Steglitsan 3 Ett litet samtal om SteglitsanK) Nu är det över en månad sen vi läste ut boken. Mitt starkaste minne är fortfarande de 100 första sidorna. Hur jag sögs in i New York-miljön och explosionen! Hur den gestaltades fick mig att uppleva en smått overklig känsla. Jag kan bara minnas att jag känt så en gång tidigare när jag läst en bok och det var Blindheten av José Saramago. Vad minns du mest så här i efterhand?

M) Mitt starkaste intryck är förhållandet mellan Hobie och Theo. Jag upplevde Hobie som en fadersfigur för Theo och i det låg en förhoppning om att det skulle bli bättre för honom.

K) Hobie ja, jag kunde inte sluta tänka på Hagrid i Harry Potter när jag läste om Hobie, haha! Lite knäppt men jag föreställde mig honom som den där stora trygga figuren. Något annat jag tänkte på hela tiden när Theo befann sig hos Hobie var vilket enormt researcharbete Donna Tartt måste lagt ner vad det gäller restaurering av möbler. Det var imponerande beskrivet.

M) Mot slutet av boken (jag läste ju förresten bara halva boken) hade jag svårt med att det blev så våldsamt. Det förstörde förhoppningen om att Theos liv skulle ordna upp sig. Det kändes nästan lite omotiverat att han bara följde med Boris till Amsterdam utan att ifrågasätta.

K) Ja, det var i sista delen av boken jag kände att nu blir det lite för mycket. Nästan att Tartt tappade mitt förtroende för berättelsen när alla dåliga saker radade upp sig efter varandra. Och jag blev irriterad på Theo, att han inte skärpte sig, att han föll så lätt för Boris grejer. Jag kan inte riktigt förstå varför det var så lockande för honom. Förstår du det?

M) Han var ju pressad. Å andra sidan hade han ju kunnat släppa det och låtit Boris ta hand om sina egna problem.

K) I början av romanen drogs jag med av Theos besatthet över målningen men det höll inte i slutet för mig. Jag kunde inte begripa varför Theo riskerade så mycket för den.

M) Han visste inte att han riskerade så mycket förrän han var mitt i händelserna i Amsterdam, men att han skulle åka dit utan att veta så mycket om upplägget kändes konstigt. Det blev för snabba kast. Slutet blev också så, ett så snabbt steg in i framtiden. Ett slags av hopp framåt där man inte visste om Theo var nöjd eller inte. Jag förstod inte om han flydde från något eller om det var ett frivilligt rundresande.

K) Jag gillade inte heller slutet, det blev konstigt för mig. Men i det stora hela hade jag en fantastisk läsupplevelse. Det var en så skön känsla att läsa en så tjock bok och bara sluka den. Sen känner jag en så stor respekt inför de 10 år det tagit Donna Tartt att skriva boken. Nästan så det känns oförskämt att läsa den på några veckor då.

M) Håller med!