Läsdagbok: AnnonsenTitel: Annonsen
Originaltitel: L’annonce
Författare: Marie-Hélène Lafon
Översättning: Anna Säflund-Orstadius
Utgiven: 2013 (på svenska)
Förlag: Elisabeth Grate Förlag
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Det här är en bok som inspirerar mer i sin stil än handling.

Det är alltid roligt att läsa böcker som känns alldeles egna och det gör Annonsen. Jag skrev tidigare om hur jag fascineras över bokens långa meningar som vindlar fram på ett nästan oförskämt sätt. Oförskämt för att jag som läsare till en början inte alltid hänger med och får läsa om. Och för att jag liksom har en inneboende protest mot långa haranger och vill utropa: Kommatecken här tack! Punkt här! Men sen lägger sig protesterna. Jag vaggas in i rytmen som uppstår av de långa utdragna meningssvallen. Jag förstår dess uppbyggnad, det blir som musik eller poesi.

Handlingen känns sekundär och egentligen är den inte särskilt bra skildrad. En lantbrukare boendes med sina två morbröder och syster träffar en kvinna och hennes son via en kontaktannons. Kvinnan installerar sig på gården och vi tar del av betraktelserna av hur denna nya storfamilj ska försöka leva och verka tillsammans. Bokens stil gör att allt känns berättat med stor distans, det förekommer inga dialoger, bara några få indirekta. Man får en svag känsla av vilka personerna är, men jag känner inget särskilt för någon. Det som kliver fram lite tydligare och intressantare är relationen mellan kvinnans son och gårdens hund.

En liten kort nätt bok som inte är helt lätt att läsa men som jag till viss del känner stor behållning av. Översättningen är ju intressant i det här fallet, jag undrar verkligen hur boken ter sig på originalspråk, kanske att jag kollar upp det.