jag bara tvingar lite Jag bara tvingar mig liteTitel: Jag bara tvingar mig lite
Författare: Maja-Stina Fransson
Utgiven: 2014
Förlag: Norlén&Slottner
Adlibris ¦ Bokus

Jag blev tipsad om den här boken av min syster (som även känner Maja-Stina, vilket inte spelar någon roll egentligen, men om någon skulle tycka det). Jag hade förutfattade meningar om den här boken. Titeln tillsammans med omslaget och vetskapen om att det skulle handla om tvångstankar fick mig att tänka: tungt, dystert och förmodligen inte så “kul” att läsa. Förutfattade meningar är så dumt! Och det känns så jädrans bra när de blir utmanade. I det här fallet har jag haft totalfel.

Jag bara tvingar mig lite är en självbiografisk roman (där man alltså inte vet hur mycket som är självbiografi och hur mycket som är fiktion). Vi får följa Minna och hennes tvångstankar, omväxlande på 90-talet, 00-talet och 10-talet. Som 12-åring håller hon på att tvätta sönder sig själv. Det är så illa att knogarna blöder och hennes sociala umgänge överskuggas redan av tankarna. Som student väger hon 44 kilo. Tvångstankarna yttrar sig i ett hysteriskt kontrollbehov av maten hon äter. Hon gör listor som styr hennes vardag och liv. Några år senare verkar hon tro sig ha kommit ifrån tvången. Men man förstår snart att så inte är fallet. Varannan dag måste hon gå på café för att tjuvlyssna och inhämta uppgifter hon ska utföra dagen därpå. Henne liv är så styrt av dessa cafébesök att hon t.o.m. sabbar dejten med killen hon förälskat sig i (och som börjat rubba hennes kontrollerade liv).

Det finns flera skäl till varför den här boken blir så bra. Berättarrösten! Jag gillar Minnas berättarröst massor, för den är mänsklig, varm och med glimten i ögat, utan att för den skull förlora greppet om det allvarliga ämnet. Därtill flyter språket på ett så himla skönt vis. Jag skulle säga att det är bättre språkflyt i den här boken än hos många etablerade författare. Det gör mig så glad! Att jag läser vidare beror inte bara på att jag vill veta hur Minna ska bli fri från sina tvång. Det handlar minst lika mycket om att jag gillar Minna och vill va med henne. Och jag tror att många kan känna igen sig. Även om man aldrig har hamnat i ett tvångsbeteende, finns det säkert många som jag, som bär på ett stort kontrollbehov, som gillar att kryssa av saker på listor, som har upplevt känslan av att livet pågår överallt förutom hos just en själv. Ja, det finns många saker att relatera till, mänskliga saker.

Den enda invändningen jag har till berättelsen är alla gånger hon slumpvis stöter på Jakob; utanför Pressbyrån (tror jag det var), i Öregrund och sen hör hon honom på radio. Det är lite som i Det handlar om dig. Skulle inte förvåna mig om just detta, att springa in i denna person är just självbiografiskt. Men verkligheten överträffar fiktionen och det gör sig inte alltid lika bra i en berättelse. Det blir lite för otroligt. Sen undrar jag faktiskt om det allra sista kapitlet hade behövts. Jag förstår att det ska ge ytterligare en dimension till Minna, men för mig som läsare hade det slutat mycket fint även om det inte hade varit med.

Men jag vill inte att det ska sluta! Jag trivs med Minnas sällskap. Vill höra mer om hur hon sitter på Uppsalas caféer, dricker latte och lyssnar på folk. Och sjukligt nog blir jag inspirerad. Till att göra listor, gå på café och tjuvlyssna. Haha! Ska faktiskt göra det nu i veckan bara för att jag har läst den här boken (eh, jag har nog verkligen anlag för sån uppgiftsmani faktiskt). Jag hörde inte mycket om den här boken när den kom, jag hoppas att andra har gjort det för den förtjänar att upptäckas, läsas, ta lärdom av och trivas med.

Ps. Jag såg att Norlén&Slottner har klassat den som ungdomsbok. Den kan dock läsas även av alla vuxna med stor behållning!