goodbye to berlin Goodbye to Berlin   kanske årets bästa bokTitel: Goodbye to Berlin
Författare: Christopher Isherwood
Utgiven: 1939 (den här utgåvan 2012)
Förlag: New Directions
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Goodbye to Berlin gör anspråk på att vara den bästa bok jag har läst i år. Ändå blir jag besviken.

Hur ofta har jag inte försökt förstå vad som gör en bra bok bra. Och när jag läser “Goodbye to Berlin” funderar jag hela tiden på vad det är som gör det. I språket och handlingen tycker jag inte att jag hittar någon märkvärdig ingrediens. Det känns nästan som en ganska så enkel bok, men det är just där det blir konst. När något enkelt blir briljant. 

Vissa författare har förmågan att med enkelhet skapa liv av ord och bokstäver. Det är en glädje att se det hända på sidorna i Isherwood’s klassiska roman som utspelar sig i 1930-talets Berlin. Uppleva Fraulein Schroeder vecklas ut ur sidorna till en livs levande person, höra Sally Bowles befriande dialog, känna spänningen mellan paret Peter och Otto på stranden i semesterorten.

Berättarjaget heter Christopher Isherwood, men författaren påminner själv i förordet om att man inte ska ta boken för helt självbiografisk. Men känslan är ändå stark att Isherwood under sina år i Berlin har samlat levande stoff till de fantastiska karaktärer vi får möta.

Boken är uppbyggd i delar där varje del sätter någon av de färgstarka karaktärerna i fokus. Och under tiden vi lär känna dem målas bilden av Berlin upp. Ett Berlin där nazismen och Hitler får ett allt fastare grepp. Men berättelserna är skrivna med värme och humor och det gör det hela ännu mer tragiskt. Vi får ett levande porträtt av livet i Berlin innan andra världskriget och det gör ont så som när man vet att ett grymt facit väntar.

Varför blev jag besviken? Isherwood skriver själv i förordet att boken var tänkt som något mycket mer omfattande, men att det blev de här löst sammanhållna skisserna istället. Jag kanske inte hade velat ha det där grandiosa verket, men jag blir besviken över att inte få mer. Jag blir också besviken över att vi i bokens slut introduceras till ytterligare nya bekantskaper istället för att få lite mer tid med någon av de andra vi redan fått möta. Men det där är ju en fjantig besvikelse egentligen. Den handlar bara om att den här boken är fruktansvärt bra. Jag ser fram emot att se filmen “Cabaret” som är baserad på boken. Och för den som har möjlighet rekommenderar jag att boken läses på engelska. För läs den, gör det!