Matilda Roald Dahl Läsdagbok: MatildaTitel: Matilda
Författare: Roald Dahl
Översättning: Meta Ottosson
Illustratör: Quentin Blake
Utgivningsår: 2009 (först utgiven 1988)
Förlag: Rabén & Sjögren
Adlibris ¦ Bokus

Den viktiga början: Matilda får äran att bli den sista boken jag skriver om i år. Det är en bok som jag håller som en av mina absoluta favoritbarnböcker. Och i höstas inhandlade jag ett nytryckt exemplar av den. Det var några år sen jag läste den nu och till min stora glädje upptäckte jag nya känslor inför den.

Handling: Den ovanligt begåvade 5-åriga Matilda har ingen lätt tillvaro. Hennes föräldrar är helt ignoranta och oförstående över deras unika dotter, som spenderar dagarna djupt försjunken i böcker. Efter att ha läst sig igenom hela bibliotekets barnavdelning hittar hon till böcker av t.ex. Dickens och Hemingway. En värld helt främmande för föräldrarna som spenderar sin tid framför tv:n eller med att lura folk att köpa odugliga bilar. När så Matilda börjar skolan märker hennes fröken Honung direkt vilket märkligt begåvat barn hon är. Hon är fast besluten att hjälpa Matilda utvecklas från hennes egna framskridna nivå, men det blir inte lätt. Förutom föräldrarna kliver den gigantiska rektor Domderasson in i bilden. Hon är en hänsynslös kvinna som avskyr elever. Hon drömmer i själva verket om en skola helt utan dem. Hon njuter av att elakt sätta dit eleverna för att sedan straffa dem. Hon lyfter upp dem i håret, i öronen, slungar iväg dem över skolgården! Snart ställs hon inför Matilda, som tycks reta gallfeber på henne, samtidigt som Matilda blir den som för första gången utmanar rektorns herravälde på skolan och i fröken Honungs liv.

Illustrationerna: Quentin Blakes klassiska illustrationer är synonyma med Roald Dahl för mig. När man tittar efter lite mer noggrant kan man ju nästan tycka att de är som slarviga skisser, samtidigt som just det verkar ge dem ett helt unikt och starkt uttryckssätt. Mamman, som beskrivs som en person med en figur av den där olycksaligt svällande sorten, behöver inte många penseldrag för att man ska förstå precis. Blakes bilder jobbar så väl med texten att berättelsen lyfts ytterligare ett snäpp. 

Tankar som väcks: Det är lite nya tankar och känslor som tar form när jag nu läste boken på nytt. Jag reagerade starkare än tidigare på grovheten. Rektor Domderasson lyfter verkligen barn i håret och kastar iväg dem! Hon tänjer ut deras öron och hånar dem något så brutalt. Jag kan inte låta bli att undra hur boken skulle mottas om den gavs ut idag i vad som känns som ett så känsligt klimat. Eller är det inte så? Men det här är ju en berättelse, fiktion, där saker är så osannolika att de talar sitt tydliga språk. Samtidigt har Roald Dahl en helt magisk förmåga att väva ihop dessa groteska bisarrheter med ett mycket djupt och verkligt allvar.

Tankarna går till ensamma och missförstådda barn. Barn som blivit förbisedda och överkörda av vuxenvärlden. Jag tänker på skolan och dess utmaning att handskas med elever med så olika förutsättningar och kunskaper. Jag minns mina egna första skolår. Jag lärde mig själv att läsa vid 5-års ålder och har ett så tydligt minne av hur urbota långtråkigt de första skolåren var. Buttert kom jag hem och sa att Idag har vi lärt oss P. Hur kul var det för någon som hade kunnat skriva P i två år?

Till sist: Jag kommer att läsa Matilda många fler gånger. Kanske upptäcker jag nya saker även nästa gång. Jag rekommenderar den för både barn och vuxna. Det är en bok som fastnar.