himmel over london Himmel över London Titel: Himmel över London
Författare: Håkan Nesser
Utgiven: 2011
Förlag: Albert Bonniers förlag
Adlibris ¦ Bokus

Himmel över London är den tredje Håkan Nesser-boken jag läser på kort tid. När jag hade läst Levande och döda i Windsor och Maskarna på Carmine Street skrev jag:

Något annat som jag tycker finns i båda böckerna är att jag vid en punkt tänker “tänk om berättarjaget ger mig en felaktig bild av berättelsen, kan jag ens lita på hen?” I bägge fallen känner jag en lätt “lässvindel” eftersom jag inser hur troget jag slukar berättarjagets bild av vad som har hänt.

Och i Himmel över London dras den här “lässvindeln”, tvekan inför berättaren till sin spets. När jag googlade lite intervjuer med Nesser hittade jag den här där han berättade om hur han i den här boken har tagit intryck av Lars Gustafssons roman Bernard Foys tredje rockad. Det är spännande eftersom jag gillar Lars Gustafsson, men jag har endast ett svagt minne av den här boken. Jag minns det ungefär så här: Det var en bra och välskriven berättelse som jag sögs in i (jag minns särskilt mystiken kring en dörr i en bropelare), men någonstans hände något och jag som läsare hängde inte längre med, på något vis var jag inte beredd på att gå vidare med boken. Kanske måste jag ge den en chans till.

Himmel över London rullar iväg som precis de övriga Nesser-romaner jag har läst. Jag blir indragen i berättelsen, nyfiken på karaktärerna och längtar ofta till att läsa vidare. Precis som i de andra romanerna kan jag inte sluta förundras över omsorgen om miljön, eller kanske kärleken till den, jag vet inte. Jag börjar längta något fruktansvärt till London. Och sen beundrar jag förmågan att dra in mig i de olika karaktärernas (de är ganska många) omständigheter och liv. Hur Nesser med sin dramaturgi och stil skapar ett sug kring att veta mer om dem. Men sen händer plötsligt något och nu kan den som inte vill veta för mycket sluta läsa. Plötsligt träder den förmodade berättaren in i historien och först blir min reaktion: ”Nej, bort med dig! Låt mig ha den här berättelsen i fred. Den är för spännande och jag vill inte börja tvivla på den.” Och så börjar berättelsen och berättarens berättelse rulla parallellt och jag vet inte alltid vad jag ska tro. Kanske är det vad som är meningen. Plötsligt handlar romanen mycket om gränslandet mellan fiktion och verklighet, berättarens förhållande till sin berättelse med mer. När jag har tagit mig över den första protestkänslan accepterar jag hur det utvecklar sig, men istället för att bara läsa och läsa blir jag allt mer fundersam. Kanske är även det meningen.

När boken är slut känner jag mig lite kluven. På ett vis känner jag mig lurad och besviken för det är ju en grundförutsättning när man börjar läsa, att berättaren är trogen sin läsare och när den förutsättningen havererar står jag där på gungig mark och vet inte hur jag ska fortsätta ta till mig berättelsen. Hur ska jag ha uppfattat berättelsen, dvs. berättelsen där även berättarens berättelse ingår (nu blev det förvirrande va?!). Till slut inser jag att jag måste på något sätt “köpa att nu även berättaren finns med” och ta till mig honom och hans karaktärer som en helhet. Och när jag gör det glider jag vidare genom boken.

Vid ett tillfälle lutar sig min sambo över axeln. Jag har berättat om att Nesser nämnt Lars Gustafssons bok som inspiration och sambon säger “Jaha, är det därför berättaren heter Lars Gustav”. Kanske, det skulle jag vilja veta :).