elvadagariberlin nesser Elva dagar i Berlin   en saga för barn över 18 årTitel: Elva dagar i Berlin
Författare: Håkan Nesser
Utgiven: 2015
Förlag: Albert Bonniers förlag
Adlibris ¦ Bokus

Elva dagar i Berlin är den avslutande delen i Nessers storstadstriologi. Jag gillade Maskarna på Carmine street mycket och har redan lust att läsa om den. Himmel över London var också en läsupplevelse där jag drogs med av Nessers berättarglädje, men där det var lite svårare att ta till sig den opålitliga berättaren, kanske p.g.a.. ovana att möta en sådan. Och jag vill verkligen poängtera att det här inte är några deckare för den som direkt känner olust att läsa det.

Det som fascinerar mig med Elva dagar i Berlin är hur Nesser tycks ha haft en nyfikenhet att ytterligare utforska en berättelses möjligheter. Den rullar iväg ganska stadigt med introduktion av huvudpersonen Arne Murberg som växer upp i den fiktiva staden K- under 80-talet. Vi introduceras även till Beate Bittner som växer upp parallellt i Tyskland. Och snart träder ytterligare en figur in i berättelsen som kommer att spela roll. När Arne Murberg beger sig av till Berlin för att leta reda på sin mamma för att överlämna en ask enligt hans avlidne pappas instruktioner börjar berättelsen väva intressanta trådar.

Jag lyssnade när Nesser själv berättade om boken på bokmässan. Han sa att det var en saga för barn över 18 år och till slut sa han att han hade berättat halva boken. Men man märker då hur svårt det kan vara att ge en kort beskrivning av en bok för jag hade långt ifrån förstått vart den här berättelsen skulle bära av. Jag tycker det är en konst att få ihop de här delarna på ett trovärdigt sätt, för här finns ett lite övernaturligt eller ska man kalla det sagolikt eller magiskt inslag? När berättelsen går in på de här delarna drar jag paralleller till den fantastiska boken Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg. Nesser utvecklar inte dessa delar så mycket och jag hade gärna läst mer av det här, han verkar behärska att berätta om riktigt gamla tider på ett sätt som gör att jag hoppas att han gör det mer framöver. Egentligen skulle den här boken ha kunnat vara dubbelt så tjock förresten för det finns så mycket att utforska.

Jag gillar den här boken för att den är lite annorlunda, den är välskriven och finurlig. Det finns dock några saker som jag blir fundersam kring. Det ena är att när jag läser om Arnes uppväxt ser jag inte 80-tal framför mig utan snarare 50-60-tal. Den känslan hjälps inte heller av att Arne heter just Arne. Sen tycker jag att Arnes första dagar i Berlin inte känns så givande, då hade jag hellre läst mer om den mystiske Anatolis Litvinas. Sen tycker jag verkligen att Perry Mason är överflödig. Jag tycker inte att det framgår att Arne verkligen behöver honom, han klarar sig ju galant själv!

Den här boken skiljer sig från de andra Nesser-böckerna jag läst eftersom den inte kretsar kring ett lika tjockt mörker. Ibland tippar kanske berättarglädjen och komiken över sin brant och det är nästan att det blir lite för lustigt. Men i det stora hela tar jag med mig det här som en liten rolig bok som man kan klura vidare på efter att den har tagit slut.

Ps. Sen undrar jag bara – varifrån får Nesser inspiration till alla dessa namn!? Fröken Knacknagel, en hund som heter Geraldine Patel, Doktor Doktor Siegbaum-zum-Tot-und-Frieden!