minfantastiskaväninna Jag stämmer in i hyllningskörenTitel: Min fantastiska väninna
Författare: Elena Ferrante
Utgiven: 2016 (på svenska)
Förlag: Norstedts
Adlibris ¦ Bokus

Jag kan inte göra annat än att stämma in i hyllningskören. Jag tycker mycket om Min fantastiska väninna. Visst, jag hade lite svårt med den i början, att komma in i det gytter av människor och relationer, det var lite segt att läsa. Och egentligen är det väl inte så märkvärdigt, men ändå blir det till slut just det – märkvärdigt. I sin enkla skildring av väninnornas barndom och tonår träder något fram som jag inte kan värja mig ifrån.

Jag tror att det var i Lundströms bokradio som de pratade om att det är så mycket våld men att det på något vis ändå får stå tillbaka för den stora betydelsen som väninnorna har för varandra. I deras inte alltid lätta vardag stöttar och sneglar de på varandra om vartannat, det är kärlek och svartsjuka på samma gång. Som säkert många någon gång har upplevt i en kompisrelation.

I kvarteret i Neapel där de växer upp finns fattigdom och arbetarklass, en strävan efter att få det lite bättre. Det är svårt att vara sin egen i en omgivning där relationerna delvis bestämmer vem du är. Ibland påminner det här om någon slags av hederskultur, bröder håller systrar under uppsikt, slår ibland ner den som tittat för mycket. Med det som bakgrund är det såklart häftigt att se hur romanens huvudperson Elena börjar bryta sig ur och påbörja en klassresa. Och trots hindren på vägen, föräldrarnas tveksamheter till exempel, är det alltid relationen till Lila, att börja lämna henne bakom sig som är det stora svåra eftersom där finns en vetskap om att Lila kanske egentligen skulle varit bättre om hon bara hade fått chansen att studera vidare som Elena.

Uppföljaren Hennes nya namn kommer på svenska i höst.