Den gamle mannen och valen Läsdagbok: Den gamle mannen och valenTitel: Den gamle mannen och valen
Författare: Stian Hole
Översättare: Barbro Lagergren
Utgiven: 2013 (svenska utgåvan)
Rekommenderad läsålder: 4-6 år
Förlag: Forum förlag
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Känslan när man läser en bok som inte liknar någon annan.

Ni vet känslan när man läser en bok som inte liknar någon annan man tidigare har läst? Det är en häftig känsla, som ruckar lite på invanda föreställningar och förväntningar. Och så tycker jag det är att bläddra sig igenom Stian Holes barnbok från 2005, nu utkommen i svensk översättning.

Hole har en bakgrund som grafisk formgivare och illustratör och det märks. Han har en alldeles egen teknik när han skapar sina bilder i collage. De första sidorna reagerar jag faktiskt negativt på detta. Är den här boken för grafisk och är bildspråket verkligen passande för barn? Jag tycker bilderna är hiskeligt snygga, men är de inte lite “vuxna” i sitt språk? Tågvirket som ringlar sig över sidorna, de snygga kompositionerna av havets vackra ting, fotografier och den gamle mannen med sin katt. Det är vackert, vackert. Den gamle mannen har ett ansikte som ser ut som ett bearbetat fotografi, katten ser ut som en fotad katt, men bakom dem välver fantasifulla miljöer. Tveksamheten släpper längre in i boken. I stället tänker jag tvärtom, vilka spännande miljöer att uppleva med ett barn! Den speciella tekniken kanske rentav skapar en spänning för barnet. För det är något mellan verklighet och fantasi den förmedlar. Den rekommenderade läsåldern på 4-6 år ställer jag mig dock tveksam till. Det känns som den här boken fångar inte flera generationers intresse.

Till detta kommer att berättelsen i sig är stark. Hade berättelsen i form av texten inte tagit den plats den tar, skulle det ha känts mindre som en barnbok och mer som en tjusig bilderbok för vuxna. Men berättelsen är för både barn och vuxna. I sin kärna oerhört stark och sorglig om de två bröderna som blivit osams och nu skils åt av havet, men som förenas när en val en dag spolas upp på land och de behöver hjälpas åt för att kunna hjälpa valen.

Jag gillar att berättelsen rullar fram långsamt medan bilderna på vägen sätter an stämningen. Jag gillar det lågmälda och väl formulerade språket. Det enda jag har en invändning emot i själva berättelsen är övergången där det plötsligt är vinter, för att sedan fortsätta “Efter frukosten” på nästa sida. Det gör att vinteruppslaget känns så ryckt ur sitt sammanhang.

Men annars, vill ni läsa en oerhört vacker barnbok, som är laddad med spänning och skönhet och en fin berättelse – läs då denna.