Födelsedagsmysteriet Läsdagbok: FödelsedagsmysterietTitel: Födelsedagsmysteriet
Författare: Martin Widmark
Illustratör: Helena Willis
Förlag: Bonnier Carlsen 
Utgivningsår: 2012
Adlibris ¦ Bokus 

Tre sockerbagare tävlar om att baka den godaste tårtan till Muhammed Karat på hans femtioårskalas. Men några av dem beter sig rätt underligt. Särskilt en… När ljuset slocknar och en diamant samtidigt försvinner, inser Lasse och Maja att det är dags för ett nytt fall…(från bokens baksidetext)

Till att börja med: Sist jag hade kontakt med Lasse och Maja var i somras när min systerdotter var på besök och vi lyssnade på de två första böckerna. En rutin vid läggdags som hon hade hållit fast vid i ett helt år. Det säger något om böckernas popularitet hos barn. Men trots att Födelsedagsmysteriet är den 21:a boken om deckarkompisarna minns jag inte om jag har läst/lyssnat på fler än de där två första titlarna.

Personerna i boken: Jag antar att vissa karaktärer i Valleby, förutom Lasse och Maja, är välkända för många barn vid det här laget. I den här boken ligger fokus på Barbro Palm, Muhammed Karat och de tre bagarna Anita Fatima, Renate Gloss och Leopold. Jag gillar verkligen personernas namn i de här böckerna. De känns roliga utan att vara krystade eller tillgjorda.

Handlingen: Handlingen följer förmodligen ett visst pusseldeckarmönster från tidigare böcker och visst är det något tillfredsställande att läsa en bok med ett så tydligt syfte; att lösa fallet. Lite vilseledd blir man, lite börjar även jag fundera över vem den egentliga boven är.

Men det stora problemet för mig är att jag blir lite besviken. Varför? Observera att jag kan spoila handlingen för den som inte läst. Jo, för att boven från allra första början målas upp som den korta, mörka, smutsiga och äckliga. Kocken som är lång, har lockigt, blont änglahår och som prästen friskt kastar beundrande ord efter och som dessutom fått vara lucia någon gång, är den oskyldiga. Liksom den kock som redan är välkänd för Lasse och Maja.

För mig väcker det här konstiga känslor.
Kort, mörk, smutsig, äcklig, okänd = bov
Lång, ljus och beundrad = inte bov

Jag tycker ju själv inte att barnböcker ska bli moraliska i den utsträckning att en historia inte får berättas utan att pekpinnar sätter krokben för den. Men det är något som skaver med det där. Som vuxen tycker jag också att det känns jobbigt att det är så svartvitt. En bov är dum, vi sätter fast honom och där tar historien slut.

Tyvärr är det ju så vi ofta hanterar bovar utan att kanske tänka på bakgrunden, vilken miljö och vilka sammanfallande faktorer som skapar bovar. Desperation och utsatthet t.ex. Det jag vill säga är att den här boken lämnar mig med en sympatiserande känsla för boven. För att alla tyckte hon var smutsig och äcklig från början och för att man inte vet varför hon blivit bov. Lite för mycket tänkande kanske, men det var så jag kände!

Språket: Jag har verkligen inget mer än positivt att nämna om språket. Det förmedlar en historia på ett smidigt och enkelt sätt.

Och slutligen: Jag har läst runt lite vad som har skrivits om LasseMaja och jag är förvånad över hur enstämmigt hyllande allt är. Kanske är det bara så det är, att böckerna är sådär perfekta. Men med tanke på mitt intryck, tycker jag det är konstigt att jag inte hittade lite mer analyserande kritik.