kanskeihop 217x300 Kanske ihopTitel: Kanske ihop
Författare: Johanna Lindbäck
Utgiven: 2014
Förlag: Lilla Piratförlaget
Rek. ålder: 9-12 år (något äldre än 9 år skulle jag säga)
Adlibris ¦ Bokus

Läsningen av kanske ihop sammanföll med att jag plockade upp en av mina gamla dagböcker ur en vit låda. Jag har varit en flitig dagboksskrivare genom åren, men det finns en period (tidigt tonår) som jag inbillar mig att jag inte har tillräcklig självdistans till förrän jag är säg 80 bast. Att läsa dessa dagböcker är bara så olidligt pinsamt. Men den boken jag plockade upp nu utspelade sig när jag var 14 år och precis innan den pinsamma perioden började. Att jag nämner det är att mitt liv då samspelar lite med vad Majken i kanske ihop upplever. Förälskelse som man inte vet hur man ska hantera, en vän som man ibland är vän med, ibland ifrågasätter. Ja sånt.

Jag har inte läst Lite ihop, däremot Min typ brorsa, Välkommen hem och Vi måste sluta ses på det här sättet och jag har gillat Lindbäcks (och i sista fallet även Lisa Bjärbos) vardagsnära stil. Det är såklart en konst att mejsla fram den här sortens vardaglighet och Lindbäck gör det på ett sätt som man lätt dras med i. Likaså bläddrar man sig lätt igenom den här boken där vi får följa Majkens relation till Ivan, som hon inte längre vill låtsas vara ihop med utan nu verkligen har blivit förälskad i. Runtikring finns Tessan som varit Majkens bästis men kanske inte är det längre, några andra tjejer i klassen, Majkens familj och nyfikna bror, samt hennes fiollärare. Det är väldigt lätt att fastna för Majken och Ivan och vilja dem väl. Precis samma känsla som jag känner när jag läser min dagbok med mitt 14-åriga jag i huvudrollen. En slags av omsorg om att få de där ungdomarna på rätt väg.

Något jag funderar mycket på under läsningen är dock följande: även om Majken och Ivan upplever en del kommunkationssvårigheter vilket väl snarare är regel än undantag vad det gäller kärlek, så är de så himla kommunikativt kompetenta. Jag har lite svårt att inse att de bara är tolv år. Nu är det väldigt längesen jag själv var där och det sägs ju att allt går neråt i åldrarna, men för mig känns det här ibland snarare som berättelsen om några i mitten eller slutet av högstadiet. Men som sagt, mina referenser är mitt eget liv där jag och klasskompisarna inte började kommunicera mer utförligt kring “ihop-grejer” med killarna förrän kanske uppåt 15-årsåldern. Sen är ju det där med att åldersbestämma saker så svårt. Vissa tar stora steg vad det gäller kärlek tidigt, andra väntar (frivilligt eller ofrivilligt) mycket länge. Jag tycker också det är svårt med åldersgruppen boken är satt i, 9-12 år. Egentligen spelar den väl ingen roll, jag menar jag har ju precis läst den och jag hamnar rejält långt utanför den gruppen. Men det är en så stor skillnad på en 9- och 12-åring. Det här är inte en bok jag skulle ge min 9-åriga systerdotter. Hon är fortfarande så mycket barn, inne i LasseMaja-böcker och fick en leksakskatt i födelsedagspresent. Det känns ganska långt bort från Majkens och Ivans värld. Hade jag läst utan att känna till den satta åldersgruppen hade jag istället gissat på 12 år och uppåt.

Något annat jag tänker på är verklighetsflykt. Man kanske tänker att en bok som erbjuder en värld helt främmande ens egen är en verklighetsflykt, men jag inser att även detta är det. Anledningen är att i den här boken (och även övriga böcker av Lindbäck jag har läst) är det så trevligt. Det finns konflikter, men de känns ganska ofarliga, världen runtikring upplever jag som ganska så trygg (alla vuxna verkar t.ex. superschysta). För många är det kanske en vardag man längtar till men inte uppnår. Jag hade gärna önskat att vardagen var lite mer så trevligt. Det är lite samma känsla om när man läser McCall Smiths böcker och de dricker te. Man vill vara med i den där trevligheten. Samtidigt kan jag motsägelsefullt nog även känna att jag önskade att berättelsen rev till lite mer istället för att bara vara så trevlig (inte ens att f.d. bästisen sviker känns särskilt otrevligt).

Kanske ihop är säkert en bok mitt 14-åriga dagboksjag hade uppskattat att läsa. Jag hade min första kille då. Vi var ihop en kväll, sen pratade vi aldrig mer. En Majken och Ivan hade blivit som en slags av förebild.