Allt det där jag sa till dig var sant Imponerande, men nu vill jag läsa något trevligtTitel: Allt det där jag sa till dig var sant
Författare: Amanda Svensson
Utgiven: 2014
Förlag: Norstedts
Adlibris ¦ Bokus

Jag beundrar författare som hanterar språk och berättelse på det sätt som Amanda Svensson gör i den här boken. Jag gillar och beundrar. Ändå är det inte självklart vad jag tycker.

Boken för tankarna till Ljus, ljus, ljus av flera anledningar. Språket som snuddar vid poesi ibland. Skrivandet och byggandet av berättelser som en viktig del av huvudpersonens liv (hon befinner sig på en skrivarlinje på en folkhögskola). Och så det där som Vilja-Tuulia också gjorde så bra, att skapa en aning och en känsla mellan orden. Jag läste en recension om den här boken i GP. Recensenten skrev bl.a:

Men bristen på allvar återfinns nu förstås inte bara i pirathistorierna, istället genomsyrar den hela romanen […] Det är ansträngt intelligent och fyndigt på ett sätt som bara blir putslustigt, en konstlad stil som är på en gång både barnslig och uråldrig. Svenssons prosa är en obehaglig kombination av ett övermått av skrivarglädje och en bristande kärlek till litteraturen. Så ställer hon alltså den unge mannens gravallvar mot den unga kvinnans trams. Jag tycker tonårstjejer förtjänar bättre än så.

Eftersom jag även läst många bra recensioner, funderade jag mycket över den här i GP när jag läste. Jag tycker det är svårt att säga antingen det ena eller andra om en sån här bok. Den höll mig i sitt grepp från början till slut och jag läste ut den mycket snabbt. Jag fascinerades över dess uppbyggnad och språk, men ibland höll jag med, ibland kändes det lite konstlat, men ändå funkade det ju bra. Genom i princip hela boken funderar jag framförallt på vad GP-recensenten kan ha menat med “den unga kvinnans trams”. Jag förstår inte alls det först. Gör det berättelsen sämre bara för att man tycker hon tramsar? Sen i slutet mot boken förstår jag plötsligt.

Jag tänker: Ja, nu är det faktiskt nog med trams, är “tramset” eller den fantasivärld och dess begrepp som huvudpersonen bygger upp tillsammans med sin vän Ilse fortfarande berättigad? Jag börjar bli trött. Det är kanske så här mörkt det är, men då vill jag nu ha det rakt upp och ner och en väg ut ur det. Det är helt enkelt inte roligt längre (vilket det såklart aldrig har varit).

Amanda Svenssons bok är en sån som är klurigt utformad. Som läsare vet man till slut inte riktigt. Vad är verklighet och vad är fiktion i den här berättelsen? Man kan vända och vrida på varenda stycke och incident och ifrågasätta det. Vem är sjuk och vem är frisk? Det är en liten imponerande bok, samtidigt känner jag efter att ha läst den att nu vill jag läsa något trevligt.