New Delhi Borås 191x300 Läsdagbok: New Delhi BoråsTitel: New Delhi-Borås
Författare: Per J Andersson
Utgiven: 2013
Förlag: Forum förlag
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Jag har berättat lite om den här boken i samband med att vi var på releasen. Jag hade en mycket varm känsla när jag började läsa den. Jag hade ju redan träffat de två huvudpersonerna och berörts av deras historia. Men nu i efterhand önskar jag att jag hade fått chans att träffa dem efteråt istället. Jag skulle ha sett på dem på ett helt annat sätt. Framförallt skulle jag om indiske Pikej ha tänkt “Tänk att det är du som varit med om allt det där som jag just har läst”.

Boken lyfts fram som berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige. Den som tror att det är en skildring av en strapatsrik cykelresa är dock ute och just cyklar. Jag trodde nog det och blev därför lite överraskad när Pikej efter två tredjedelar av boken fortfarande inte har kommit iväg på sin resa. Men det är ingen besvikelse, snarare tvärtom. Istället är det här till stor del berättelsen om den kastlösa indiern Pikej och hans livsöde. Det är en gripande livshistoria som rullas upp. Pikejs barndom blir en introduktion till den indiska samhällsordningen, där diskrimineringen av kastlösa på ett brutalt sätt präglar hans uppväxt. Han får inte sitta i klassrummet, han får inte vidröra samma saker som de, han blir bestraffad med stenkastning. Det här förvridna samhällssystemet slår till slut knut på sig själv och blir rent av komiskt. Som när de i skolan får odla grönsaker och Pikej av misstag råkar välta ut korgen med alla andras tomater i. Läraren blir vansinnig, nu kan de ju inte längre äta tomaterna som blivit berörda av en kastlös. Istället får Pikej plocka med alla hem(!) Anekdoterna och berättelserna från barndomen för tankarna till boken “Amkoullel, l’enfant peul” av Amadou Hampate Ba. Också det en barndomsskildring fylld av kulturella yttringar präglade av humor och allvar.

När Pikej är nyfödd fastställs en profetia av en astrolog. Den säger att han ska gifta sig med en kvinna som inte är från byn, inte från distriktet, inte ens från landet, hon ska vara musikalisk, äga djungel och vara född i oxens tecken. Dessa ord följer Pikej genom alla hans med- och motgångar. Och motgångarna är många och allvarliga. Hans pappas vilja att han ska bli ingenjör flyr han ifrån och söker sig till en konstskola i New Delhi. Det kreativa intresset har också förutsetts och Pikej tecknar hellre än något annat. Tillvaron i New Delhi riskerar emellanåt hans liv, när han inte har någon bostad eller pengar till mat. Tre gånger försöker han ta sitt liv, men varje gång är det som att något kämpar för hans överlevnad. Så småningom börjar han att sitta vid en fontän och teckna av folk. Det är en framgångsfaktor. Han konstaterar att folk inte gärna investerar pengar i landskapsmålningar, men mycket gärna i ett självporträtt. Med tiden blir han en del av gatubilden vid fontänen, en turistattraktion vars rykte sprids till tillresta västerlänningar, fåfänga poliser, till och med till makthavare. Tecknandet blir hans språk med vilket han kommunicerar över kultur- och samhällsgränser.

Men den mest betydelsefulla personen som besöker honom vid fontänen är Lotta från Borås. Hon har rest i en folkabuss till Indien. Profetian gör sig påmind och han undrar om det kan vara någon som hon han ska gifta sig med. Pikej och Lotta börjar umgås, de blir förälskade, men så reser Lotta till slut hem och de lovar att de ska ses igen. Och här börjar Pikejs långa resa till ett land han inte har en aning om var det ligger, framförallt inte hur långt bort det ligger.

Jag gillade den här boken mycket genom dess sätt att genom Pikejs historia ge en stark bild av Indien. Det är också ett oerhört levande porträtt av Pikej som målas upp. En person som lyfter så från verkligheten att jag har svårt att fatta att det verkligen var den där mannen som stod på scenen på bokreleasen. Det finns några avsnitt jag har invändningar emot, som slutar eller börjar alltför tvärt. Det gäller t.ex. en skildring av en tyfon och det gäller även till viss del skildringen av Pikejs och Lottas inledande förhållande. Att Pikej mycket plötsligt vill gifta sig är kanske ett kulturellt uttryck, men det känns så hastigt att Lotta också så omedelbart (i boken) vill leva med honom. Konstigt nog blir även själva ödet, Pikejs profetia, mindre betydande i mina ögon genom bokens gång. Det känns snarare som en självuppfyllande profetia. Det är inte så märkligt att det blir Pikej och Lotta kan jag tycka. Lotta har redan i Sverige ett starkt Indienintresse som gör att hon söker sig dit och Pikejs profetia gör att han söker sin mening i en utländsk kvinna.

En annan stark faktor till att jag gillar boken är den där underbara blandningen av humor och allvar. Det finns många saker som är så oerhört roliga, otroliga och märkvärdiga att man inser att det bara är i verkligheten liknande saker kan ske. Verkligheten överträffar många gånger fantasin. Ett sådant inslag är t.ex. alla de gånger som Pikej på sin långa färd mot Sverige tvingas vända tillbaka. Det blir till slut humor. Han flyger en bit, men flyget tvingas vända om. Han cyklar en bit, men finner en skadad västerlänning som han följer med tillbaka till sjukhuset osv. Och slutet. Jag ska självklart inte avslöja det här, men det om något är väl ytterligare ett exempel på den där knuten på sig själv som det indiska samhällssystemet gör. Humor och upprättelse i ett.