad och barr i varje del av henne. Där är ett träd i Hedvig, ett träd, och saven i det trädet är så varm om våren när den stiger att trädet blir till bara värme”.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till “Ljus, Ljus, Ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen. Även där skildras förelskelsen mellan en Mariia och en Mimi på det här lite särskilda och poetiska viset. Kanske har Huotarinen tagit intryck av Ylva Karlsson eller så rör de sig bara inom samma poetiska världar.