Mördaren ljuger inte ensam1 Läsdagbok: Mördaren ljuger inte ensamTitel: Mördaren ljuger inte ensam
Författare: Maria Lang
Utgiven: Först utgiven 1949, nyutgåva 2013
Förlag: Norstedts
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Det är en sak som stör mig så till den grad att jag inte kan sluta tänka på det under stora delar av boken. Varför envisas sällskapet med att vara kvar på ön?

När jag var yngre slukade jag Agatha Christie och Maria Lang-böcker. Dessvärre minns jag mycket lite av dem. Nyligen upptäckte jag en ungdomsroman av Maria Lang, det kan man läsa om här. Och nu har jag fått återupptäcka en av hennes vuxendeckare, en av tre som ges ut på nytt i år av Norstedts och som även är bioaktuell. Mördaren ljuger inte ensam var Maria Langs debutroman. Hon var därefter oerhört produktiv och skrev totalt 43 vuxendeckare och fyra ungdomsdeckare. Maria Lang var i slutet av sitt liv bosatt i Nora och miljöerna i Bergslagen är ständigt närvarande i hennes böcker.

Boken utspelar sig på en ö i sjön Uvlången i Bergslagen. På ön samlas en grupp människor, nästan alla akademiker eller kulturpersonligheter. Berättarjaget är Puck, en litteraturstudent från Uppsala, som får tillåtelse av sin far att tillbringa några sommardagar med dessa människor. Det dröjer inte länge förrän det sker ett mord. Därefter gör Langs trogne kommissarie Christer Wijk entré. Och efter hans ankomst till ön dröjer det inte länge förrän nästa mord äger rum, sedan ytterligare ett misstänkt mordförsök och ett självmordsförsök.

Mycket action kan det tyckas, men precis som i Agatha Christies böcker och för den delen Morden i Midsomer, sker det hela så obegripligt stilla och fridfullt. Kanske är det de idylliska miljöerna som skapar den upplevelsen? Nej, det handlar väl snarare om Maria Langs stil. Det är inte hårdkokt, det är idylliskt, nästan trevligt och mysigt (visst är det knepigt hur mord kan skildras mysigt). Det är tacksamt med förteckningen över personerna i början, för det tar några sidor innan man kommit in så pass väl att man håller reda på dem.

Relationerna ligger i fokus. Det är också det här utforskandet av de inblandades personligheter och deras kärlek, passion och svartsjuka, som jag gillar. Boken är inte överöst med miljöbeskrivning, men miljön ges en mycket viktig roll. Och det gillar jag. Hur hon verkligen tar mig med in bland träden, till kanten av stup, ut på vatten. I det stora hela tycker jag om berättelsen. Jag tyckte det var mysigt varje gång jag dök ner mellan bladen och gjorde det också gärna.

Men så gnager den där frågan. Det känns så orimligt att hela sällskapet envist stannar kvar på ön. Det är enkelt att ta sig därifrån, det finns flera båtar och det sker också en hel del turer fram och tillbaka till fastlandet. Varför vill polisen hålla kvar sällskapet på ön när de vet att en mördare går lös? Jag skulle bra gärna ha velat ställa den frågan till Maria Lang, för det känns också orimligt att hon inte har tänkt igenom det. Fenomenet, en grupp människor på en begränsad yta som en och en försvinner, känns ju mycket Agatha Christie. Jag tänker framförallt på Tio små negerpojkar, där sällskapet ju faktiskt också befinner sig på en ö. Men skillnaden där är att de själva inte har tillgång till båtar och inte frivilligt kan ta sig därifrån när de känner för det. Men det kan Langs grupp människor, så varför gör de inte det?

Mitt uppe i en skrivarkurs som jag är, är det intressant att se hur Lang hanterar berättandet i jag-form. Det innebär ju att inget kan berättas utanför Pucks räckvidd. Ett knep hon får ta till är t.ex. att Puck får stenografera åt polisen. För mig blir det nästan ett övertydligt grepp, men visst, det funkar väl.

Jag välkomnar nyutgivningarna av Maria Lang och jag hoppas att många tar chansen att upptäcka eller återupptäcka henne. Det är trevligt. Det är mysigt. Det är människors inre. Mord under lugna former. Och så måste jag påpeka att omslagen till de här nyutgivningarna är ruskigt fina.