Lilla E1 Läsdagbok: Lilla E ger sig ut på resaTitel: Lilla E ger sig ut på resaInte1 Läsdagbok: Lilla E ger sig ut på resa
Författare: Charlotta Lannebo
Illustratör: Maria Nilsson Thore
Förlag: Rabén&Sjögren
Utgivningsår: 2009
Adlibris ¦ Bokus

Lilla E har fått en grönrutig väska av Momma i julklapp. Med stor omsorg packar hon väskan och lägger i både pyjamas och Mimmi. Sen ger hon sig av på en resa in till stan – alldeles ensam – i den vita julnatten. På sin resa genom stan lär hon känna en rad udda figurer: den mörkrädda Esmeralda som kör tunnelbana, Svandamen som räddar svanar ur Riddarfjärden, korvförsäljaren Günter junior och tuffa Barbro som bor högt, högt upp i Kaknästornet. Plötsligt blir Lilla E:s liv ett riktigt äventyr… (från bokens baksidetext)

Först och främst: Jag vill ju så gärna gilla den här boken! För att den såg så mysig ut. Jag vill ha berättelsen som finns där i de jättefina illustrationerna, istället skär sig texten mot dessa och lämnar mig lite irriterad.

Personerna i boken: Jag brukar inte vara så himla negativ, men jag hittade så mycket i den här boken som jag inte riktigt gillar. Om det bara hade funnits Lilla E, hennes familj och personerna hon möter på sin resa åtminstone, men varför slänger man in en Rut Larsson, Svante Berg, Olle Jeppsson mfl? Alla dessa namn hit och dit känns omotiverat, särskilt när de känns som lösa pingisbollar som försvinner bort lika snabbt som de kommit in. Jag har ju såklart svårt att veta hur barn uppfattar den här boken, men själv får jag ingen särskild känsla för någon av personerna som Lilla E möter. Oftast känns deras personporträtt krystat och med en forcerad och alldeles för överentusiastisk dialog. Ett skratt i början, ett skratt i slutet och sen några utropstecken. Det tröttnar man på ganska snabbt. Och varför slängs en vildkanin in i berättelsen? Räcker det inte med att hon redan har ett gosedjur att släpa runt på?

Miljön: Det som är så snopet är att jag gillar den här berättelsen på första sidans inledning. Den sätter an en stämningsfull vinternatt. Sen bryts det totalt på sida två och tre som fylls med utrops- och frågetecken efter varannan mening. Vad är meningen med det? Miljön är annars julaftonsnatt i Stockholm. Jag gillar att Stockholmsmiljön får en gestaltning genom Kaknästornet, Riddarfjärden osv. Och det kanske är de här små bitarna av miljöbeskrivning som räddar boken lite.

Handlingen: Visst är det spännande med en liten tjej som ger sig ut helt själv i Stockholmsnatten och möter udda figurer. Problemet är att handlingen känns så löst sammanhållen. Man slänger in en förlorad bok som förmodligen ska vara den röda tråden och som Lilla E ska söka efter. Men det är inte särskilt spännande. Det känns lite som det mesta är inslängt lite hipp som happ på något vis.

Språket: Jag blev helt paff när jag läste vad SVD:s recensent har skrivit om den här boken:

“Lilla E ger sig ut på resa” är en helgjuten och väl sammansatt berättelse med ett poetiskt och sagoskimrande språk. Den trolska stämningen och julnattens magi är så väl gestaltade att man riktigt känner det mörka, snötäckta Stockholm. Upplevelsen förstärks också av skugghanteringen i Maria Nilsson Thores smakfulla, svartvita illustrationer. Det här är Lannebos debut, och vilken debut!

 Hittade så en recension i Södermanlands Nyheter där man skriver så här:

Men problemet med ”Lilla E ger sig ut på resa” är att de osannolika inslagen inte fungerar som ingång till en lockande fantasiresa – istället framstår hela äventyret som bisarrt. Lannebo skriver på med gott mod, kanske lite för gott, för språket har något lite flamsigt och underligt över sig det med. Därtill kommer att den röda tråden – som vanligtvis krävs för att hålla ihop en kring­irrande berättelse – också den är smått bisarr.

Hur kan SVD tycka att språket är poetiskt och sagoskimrande och SN:s recensent tycka att det är flamsigt och underligt? Jag håller verkligen med det sistnämnda. Om man bortser från miljöbeskrivningarna, som jag tycker är okej, är språket under all kritik.  Jag blev stundtals nästan arg på språket i den här boken. Jag är förvånad över hur texten har kunnat passera en redaktör utan mer bearbetning. Vem är det som inte har vågat stryka? Ta bort utropstecken? Onödigt, tramsig dialog?

Och slutligen: Jösses, så här negativ var det längesen jag var! Så brukar det inte vara. Jag är hemskt, hemskt ledsen att jag ger en sån tråkig bild av den här boken. Men jag är glad över att jag har läst den, för jag har lärt mig så mycket om vad jag själv uppfattar som brister i en bok.