Au revoir Magnus Ja, au revoir Magnus!Titel: Au revoir, Magnus
Författare: Erik Helmerson
Utgiven: 2014
Förlag: Norstedts
Adlibris ¦ Bokus

Berättelsen om Maria som äntligen gör verklighet av sin dröm om att resa till Cannes och lämnar sitt torftiga medelklassliv och krackelerande äktenskap med Magnus, intresserar mig. Att locka en frankofil som jag själv med så mycket Frankrike borde också vara ett framgångskoncept. Och det är välskrivet tycker jag, jag gillar flytet i språket. Men jag blir inte så förtjust.

Jag skrev ju ett inlägg nyligen där jag undrade vad det finns för mening med att ge negativ kritik. Jag vet inte vad jag kom fram till egentligen, varför måste jag nu försöka formulera vad det är som gör att jag inte faller för den här boken? Kanske för att förstå, jag vet inte.

Det jag har mest svårt för är att jag inte känner något för karaktärerna, trots att det är välskrivet, förblir de så intetsägande. I tillbakablickarna på Maria och Magnus äktenskap slängs ganska tråkig och klyschig dialog fram och tillbaka. Jag läser just nu om “De små hästarna i Tarquinia” av Duras. Det är ett bevis på att tristess kan skildras bra i bokform, att det inte behöver hända så mycket för att det ska bli bra litteratur. Men i den här boken har jag faktiskt lite tråkigt när jag läser. Marias ganska naiva noteringar om miljön i Cannes känns också så banal. Visst, det kanske skär sig för mig för att jag är Marias motsats, jag väntade inte ett helt vuxet liv på att förverkliga drömmen om Frankrike. Men egentligen ska inte det, att hon och jag är olika, spela någon roll i litteratur. Det känns ofta krystat. Hennes tankar på hennes gamla franskalärare till exempel. Liksom de gånger då hon ska försöka vara rolig och slänger ur sig en ironisk mening. Jag citerar Stephen King: det låter faktiskt som en brakskit.

Det finns även många undringar kring sannolikheten i det som utspelar sig. Ofta kan verkligheten överträffa fiktionen, och kanske kan en sån här sak hända i verkligheten, men det betyder inte att det blir trovärdigt som fiktion. Att Magnus ber författaren om hjälp i förordet är en sån undran. Att Maria på kort tid blir så förtrolig med en hyfsat stor filmstjärna en annan. Och varför är det så big deal med en resa till Cannes, trots att hela boken handlar om att det är det, förstår jag det ändå inte. De har ett barn och välbetalda jobb, varför har hon låst sig så vid Magnus i alla år, det verkar ju inte direkt vara av kärlek alltid. Och hon har ju rest (mer än jag först tror).

I slutet av boken är jag rejält trött på Magnus (Au revoir på dig nu!) och jag känner fortfarande inget för Maria. Tyvärr gör inte ett välskrivet språk en bra berättelse, men om det är något jag tar med mig från boken är det vissa fina och bra formuleringar.