Åren i Paris Läsdagbok: Åren i ParisTitel: Åren i Paris
Originaltitel: The Paris Wife
Författare: Paula McLain
Översättare: Isa Lybeck
Utgiven: 2013 (på svenska)
Förlag: Albert Bonniers
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Det här är berättelsen om Ernest Hemingway och hans första fru Hadley – eller förresten, det här är framförallt Hadley`s berättelse om Hemingway. Handlingen börjar innan de två möts i Chicago och vi följer dem sedan på resan till Paris, där de på 1920-talet etablerar sig bland dåtida kulturpersonligheter för att försöka främja Ernest författarkarriär.

Jag hade, som vanligt när det gäller historiska romaner, höga förväntningar. Jag blev därför lite ställd i bokens början. Jag hade inte förväntat mig att berättarrösten skulle vara Hadley, jag störde mig på det och innan Hadley och Ernest blir ett par, kände jag många gånger att jag höll på att läsa en nutida chick-lit roman. Var är den historiska förankringen, gestaltningen av miljön, känslan i dialoger som förflyttar mig till den tiden? Jag insåg där i början att anledningen till att jag hade svårt med berättarperspektivet har att göra med att det måste krävas mer fiktion. Tar man på sig rollen att berätta historien som om man vore Hadley känns det som att författaren måste ha fyllt i mycket mer för att göra det levande än om det hade varit berättat i 3:e person. Det här är ju intressant, för betyder det att jag behöver distansen som 3:e person ger för att känna att en historisk roman ska vara trovärdig? Kanske. Hadleys röst bryts några gånger av avsnitt berättade ur Ernest perspektiv i 3:e person. Jag tyckte till en början att de tillförde något, men samtidigt att de kom för glest. Det kändes som att berättelsen skulle bära sig lika väl utan dessa.

Det är när Hadley och Ernest har kommit till Paris som något börjar hända som gör att romanen växer. Här börjar både Hadley och Ernest utvecklas och förändras och likaså deras förhållande. Hadley har vid det här laget kommit mig så nära att jag verkligen bryr mig om hur det ska gå för henne.

Paris utmanar med ett dramatiskt och alternativt konstnärsliv som de inte är vana vid. Deras nya vänner är chica, kvinnorna är moderna och äktenskap hålls som allt annat än heligt. Det är den förlorade generationen, menar Gertrude Stein, som till en början blir Ernest vän. Att ställas inför den här moderna världen sliter på Hadley. En kvinnas vacklande självkänsla träder fram, där hon känner sig omodern i gamla kläder, där hon skäms över hur fattigt hon och Ernest lever, där man märker hur hon kämpar med att inte bli olycklig av vännernas kärleksaffärer och otroheter. Det är när det här träder fram som Hadley fångar mig som mest. Det är en kvinnas känslor som man kan identifiera sig med oberoende av tidsepok.

En annan inre konflikt Hadley kämpar med är att hon saknar en stor passion, vilket blir påtagligt i skuggan av Ernest storslagna författardrömmar. Här verkar hon å ena sidan vilja vara den stöttande kvinnan vid hans sida, å andra sidan lider hon av att inte ha något eget.  Förhållandet kompliceras ytterligare av Ernest personlighet och erfarenheter från kriget. Redan tidigt i boken börjar Hadley fundera på om Ernest kan lida av ett liknande svårmod som hennes far (som begick självmord).

Den här bokens styrka för mig är hur väl förhållandet målas upp till sin bristningsgräns. Man lever med Hadley när hon översköljs av ångest över att Ernest åker bort flera veckor för att rapportera från kriget i Turkiet. Att man känner så beror på att berättelsen lyckats bygga upp den där känsligheten mellan dem. Man väntar på stunden när det ska brista och blir förvånad varje gång de lyckas hålla ihop det allt mer vacklande förhållandet. En annan händelse som man dras med i är när Hadley, för att överraska Ernest, tar med alla hans manuskript på tåget till Schweiz (eller var det Österrike) och väskan försvinner! Då håller man nästan andan i väntan på Ernest reaktion.

I umgänget med vännerna i Spanien, på Rivieran, i Alperna går mina tankar till både Marguerite Duras och Francoise Sagan. De där psykologiskt tärande förhållandena som känns nästan outhärdliga. Tankarna går även till romanen Siri om Siri von Essens liv i skuggan av August Strindberg. Det känns som att kvinnornas liv vid sidan av dessa kulturgiganter säger en hel del annat än vad som skrivits in i historieböckerna. Och den här sortens böcker lämnar mig som läsare alltid med en lust att ta reda på mer. Mot slutet av boken kommer jag på mig själv med att ha tagit till mig det hela som fiktion och blir helt lyrisk när jag inser allt som faktiskt var verklighetsförankrat. Jag skrev lite om det tidigare här, den där häftiga känslan, när man läst att dem sitter vid ett bord i Pamplona och så googlar man och hittar ett foto där de sitter där på riktigt.