Min väg till Tibet 196x300 En kvinna att beundra och en bok att tycka omTitel: Min väg till Tibet. De blinda barnen i Lhasa.
Originaltitel: Mein Weg führt nach Tibet. Die blinden Kinder von Lhasa.
Författare: Sabriye Tenberken
Översättning: Kerstin Fredholm Bernhoff
Utgiven: 2013 (på svenska)
Förlag: Liebel Litteraturförlag
Adlibris ¦ Bokus

Med värme, humor och ett oerhört mod påminner Sabriye om innebörden av medmänsklighet.

Jag kan beundra olika slags av prestationer, men prestationer av det slag som Sabriye Tenberkens uträttar i Tibet tar min beundran till en helt annan nivå.

För att ta det hela kort är tyska Sabriye blind och efter studier i centralasiatisk vetenskap, där hon bl.a. utvecklar den tibetanska punktskriften, bestämmer hon sig 27 år gammal för att åka till Tibet, ensam, för att starta Tibets första skola för blinda. Man häpnar redan vid tanken på att en blind reser ensam till en så främmande plats. Trots att hon avråds från att åka, reser hon och påbörjar ett otroligt projekt. Jag har varit i Kina, jag kände mig stundtals helt bortkommen, tänk er att möta den främmande miljön blind. Men det är väl just det de seende runtomkring Sabriye inte ser – de blinda är inte hjälplösa.

Hon beskriver med humor hur hon vid ankomsten till Kina står stilla på en bro och märker hur folk samlas omkring henne, hur de stirrar på henne. Hon säger att de ska sluta stirra, hon är väl ingen panda. Varpå hon rappt får tillbaka kommentaren att nej, men du är i alla fall en utlänning.

Vi får följa de många svårigheterna Sabriye stöter på. Problem med inresetillstånd, svårigheterna att nå Tibets blinda barn på landsbygden (hon gör en resa på häst för att skapa sig en uppfattning om situationen), problemen med biståndsorganisationen hemma i Tyskland och även med samarbetspartnern till skolan som hon senare skaffar sig. För att inte nämna alla små vardagliga utmaningar att överkomma i ett främmande och inte så välutvecklat land.

Men boken är även fylld av det som förmodligen gör arbetet värt det hela – de blinda barnens glädje och förändrade livssituation. Vissa har levt hos sina familjer inspärrade under dagarna för att familjen varit orolig att de ska skada sig. I Sabriyes skola ingjuter hon och lärarna självförtroende i barnen, skolar dem i blindskrift och orienteringsförmåga. Det värmer att läsa om stunder då barnen så tydligt uttrycker sin lycka. Ett exempel är när en av lärarna tagit med dem på en utflykt. När de kommer tillbaka utspelar sig följande:

“När barnen kom tillbaka efter den här äventyrsturen, for de omkring som vildar och pratade i munnen på varandra. Särskilt Gyendsen var alldeles till sig. Han sprang tjutande runt gården och kom till slut nästan i falsett. “Vad är det med dig?”, frågade jag honom. “I don’t know” ropade han och skrockade, “I’m sooo happy!”.

Jag rekommenderar varmt den här boken. För mig gav den en insyn i en blind människas tankevärld, samtidigt som det inspirerade och ingjöt lite mod i mig. Det är underbart att ta intryck av människor som så bestämt och osjälviskt åstadkommer något för sina medmänniskor. Vi behöver ju såna människor och vi behöver såna här böcker!