Om man heter Robin Läsdagbok: Om man heter RobinTitel: Om man heter Robin
Författare: Ylva Karlsson
Utgivningsår: 2006
Förlag: Alfabeta
Rek. läsålder: 12+
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Jag ville läsa mer av Ylva Karlsson efter att ha läst hennes fina Ossians ovanliga nanny. Det fanns alltså förväntningar när jag slog upp boken och jag blev inte direkt besviken, men lite fundersam.

Handling: Robin bor med sin mamma, Jannike, i Bagarmossen. Mamman kämpar med att få tillvaron att gå ihop med lite jobb på Systembolaget och med en bebis på väg. Robins pappa, Tommy, finns också med i bilden. Han är ibland närvarande och omtänksam, men ibland spelar han på hästar, ljuger och hänger bara med sina polare. Här finns ett barn som hamnar i kläm mellan två föräldrars ansträngda relation och som tycks fly in i sin egen värld. Som längtar bort från sommarlovets tristess i den regniga Stockholmsförorten. Och här tar något annat vid; relationen mellan Robin och flickan. Här har Ylva Karlsson vävt samman det mycket skickligt. Man vet inte riktigt om flickan som Robin hör, som han ibland ser i regnet på gården, som han till slut börjar träffa (även om hon alltid försvinner lika plötsligt som hon dyker upp) är på riktigt eller om hon bara finns för Robin. En tröst, en låtsaskompis, jag undrar även om Robin kanske är sjuk. Men man vet inte, så fint sitter historien ihop. Den mellan det som pågor i Robins sargade familj och relationen han har med flickan när han är alldeles ensam.

– Om föräldrar glömmer bort sina barn så bleknar de, sa Angela, de försvinner i skogen. Några krymper. “Sträck på dig”, säger föräldrarna. “Sitt upp”. Men de ser inte på barnet. Om de tittade på barnet skulle de se att barnet satt så rakt det kunde. Att de bara inte nådde högre. Jag vet en pojke som krympte tills han inte var större än en sparv. Sen tog grannens hund honom.

Jag blir inte besviken: Eftersom Ylva Karlsson tycks ha den där förmågan att berätta mycket med hjälp av lite. Och dessutom med ett enkelt språk och en ganska avskalad handling sätta en känsla i magen på läsaren. I det här fallet lite av en orosknut.

Men jag blir lite fundersam: Mest för att det vilar en sån där tung känsla över den här lilla boken. Jag känner nästan att det är en vuxenbok. Såklart att en ungdomsbok får vara så här allvarsam och lite smådeppig, särskilt när det är en riktigt bra bok. Och glimtar av hoppfullhet sprakar till ibland. Men det får mig ändå att fundera över om det är så att svåra och tyngre ämnen lättare blir bra litteratur? Och jag får lust att läsa en bok lite mer i dur, som är riktigt bra. Men det här är bara funderingar, kring boken finns inga tveksamheter egentligen. Det är en sån där bok som kryper in lite under skinnet tills den försäkrat sig om att den satt avtryck och sen när den lämnar, står man där med en viss känsla. Det är alltid spännande att få vara med om en sån läsupplevelse.

En liten invändning dock: Omslaget. Lite väl buttert.