Jan Svensson Jan Svensson av Johanna LindbäckTitel: Jan Svensson
Författare: Johanna Lindbäck
Utgiven: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Rek. ålder: 9-12 år
Adlibris ¦ Bokus

I den recension där en NSD-skribent sågade Jan Svensson skrev hon bl.a. att “Vardagsrealismen och den svenska fikasjukan, där allt inmundigande av fast eller flytande ska dokumenteras, härskar […]“ Jag uppfattade det som att hon menade att det här var något negativt varpå jag skrev en uppmaning till författare att absolut inte sluta skriva om att fika!

Eftersom en av poängerna med den här boken förmodligen är vardagsrealismen skulle jag säga att det också är bokens styrka. Att den vågar vara där utan att blåsa upp  stora stegrande intriger. Det måste finnas böcker som får vara så odramatiska också. Såna böcker kan säkert många känna igen sig i samtidigt som det kan vara en verklighetsflykt för den som längtar efter en lite schystare värld (vilket jag skrev om när jag hade läst Kanske ihop). Som vanligt tycker jag att Johanna Lindbäck har ett lätthet i att smälla fram en palett av karaktärer som man gillar för att de verkar så schysta.

Men till skillnad från Lindbäcks tidigare böcker jag läst, bl.a. Kanske ihop, tycker jag inte att Jan Svensson får samma träffsäkra ton, som berättelse och som berättarröst. Jan själv är lite osynlig, han träder inte fram som en tydlig karaktär för mig. Det beror dels på hans berättarröst som känns lite ostadig på grund av vissa uttryck som jag har svårt att koppla ihop med en femteklassare, t.ex. ordval som “vi pratade om ditt och datt” och “ruljangs”. Jag var själv lillgammal i mitt språk när jag var yngre så jag tror säkert att killar med Jans ordförråd finns, men jag har svårt att ta till mig det när jag stöter på det i en bok. Och det blir lite svajigt mellan å ena sidan moderna uttryck och å andra sidan lite lillgamla. Sen hade jag önskat att relationen till Nicki hade tagits vara på mer och utvecklats, för det rullar igång som en grej mellan dem men sen skyndas det liksom förbi. Och jag blev ju lite besviken på  att det inte var mer fika! Haha! Hade liksom laddat upp för att det skulle vara massor med tanke på att det tydligen skulle “härska” i berättelsen.

Jag tycker att Jan Svensson är en ganska mysig berättelse, inte särskilt spännande nej, men trevlig att vara i. Jag gillar flera av karaktärerna som jag gärna vill vistas mer med och om det blir en fortsättning för Jan i bokform kan jag tänka mig att läsa bara för att få lära känna karaktärerna mer.

Ps. Jag läste någonstans om bakgrunden till valet av titel. Jag måste säga att jag har svårt för namnvalet. Tänker liksom hela tiden på morbror Janne som är född på 60-talet.