Kupe nr 6 Läsdagbok: Kupé nr. 6Titel: Kupé nr. 6miljö Läsdagbok: Kupé nr. 6
Originalets titel:
Hytti nro 6
Författare: Rosa Liksom
Översättning: Janina Orlov
Utgivningsår: 2012
Förlag: Wahlström & Widstrand
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Vem är författaren? Jag hade aldrig hört talas om Rosa Liksom, som är ett pseudonym för Anni Ylvävaara. Hon är hursomhelst en finländsk författare, som bl.a. skrivit följande böcker som finns översatta till svenska: Frusna ögonblick, Go Moskva go och Paradis ultra light. Förutom att skriva romaner har hon gjort kortfilmer, serier och barnböcker. Och så har hon haft en kringflackande ungdom. Från finska Lapland via Helsingfors, till Kristiania, Paris, Norge, Island och Moskva. Rosa Liksom fick Finlands största litterära pris, Finlandiapriset 2011, för Kupé nr 6.

Handlingen: Vi befinner oss på Transsibiriska järnvägen, som ska ta oss genom det karga, obarmhärtiga Sibirien till Ulan Bator i Mongoliet. En ung, finsk student hamnar i samma kupé som en rysk man. Och så går tåget. Allt emedan miljön målas upp med tålmodigt, långa penseldrag utanför fönstret. Vi vet inte så mycket om varken flickan eller mannen. Men i sakta mak rullas även deras historia fram, för flickans del oerhört sakta. Vi får bokens olika delar i den takt tåget rullar, stötande, ibland lite flytande, ibland är det helt stillastående.

Där finns mannens förflutna och flickans (och frågan man ställer sig är hur hon har hamnat där och vad hennes syfte är). Och relationen dem emellan. Ibland håller man andan. Ena stunden behandlar mannen henne som en förtrogen, i andra stunden är man rädd att han ska våldföra sig på henne. Mannen borde mest väcka avsky. Han är grov i munnen, rentav farlig, man vill att flickan ska komma bort från honom. Men så blir det istället tvärtom. Till honom hon söker sig tillbaka när hon behöver fly annat. Och mitt i hans grova, vodkadrickande, våldsbenägna gestalt kan man urskilja tragedi. Han säger:

– Titta hitåt. Du ser en gammal gubbe, vars melankoliska själ är fylld av tråkig frid. Inte ens hjärtat slår längre av känsla, bara av gammal vana. Inga galna upptåg mer, inte ens smärta. Bara tristess.

Miljöbeskrivning: Rosa Liksom måste vara en miljöbeskrivningens mästare. Till en början smått jublade jag! Jösses, vilken omsorg och poesi det fanns i miljön, som har en helt central roll i den här boken. Och tänk er utmaningen, att skildra detta karga Sibirien så utförligt.

Det här är fortfarande Moskva: mitt i en lergrop en drös elementhus på nitton våningar i vars fönster ett disigt och försiktigt ljus flämtar, byggarbetsplatser, halvfärdiga höghus, gapande öppningar i väggarna. Snart blir också de siluetter i fjärran. Det här är inte längre Moskva: ett hus som rasat under snön, en vilt vajande tallskog nedisad av kölden, ett kalhygge dolt under drivorna, den milda ångan som kallnat under snövidderna, mörker, ett ensamt litet stockhus mitt i den vita öknen […]

Solen studsade upp från snöviddens andra strand, lyste upp jorden och himlen och försvann bortom ett oändligt kärrlandskap. Mannen utforskade flickan med bitande elak blick.

Den outtröttliga, målande och poetiska miljöbeskrivningen förflyttar mig verkligen till detta landskap. Rosa Liksom har en förmåga att beskriva miljö så starkt att det sticker, stinker, känns och skräms. Det fullkomligt älskar jag! Men. Det finns ett men, nämligen att jag ofta tvingas läsa samma mening om och om igen. Ibland blir det så mycket miljöbeskrivning att jag nästan missar när små fragment av handling smyger sig in.

Hur blev det här till slut då? Det här är en mycket läsvärd bok. Den berör min resnerv, min förtjusning över bra gestaltning och språk och den griper tag och förflyttar mig till bokens miljöer. Ambivalent är det faktum att jag (med stort intresse för både Asien och att resa med tåg) numera faktiskt är tveksam till om jag någonsin vill åka Transsibiriska järnvägen. Har ingen lust att ta i handtaget till tågets toalett hursomhelst.

Läs mer om Rosa Liksom på hennes hemsida