under vintergatans alla stjarnor Existentiella frågor och trevligt umgänge på pilgrimsvandringTitel: Under vintergatans alla stjärnor
Författare: Camilla Davidsson
Utgiven: 2014
Förlag: Bladh&Bladh
Adlibris ¦ Bokus

Precis som i Tisdagskvinnorna utspelar sig den här boken under en pilgrimsvandring. Och likheterna är fler, bl.a. min läsupplevelse. I Tisdagskvinnorna tyckte jag det var tveksamt till en början, det flöt inte riktigt på, tragglade sig lite fram. Så upplever jag även början av Under vintergatans alla stjärnor. Här är det Emma som efter ett karriärsjobb i Stockholm och en omedveten utbrändhet, samt en misslyckad relation med en man i London, drar på sig terrängskorna för att ta sig an den 80 mil långa pilgrimsleden från södra Frankrike till Santiago de Compostela. Och det är när texten har lämnat det förflutna bakom sig, Stockholmslivet och Londonlivet, som jag börjar fastna och dras med. Precis som i Tisdagskvinnorna njuter jag till slut av att få vara med på vandringen.

Det är oerhört lätt för mig att relatera till Emma och även till upplevelserna hon har mellan de små spanska byarna. Inte för att jag gjort någon lång pilgrimsvandring, utan för att jag också lämnat sammanhang och upplevt glädjen och befrielsen i den slags möten som Emma gör. I Damernas detektivbyrå (och andra av McCall Smith’s böcker för den delen) är det konstigt nog så trevligt att läsa om när de bara sitter och dricker te. På samma vis är det så himla trevligt att läsa om när Emma och hennes nya bekantskaper återser varandra sporadiskt och delar en måltid tillsammans efter en lång vandringsdag. Den delen av boken tycker jag bäst om, jag tycker även att det tar ganska stor plats vilket gör att det känns som en trevlig feelgood-roman.

Samtidigt ska det ju handla om de existentiella frågor som Emma brottas med. Vem är hon utanför sin jobbtitel? Vad har hon för plats i ett samhälle där prestationer står i fokus? Emma berättar för sina vandringsvänner sina skäl till varför hon är där och hon får höra deras. Ibland blir de här delarna lite som bitarna i amerikanska filmer där det ska bli lite sentimentalt. Men ändå följer intressanta tankar för mig som läsare (som visserligen inte är nya). Emma inser snart att hennes skäl kan te sig banala i jämförelse med andras. På något vis blir hennes sökande ett uttryck för den tomhet den privilegierade västerländska människan kan uppleva, hur bra vi än har det. Jag förstår det, jag har också upplevt den slags av tomhet, men som läsare blir jag ibland frustrerad eftersom jag tänker på de som har det värre och som kämpar med själva överlevandet (och som givetvis inte skulle genomföra en pilgrimsvandring).

Att läsa om en vandring skulle kunna bli väldigt tråkigt, men jag tycker att Camilla Davidsson gör det mycket bra. Jag gillar karaktärerna som får lite mer utrymme och vad de tillför, bl.a. Emmas ex.kollega och livsnjutare Michael som blir en skön motvikt till de andra och deras spartanska ambitioner. Jag tycker även flörten som uppstår och frustrationen som följer av den känns realistisk och väl gestaltad. Sen är det en fin balans mellan miljöbeskrivningar och vad som sker vandrarna emellan.

Om jag ska vara lite gnällig (eller förhoppningsvis konstruktiv) så upplevde jag att Emmas namn nämndes oerhört ofta. På en sida räknade jag till sju gånger vilket påverkar flytet i texten. I början av boken upplevde jag även upprepning av adjektiv som man som läsare reagerar över. Ett exempel är “skir” som förekom flera gånger i samma kapitel. Eftersom det är ett litet ovanligt adjektiv blir man extra känslig. Detsamma gäller “maskulin” som i samma stycke användes för att beskriva både en stämma och doft. De här små detaljerna är delar som för mig skvallrar lite om att det är en debutbok. Sen insåg jag att min upplevelse av boken inte stämde överens med bokomslaget och titeln. Det är nog första gången jag reflekterar över en sån sak vilket är intressant. Jag förstår bilden på framsidan om jag verkligen tittar på den, men färgerna tillsammans med titeln ger mer sken av något lite new age-aktigt och inte nödvändigtvis något som jag skulle välja att läsa om jag såg boken i en butik. För mig var upplevelsen mer klara färger och även om de allvarliga existentiella frågorna fanns där hela tiden, så var det lite mer feelgood än vad bokomslaget förmedlar. Anledningen är att trots att Emma kämpar med olika inre frågor och tårarna aldrig verkar vara långt borta, så är stämningen som skapas vandrarna emellan väldigt hoppfull. Inte bara för Emmas egen personliga resa utan även kring frågan om det går att bli lycklig genom att ta avsteg från vårt moderna samhälle med alla dess ha-begär.

Tanken är att det här är den första boken i en serie om Emma. Jag ser absolut fram emot att läsa fortsättningen!

Ps. Min sambo blir snart tokig på mig för att jag har tjatat så mycket om att vandra efter att läst den här boken, men jag blir så inspirerad att göra just det. Även om jag aldrig vandrat i närheten av så långt, så älskar jag känslan jag haft i kropp och själ under en vandring i Norrland, Alperna eller på Bergslagsleden.