Läsresan

en blogg om böcker (mest)

Läsdagbok: Gul utanpå

Gul utanpå 207x300 Läsdagbok: Gul utanpåTitel: Gul utanpå
Författare: Patrik Lundberg
Utgivningsår: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Rek. läsålder: Tonår
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Måste bara säga: Det var inte några små förväntningar jag hade på den här boken. Jag har tidigare skrivit lite om varför här. Det är ett ämne som ligger mig nära personligen och som jag helt enkelt går igång på. Att försöka skapa sig en identitet i ett samhälle där man inte riktigt ser ut som de flesta, att ha en släkt på andra sidan jordklotet, att ställa sig frågor om dem, att resa dit, att möta dem och konfronteras med sig själv på ännu ett vis. Jag har ju också gjort detta, även om jag inte är adopterad, utan i mitt fall har det handlat om att förhålla mig till den malaysiska delen av mig själv. Det jag vill säga är att Patrik Lundbergs bok har mycket att leva upp till. Oschyst läge kanske? Eller bara rimliga krav.

Handlingen: Patrik adopterades från Sydkorea och hamnade i Sölvesborg i samma uppväxtmiljö som Jimmie Åkesson. Vi får små fragment från vad som verkar har varit en splittrad uppväxt, där Patrik kämpade mycket med sig själv. Där han försökte hitta sin identitet i olika former, alltid i relation till svenskheten. Han beskriver sig själv som både mobbare och mobbad. Det är mer något slags av tyst utanförskap han målar upp, den eviga kampen efter anpassning. Ångesten över att aldrig vara åtråvärd av det motsatta könet, att kallas för ”kinesen”, att bli annorlunda sedd av omgivningen trots att man är svensk inuti. Boken kretsar dock mest kring Patriks möte med sitt biologiska ursprung i Sydkorea. Hur han som utbytesstudent reser dit och behöver förhålla sig till sin identitet på ett nytt sätt; helt plötsligt passar han in till utseendet, men inte kulturellt.

Jag får flera gånger påminna mig om att det här är en ungdomsroman. För att på något sätt tycka att Patriks något naiva beskrivningar av sina upptäckter är okej. För att känna att det är okej att det stundvis känns som en skildring av vilken utbytesstudent som helst, som mest har fokus på att supa, få till det med någon tjej och brottas med problematiken som kan uppstå när man bor kollektivt. För att känna att det är okej att språket är ganska torftigt. Samtidigt, varför skulle det vara okej bara för att det är en ungdomsroman?

Jag är inte helt förtjust som ni kanske märker. Samtidigt finns det delar som jag absolut gillar. Jag gillar såklart de små fragment av koreansk kultur som man får ta del av. Man får t.ex. veta att det anses vara vackert med litet huvud och att nationaldrycken heter soju. Hit hör också bilderna man får av Patriks biologiska familjs liv och situation. Dessutom får jag veta att det är typiskt för asiater att ha torrt öronvax(!) Tack för den infon. Nu förstår jag varför bomullspinnar aldrig varit min grej 🙂

Jag gillar ju även att ljus sätts på problematiken med att förhålla sig till sin kultur och identitet som adopterad. Hur problematiskt det kan bli både i det nya landet och i ursprungslandet. Man hör varken till här eller där, utan hamnar någonstans mittemellan. Att Patrik lyfter de oegentligheter som florerar i samband med adoptioner, med förfalskade uppgifter och papper t.ex. Samtidigt är det alldeles för lite om detta för att jag ska bli tillfreds.

I en artikel i Sydsvenskan i helgen sade Patrik att det finns nästan inga historier om hur det är att växa upp som adopterad. Hans bok är inte heller så mycket den historien tycker jag. Det här känns istället ofta som historien om utbytesstudenten Patrik.

Språket: Det första stycket sätter an en ton jag gillar, men det dröjer inte länge förrän jag inser att den tonen inte kommer att fortsätta genom boken. Jag tycker det märks att Patrik är mer journalist än författare. Han är mer redovisande än gestaltande. Det kan vara helt okej. Det enda jag emellanåt inte gillar är att det blir lite väl stolpigt i stil med ”Vi bestämde oss för att träffas där, vi gick dit, vi gjorde si och så…”. Jag saknar lite mer litterärt språk.

Det här var inte boken jag hade förväntat mig: Å ena sidan är det befriande att det här inte bara är en sentimental, rörande och känsloladdad historia, utan att Patrik faktiskt beskriver det hela med viss distans och humor. Å andra sidan blir jag ju lite besviken över att det ganska ofta handlar mer om Patriks dryckesvanor och längtan efter att ha sex än om adoptionen, identitetssökandet, Korea etc. Boken växer lite i slutet för mig. Det blir lite bättre när vi slipper höra om den och den tjejen och fokus istället hamnar på mötet med familjen i Korea, förhållandet till familjen som är kvar hemma och adoptionsdebatten. Då fångar den mitt intresse.

4 Comments

  1. Jag skrev precis en kommentar men den verkar ha försvunnit? Nåväl, försöker igen.

    Intressant recension. Jag har inte recenserat boken på min blogg än, men jag märker att vi reagerar på samma saker. Historien om Patriks utanförskap, relationen med hans svenska mamma och hans biologiska föräldrar intresserade och berörde mig men jag saknade också det litterära. Och ibland hade jag lite problem med formen: det blev precis som du beskriver lite väl mycket dagbok/redovisning av vad folk åt och drack, hur de var klädda och vilka som var med på ett visst ställe. Men helhetsintrycket var ändå att det var en stark berättelse.

    • Kristin

      February 4, 2013 at 9:02 pm

      Båda kom fram men då nöjer jag mig med att svara på en :). Ja, jag kände efter att jag skrivit att det var svårt att få fram att jag gillade något som kanske kan sägas vara helhetsintrycket, men det var många av byggstenarna jag inte var helt förtjust i. Blir spännande att läsa din recension!

Leave a Reply

Your email address will not be published.

*

*

© 2017 Läsresan

Theme by Anders NorenUp ↑

© 2010-2017 Läsresan All Rights Reserved -- Copyright notice by Blog Copyright