Balladen om en bruten näsa 220x300 Läsdagbok: Balladen om en bruten näsaTitel: Balladen om en bruten näsa
Originaltitel: Sangen om en brukket nese
Författare: Arne Svingen
Översättare: Sofia Nordin
Utgiven: 2013 (på svenska)
Förlag: Bonnier Carlsén
Rek.läsålder: 9-12 år
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Är det verkligen bra att pryda ett bokomslag med överväldigande ord och upplysningar om utmärkelser den fått? Förväntningarna skjuter i höjden och vad det gäller den här boken infrias de inte för min del.

Det är en intressant titel som lockar mig utan tvekan. Sen är det kul att för en gångs skull läsa en barn/ungdomsbok med en kille i huvudrollen. Bart har ett alldeles unikt intresse vid sidan av boxning, nämligen opera. Det går som en tråd genom berättelsen. Bart är även outtröttligt positiv och optimistisk hur misärliknande och eländig hans tillvaro än må vara. Det är en av de saker som känns så envetet på något sätt. Han ska banne mig vara positiv vad som än händer, det är som att författaren inte viker en mm från detta. I mina ögon blir det platt och förutsägbart och inte särskilt spännande. Sen känns det som att det mesta har placerats dit som möbler i ett rum –  “det här är tjejen han ska bli kär i”, “det här är den trygga, men ändå lite tokiga mormorn med en papegoja”…ja, jag vet inte om jag lyckas förmedla vad jag menar.

När jag får den där känslan går böcker inte hem hos mig. Det känns inte som en levande berättelse, mer som en redogörelse för hur berättelsen ska läggas upp. Svårt att förklara det där. När jag känner så brukar jag tänka på hur jag själv skulle lyckas om jag skrev. Då blir jag ödmjuk för en stund och försöker hitta det mest positiva, men sen inser jag att jag bara måste skriva vad jag känner och kanske försöka lära mig något av det.

Jag kan alltså inte begripa hur den här boken har fått Norska kulturdepartementets litteraturpris för bästa barn- och ungdomsbok 2012. Är det för att den är så inkluderande? Den har fått med mobbning, en positiv omtänksam pojke, en alkholiserad mamma, en sprutnarkoman, en papegoja, en operasångare, en mobbare som blir snäll, en lärare som gråter. Men det blir inte en bra bok för det. Det är något med att Svingen inte lyckas förmedla ingredienserna på ett tillräckligt bra sätt för att jag ska dras in i berättelsen på riktigt. Jag klampar bara omkring med glatta skor på ytan och har mest lust att glida vidare till nästa bok.