goteborg ostindiefarare 1280 300x225 I John Halls kölvattenNär så John Hall är utläst, vill jag inte recensera den, det kommer säkert komma en del samtal om den i andra forum. Tråkigt nog kommer jag inte kunna delta i de fysiska träffarna anordnat av Göteborg läser, men jag vill passa på att lyfta tre saker som jag fäste mig vid när de är färska i minnet. Till en början vill jag förresten säga att jag tyckte mycket om boken. Historiska romaner visst, men den här träffar även mitt intresse för 1700-talets Göteborg.

1. Humorn. Har ni också lagt märke till hur Elkan lyckas väva in humor mellan de förtvivlade skeendena? Först trodde jag att det bara var något jag “av misstag” läste in, men sen insåg jag mer och mer att Elkan nog faktiskt har skrivit bitvis humoristiskt.

Ex 1: Första mötet vi får mellan den 8-åriga Constance och John Hall d.y vid festen på Residenset. Barnet Constance har burits dit i en klädkorg av vide av två män, eftersom vagnen blivit försenad, och gatorna var så smutsiga. Constance förklarar för John Hall, som möter “ekipaget” på trappen till residenset, att det hela var hennes eget påfund. Även om hon också uttrycker sitt missnöje över att John Hall inte istället hämtade henne i sin spegelglasvagn. När jag ser den här scenen framför mig, det lite trotsiga barnet som talar till John Hall från videkorgen, kan jag inte låta bli att tycka att det känns så komiskt. Att två män sprungit genom staden med en liten fisförnäm 8-åring i en korg, för att hon inte ska bli smutsig.

Ex 2: När John Hall köper skåpet av Koskull. Det här är ju egentligen en av alla tragiska händelser där John Hall blir dragen vid näsan, men scenen i sig är komisk genom John Halls entusiasm i dialogen: “Nej men, ett sådant roligt skåp farbror har här! […] Det här måste jag få köpa av farbror! […] Således får farbror lov att avstå skåpet till mig […].
Sen fortsätter komiken (för mig som nutidsmänniska) med scenen då John ber Constance lägga ett ord för honom inför hennes far (trots att de alla tre befinner sig i samma rum). Varpå Constance med största dramatik faller på knä framför sin far och ber att “Värdes bifalla hans anhållan!”. När detta inte har någon framgång, meddelar hon John Hall att “Uppdraget har misslyckats”.

Ex 3: Scenen där Constance i all sin fåfänghet ligger på soffan i kabinettet och låtsas sova när John Hall kommer in. Hon märker att han börjar rita och tror att han ritar av henne. Hennes tankar kretsar endast kring sin egen roll som modell tills att Hallen tar för lång tid på sig och hon blir otålig. Hon kallar på hans uppmärksamhet och får som svar att hon inte ska ruska på bordet eftersom han tecknar av faunen på kandelabern.

2. Känslan för John Hall. Innan jag började läsa tänkte jag att nu blir det nog lite jobbigt eftersom det blir en story där jag kanske känner stort medlidande med huvudpersonen genom hela boken. Men känslorna för John Hall pendlar. Från att man tycker han är den där bortskämda dåtidsbratten, till att man lider med hans utsatthet. Min tankar går till den danske kungen Christian VII väl skildrad i Livläkarens besök. Han var visserligen sinnessjuk, men likheterna finns. I båda fallen handlar det om priviliegerade personer med maktställning vars svaghet utnyttjas och blir deras stora lidande. Ibland blir jag riktigt irriterad på John Hall, vill att han ska skärpa sig och lyssna på omgivningens råd och inte tro att han odödligt kan sköta affärerna själv. Men så går den känslan över i sympatier när hans mänskliga karaktär säger att han bara vill väl och när personer i hans omgivning gång på gång utnyttjar varje lucka i hans sviktande karaktär.

3. Sophie Elkan och John Hall. Det är triggande att tänka på hur nära Elkan och Hall d.y låg varandra i tiden. John Hall dog år 1830 och Elkan levde 1853-1921. Romanen skrevs 1899. Det som är spännande är färskheten i källorna hon eventuellt byggde historien på (jag vet för övrigt inte vilka dessa källor är). Det finns ju stor chans att Elkan till och med samtalat med människor som på något sätt varit i kontakt med John Hall. Hon kan säkerligen haft tillgång till källor som inte längre finns kvar idag. Vilken tur att hon skrev ner historien!

Bildkälla: Göteborgs stadsmuseum