DSC03634 red Du, bara av Anna Ahlund

Titel: Du, bara
Författare: Anna Ahlund
Utgiven: 2016
Förlag: raben&sjögren
Adlibris ¦ Bokus

Jag tycker det blir allt svårare att skriva vad jag tycker om böcker här på bloggen. Allra särskilt när jag vet att det är en debutant. Anledningen är att jag skriver själv och kan sätta mig in i känslan av att få andras omdömen, hur hårt ett dåligt omdöme skulle kunna slå om det var jag själv som skrivit boken. Och jag vill inte vara den som får någon att tvivla. Samtidigt blir det urvattnat om man bara skriver det bra och jag lär mig själv genom att se konstruktivt på text.

Anna Ahlund har jag följt i sociala medier inför släppet av hennes debut Du, bara. Det var nästan så att jag gillade boken innan den ens kom 🙂 Det finns något positivt i det, att kunna sätta en image och kännedom, samtidigt en fara eftersom förväntningarna trappas upp.

DSC03635 red Du, bara av Anna Ahlund

Jag inser att läsningen av Du, bara för mig är mer intressant ur den skrivande personens synvinkel. Att identifiera debutantens styrkor och brister, se saker jag vet att jag själv gör och bli påmind om det etc. För boken är annorlunda än vad jag trodde konstigt nog. Jag trodde den skulle ha en annan ton, istället är den ganska lättsam och lite mer åt feel-good-hållet. Jag trodde också den skulle ha en annan tonvikt. 16-åriga John faller för Frank som redan är tingad av hans syster Caroline. I baksidestexten lyfts det som huvudkonflikten för Caroline är van att få som hon vill. Men efter ungefär halva boken känns det som om den konflikten inte längre finns och det känns lite snopet. Caroline går vidare med annat och ingen riktig konfrontation eller problematisering kring den konflikten har skett. Istället blir den nya konflikten vill han ha mig på riktigt eller bara som en tillfällig förbindelse?

Det är kul att Anna inte har dragit sig för att skriva om sex! Och det är också en intressant grej att fundera kring, hur funkar det egentligen i texten? Sandra Beijer är den enda jag kan hitta som inte har skrivit uteslutande positivt om boken och hon skriver följande om just sexet:

Jag gillar såklart att sexscener får ta för sig i en ungdomsbok, men ibland kändes de inte helt sammanhållna med resten av historien. Typ som att författaren skrivit för att hon själv blivit så eggad av det snarare än hållit ihop sexet till karaktären. För mig kändes det iaf inte helt verkligt att en ganska nervös nybliven sextonårig oskuld tar rejäla initiativ och har modigt dirty talk. Tyckte även att vissa interna grejer och konversationer de hade för sig var skämskuddiga och klyschartade.

Jag håller med om att sexet inte kändes länkat till karaktärerna. När en sexscen kom var det som om det blev en paus i berättelsen. Däremot tycker jag inte att det gör något av den anledningen att jag tror att det ändå fyller ett syfte för läsaren. Jag minns själv hur spännande det var att få en liten dos sex i en bok när man var yngre. Hur man gärna ville att det skulle vara mycket mer. Och här är det mycket mer. Så okej, sexet känns inte som om det fyller en funktion egentligen för vare sig karaktärernas gestaltning eller berättelsen, men jag tror det fyller en funktion för den unga läsaren 🙂 Men återigen blir jag påmind om hur sällan sex flätas ihop bra med en berättelse och hur svårt det är att skriva om.

Boken är lättläst och språket okomplicerat, överhuvudtaget går en hoppfull känsla genom boken och det gillar jag verkligen. Johns tvivel hamnar i skuggan av att förhållandet med Frank ändå drivs framåt hela tiden. Jag tycker det märks en del att det är en debutbok. Det märks på vissa dialoger som jag inte alltid tycker känns klockrena för så unga personer. Det här är skitsvårt, jag vet! Jag reagerar på dialog som “Jag vet inte om det är en bra idé att…” “Så vi måste stanna, innan vi trasslar in oss för mycket” “Vi pratar ju bara om mig. Berätta nåt om dig. Vad gör man på ett fotbollsgymnasium?” Någon protesterar kanske och tycker att så kan väl visst 16- och 18-åringar prata men min spontana reaktion är att det inte känns så. Det låter för förnumstigt, som en förälder som tilltalar sitt tonårsbarn. Det märks även att det är en debut i saker som är lätta att ta till när man skriver (jag gör det själv) som att folk skrattar och ler hela tiden (de skrattar väldigt mycket i den här boken) eller att folk lägger huvudet på sned (det gör väl folk inte i verkligheten, eller?) eller att det smyger sig in rynkor mellan ögonbrynen på folk.

När det är ca 50 sidor kvar tycker jag det blir en märkbar skillnad i boken. Den blir så mycket bättre! Plötsligt bränner den till lite i sin intrig, språket känns mer stadigt och jag rycks med på ett annat vis. Jag tycker den här boken slutar riktigt bra och fint, filmiskt nästan. Och jag ser fram emot att se Anna Ahlund utvecklas som författare.