Kanada Gedigen bok jag har lite svårt förTitel: Kanada
Originaltitel: Canada
Författare: Richard Ford
Översättning: Nille Lindgren
Utgiven: 2013 (på svenska)
Förlag: Brombergs
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

“Kanada” är bra och gedigen litteratur och jag gillar den delvis, men jag har svårt för vissa delar och önskar att jag hade haft någon att diskutera med.

Jag har velat läsa boken sedan länge. Det har känts lockande att få dyka in i ett rejält verk av en stor väletablerad amerikansk författare. På Bokmässan såg vi intervjun med Ford i Babel och jag blev ännu mer nyfiken (se intervjun här) men jag inser nu att jag nog borde ha insett tidigare att det här inte är en bok riktigt i min stil. Vilket absolut inte utesluter att jag ska läsa den. Det har varit intressant och i sin helhet en stor läsupplevelse. Men jag önskar att jag hade haft någon att diskutera boken med, utbyta tankar och se hur en annan läsare hade uppfattat saker och ting.

Det jag hade svårt för är tre saker (som är direkt avgörande för hela boken).

1. Rånet. Det tar lång tid innan jag som läsare “köper” rånet (för att uttrycka mig lite knepigt). Ford får inte riktigt med mig på grejen att huvudpersonen Dell’s föräldrar bestämmer sig för att råna en bank. Deras situation är inte helt problemfri, men ändå inte helt desperat. Dessutom vill mamman ändå skiljas, så hur kommer det sig att hon övertalas? Ford uppehåller sig givetvis en hel del med just detta och en bra bit in i boken är jag ändå med på det, om än lite tveksamt.

2. Morden. Jag känner mig stundtals lite dum för jag begriper inte heller helt morden. Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen, men jag begriper inte varför Remlinger känner sig så extremt oroad och jagad av sitt förflutna när han tydligen inte ens var misstänkt. Hur kommer det sig att han blir uppsökt (han var ju inte misstänkt), vad vill de som söker upp honom få ut av det och varför blir det ett så brutalt avslut?

3. Geografin. Jag har alltid haft svårt med alltför mycket geografi i böcker, jag tappar bort mig, har svårt att se och hänga med. Jag menar när det nämns många olika namn på städer, floder, berg etc.

Till slut får jag en känsla av att det är meningen att rånet och morden ska framkalla den här känslan. Galenskap, nämns någonstans. Att acceptera situationen som den är, nämns också. Eller jag vet inte, jag känner mig lite bortkommen när jag har läst ut den.

Den del av boken som jag gillar allra bäst är när föräldrarna precis har förts till häktet och Dell och systern Berner befinner sig hemma. Det är oerhört skickligt hur stämningen skapas i det tomrum som uppstår. Hur Dell framställs är såklart också mästerligt gjort med tanke på de märkliga omständigheterna och jag älskar hur Ford hanterar berättarperspektivet. Det är nog i dessa saker jag får mest behållning av boken.