DSC 0358 red Skräck i bok skrämmer inte lika mycket som verkligheten

Titel: Färjan
Författare: Mats Strandberg
Utgiven: 2015
Förlag: Norstedts
Adlibris ¦ Bokus

Jag är ingen van skräckläsare och det har väl sin logiska förklaring i att skräck (på film) skrämmer skiten ur mig (blundar när jag ser Morden i Midsomer!). Sen har jag egentligen aldrig lockats till att läsa skräck, förutom en och annan Stephen King.

Jag tycker Färjan börjar riktigt starkt i form av en grundlig fördjupning i ett antal karaktärer som ska med på båten. Jag blir engagerad i samtligas liv och situationer, börjar bry mig om dem så som man gör när en bok är bra, vrider mig inför den Cinderella-aktiga känslan jag får av Baltic Charisma (jag ogillar starkt att åka Finlandsfärja). Jag tycker helt enkelt att början är väldigt välskriven.

Och det är väl just för att jag blir så indragen i karaktärernas liv som jag får en smärre chock när de bokstavligt talat börjar slitas sönder! Just det, det här var en skräckroman, fan också, jag som ville veta mer om deras liv… Lite så känner jag och har svårt att smälta vändningen det hela tar. Kontrasten mellan det så realistiskt skildrade och det där plötsliga inslaget av varelser, uppslitet kött och begär efter blod.

Till slut ställer väl läsarjaget om, jag går med på de nya förutsättningarna och blir då indragen återigen. Blir engagerad i karaktärernas nu mycket mer basala behov av överlevnad. Det hela går från att bli engagerande till att bli underhållande. Men blundar jag eller värjer jag mig inför att läsa? Nej, inte ens jag som är lättskrämd tycker att det är särskilt skrämmande konstigt nog. Skräck i bok skrämmer mig helt enkelt inte lika mycket som verklighet i bok ibland kan göra.