29696387 O 1 206x300 Djupa ro av Lisa BjärboTitel: Djupa Ro
Författare: Lisa Bjärbo
Utgiven: 2015
Förlag: rabén&sjögren
Adlibris ¦ Bokus

Jag har läst en del böcker på sistone som jag tycker är stilistiskt skickligt uppbyggda, t.ex. Rosa Liksoms Sånt är livet, Maja Hjertzells Vad gör man inte och Jessica Schiefauers När hundarna kommer. Där finns en form och ett språk som förhöjer berättelsen på något vis. Jag gillar att läsa såna böcker. Men jag behöver även blanda upp dem med böcker som är lite mer vardagsnära både i själva berättelsen och språket, Djupa Ro är en sån bok. Jag tyckte mycket om Bjärbos Det är så logiskt alla fattar utom du. Där drog hon in mig som läsare i något så vanligt och vardagligt, men på ett sätt som klickade för mig. Däremot klickade jag inte lika bra med Allt jag säger är sant. Det jag saknade i den boken finns definitivt i Djupa Ro, en mer grundad berättelse som får sin tid att landa hos läsaren. Återigen är det ganska vardagligt trots det tragiska dödsfallet som har återfört de fyra vännerna till sin hemstad. Och något som jag tycker återkommer i både Johanna Lindbäcks och Lisa Bjärbos böcker, förutom vardagen, är alla snälla människor. Så även i den här boken och det är ganska skönt och hoppfullt.

Jag tycker mycket om de tre karaktärerna Ludde, Tove och Paula. Deras personligheter spelas inte ut så extremt, men ändå får jag en känsla för dem. Däremot har jag vid bokens slut fortfarande en ganska otydlig bild av David. Trots att han är berättaren. Han blir ofta “bara” berättaren som jag inte ser framför mig, där hade jag kanske önskat en tydligare röst. Som en sann småstadstjej (vilket jag kommit underfund med efter omvägar till diverse storstäder) är givetvis vännernas tankar kring sin hemstad bekanta för mig, men även ganska självklara. Det spåret, hur det är att komma tillbaka till sin hemstad och hur man ska förhålla sig till det, är inte det jag fastnar för i den här boken. Egentligen känns det mer som att det är vänskapsrelationerna som står i fokus. Den där grejen som många av oss har upplevt att stå inför uppbrott och funderingar kring hur vi kommer att förändras i relation till varandra. Det tror jag många unga kan relatera till. Och på ett sätt känns det som att framtidens ljusglimtar lyckas sippra in i det där småstadsmörkret vilket är en skön känsla med den här boken. Något som jag kanske inte tycker hade behövts är dock de inre dialogerna som David börjar föra med Jonathan. Det tycker jag känns överflödigt. Men jag är också någon som har oerhört svårt för liknande saker i böcker, citat, kursiveringar, brev…

Det känns som att det skulle vara mycket möjligt att låta berättelsen om dessa fyra vänner bli en bok till. Det vore kul att se vad det blir av dem!