Allt jag säger är sant Läsdagbok: En bok som inte går hem hos migTitel: Allt jag säger är sant
Författare: Lisa Bjärbo
Utgivningsår: 2012
Förlag: Rabén & Sjögren
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

En “sån” början: Jag vill ju sååå gärna tycka om den här boken. Och så brukar jag bara säga när fallet är precis tvärtom. Som en inledande ursäkt. Och nu är det bara så. Den går inte hem hos mig.

Handling: Det känns onödigt att pränta ner en kort version av handlingen när huvudpersonens kompis Fanny sammanfattar det så bra på s. 209 (obs. kan spoila handlingen lite för den som inte läst):

Snart 17-årig tjej med anmärkningsvärt gott självförtroende, har egentligen inte haft några direkta motgångar i livet. Hoppar plötsligt av skolan för att det är, citat “slöseri med tid” […] Tror att hon i stället ska kunna uträtta, citat igen “stordåd” slut citat […] Börjar istället jobba på ett kafé. Tjejens föräldrar lackar ur en smula […] Hon flyttar därför hem till sin mormor. Tragiskt nog halkar mormorn ganska snart i duschen […] Mormorn hämtar sig aldrig från operationen, utan dör några dagar senare, och den sjuttonåriga tjejen är plötsligt mitt uppe i sin första stora förlust i livet. Hur hanterar hon det? Tja, bland annat genom att dra med sig en äldre snubbe in i en städskrubb och göra sig av med sin oskuld mot en diskho och säga upp sig från sitt kaféjobb…

Vad är då mitt problem? Ja, nu har jag ju funderat på just den frågan genom i princip hela boken och det är inte alltid så lätt att förklara. Men för det första känner jag att berättelsen är i obalans vad det gäller att skapa det där “suget”. I över halva boken känner jag mig inte alls intresserad av huvudpersonen Alicia. Visst, jag tillhör inte den tänkta målgruppen för boken, men det spelar ingen roll. En bra uppbyggd berättelse har ju den där förmågan att skapa engagemang för karaktärerna, hur långt ifrån dem man än må stå i verkliga livet.

Jag hade tyckt det hade blivit bättre om det inte hade varit så stort fokus på att Alicia ska vara sådär oerhört stöddig och talande genom hela boken. Jag menar inte att tjejer i ungdomsromaner inte får vara stöddiga. Men här blir det så uttalat att hon ska uppfattas sådär kaxig. Det får läsaren själv inte avgöra, utan hon skriker ut det på varje sida så att vi verkligen inte missar det. Jag känner bara att hon klarar sig själv och att jag inte är intresserad av vad som händer.

Det är så mycket dialog och Alicia nöjer sig aldrig med att kort och gott säga “Det här var inte så bra”. Utan det kommer dessutom. “Inte alls. Inte ens halvbra. Inte ens sådär halvhalvbra. Men verkligen!” Jag överdriver, men ni som har läst, förstår nog. Jag klarar inte av det särskilt länge. Och det är så skönt när texten emellanåt blir lite mer berättande. Jag tycker att andra delen av boken känns bättre med tanke på det. Det är väl fint med relationen hon har till sin mormor, samtidigt känns det lite övertydligt, som att “det här är berättelsens fina del”. Flörten med Isak fastnar jag inte heller för. Den känns inte så spännande beskriven och uppbyggd.

Missuppfatta mig inte, jag tycker inte att Bjärbo skriver dåligt, jag tycker dock hon kunde ha nöjt sig med lite mindre. Jag pallar inte more is more. Jag tycker det blir riktigt bra när hon t.ex. skildrar den där festen som Fanny drar med Alicia på i slutet av boken. Jag hade behövt mer av det språket. Det finns avsnitt jag verkligen gillar. En klockren humoristisk mening tycker jag följande, efter mormoderns död, är:

Borta, säger ni? Kom igen, alldeles nyss var hon ju här! Hur långt kan hon rimligen ha hunnit?

Nu ber jag om ursäkt igen: Som jag alltid gör när jag skriver om en bok jag inte gillat. Så f-låt Lisa, jag fastnade inte för den här boken. Däremot gillar jag din blogg. Inte bara gillar’n. Jag gillargillar den massor. På riktigt! 🙂