ett sa starkt ljus1 Ett så starkt ljusTitel: Ett så starkt ljus
Författare: Lyra Ekström Lindbäck
Utgivningsår: 2014
Förlag: Modernista
Adlibris ¦ Bokus

Jag blev nyfiken på Ett så starkt ljus efter att ha hört Lyra Ekström Lindbäck prata om den i samband med att den nominerades till Augustpriset. Min upplevelse av den här boken är mycket splittrad. Jag är å ena sidan väldigt imponerad över språket samtidigt som det är språket jag hänger upp mig på. Det här är Saras berättelse om det liv hon ser är möjligt men som aldrig förverkligas (det är så jag tolkar det). Det är hennes sökande och längtan efter att hitta sin egna meningsfulla berättelse. Och hon söker den i olika förälskelser, mer eller mindre omgivna av hennes starka tankeverksamhet.

Jag läste att Anna hade dragit paralleller mellan Sara och Ester (tänk, man behöver inte ens förklara vem Ester är). I början av boken tänker jag tvärtom. För när Ester intellektualiserar och är den intelligenta (om än med ett tappat fotfäste inför förälskelsen) så vill Sara i bokens början aktivt ta avstånd från det. Sara skriver:

Joanna. I henne känner jag igen allt jag hatar med att vara intelligent, allt som blir fegt och undvikande med att kunna tänka längre och snabbare än andra […] Vi måste utveckla intrikata tankemönster för att kunna hantera sådant som andra gör utan att blinka…

På så sätt tycker jag att Sara verkar vara mer medveten om sig själv än Ester. Men efter att tidigt i boken ha slagit fast detta, så är det ju ändå där hon hela tiden hamnar. I intrikata tankemönster. I att försöka hitta meningen med sitt liv i någon annan. Och det känns ju lite Ester. Ett så starkt ljus är även en berättelse om kärlek och kön. Det är den första boken jag läser där hen används och rent språkligt tycker jag det fungerar alldeles utmärkt. Men var är det då jag möter motstånd? Jo, det är när de intrikata tankemönstren skymmer berättelsen. Det här är den första boken på mycket länge där jag måste läsa om meningar, igen och igen, och ibland tvingas lämna dem utan att ha förstått. Det gör mig otroligt frustrerad, ett exempel är följande mening:

Som om de följde strömlinjerna av rummets lagrade förväntningar på den dubbla rollen.

Men även om detta är Sara medveten. Hon skriver:

Har redan glömt vad jag skrev där. Abstrakta utlägningar med snygga formuleringar, de betyder ingenting […]
Där finns ingen handling, bara en samling av omöjliggjorda handlingar. Spelar det någon roll att det finns ett språk? Oavsett hur mycket jag arbetar kommer jag aldrig att kunna få fram någon berättelse […]

Sen finns det mycket i språket att suga åt sig av. Och det är när Sara inte fastnar i alltför krångliga formuleringar som den här boken är riktigt bra. Sen finns det meningar som är mittemellan, lite svåra, men förståeliga och kloka. Som denna som jag gillar massor (överhuvudtaget tycker jag det här är en läsvärd bok om man är intresserad av språkhantering):

En ny självsäkerhet, som egentligen är en avvaktande hållning inför verklighetens instabila karaktär.