Paddy Clarke ha ha ha Läsdagbok: Paddy Clarke ha ha haTitel: Paddy Clarke ha ha ha
Författare: Roddy Doyle
Översättning: Hans Berggren
Utgiven: 1993
Förlag: Wahlström & Widstrand
Adlibris ¦ Bokus ¦ Bokia

Jag faller pladask för den 10-åriga Paddy Clarke (trots att han sparkar en hund). Den här boken är himla bra, och beundransvärd i sitt sätt att hantera barnets berättarröst på det mest självklara vis.

Jag ville läsa något irländskt och Roddy Doyle sägs vara Irlands största nu levande författare (enligt Wikipedia). Han har bland mycket annat skrivit boken “The Commitments” som den välkända filmen baserats på. “Paddy Clarke ha ha ha” vann Booker-priset 1993.

I den här boken upplever jag något alldeles särskilt vad det gäller språket. Doyle har lyckats skapa en miljö med språkets hjälp, inte så att språket beskriver miljön, språket är miljön. Och språket är Paddy Clarke’s, romanens huvudperson, som låter oss komma in i hans vardag i en irländsk arbetarklassmiljö på 1960-talet.

Hyssen, lekarna (ofta våldsamma), grubblerierna (varför är det så svårt för Amerikanerna att vinna över gorillan?), det ständigt överhängande hotet att bli bestraffad av pappa eller läraren Henno, att själv bestraffa, upptäcka förändringar hos sin lillebror – allt det inramas av ett framväxande bostadskvarter där invånarna på ett eller annat sätt involveras i Paddy’s liv.

Språket är mycket speciellt. Rappt och direkt skapar det stor närvaro. Det blir trovärdigt som ett barns återberättelse, samtidigt som det inte blir naivt. Men det gör också handlingen hoppig, än det ena, än det andra – och det gör alls ingenting. Det funkar utmärkt.

Något som Doyle lyckas så bra med är att förmedla barnets värld på ett humoristiskt men absolut inte fånigt sätt, snarare på allra största allvar. Ett bra exempel är när barnen i kvarteret fått för sig att leka spetälska (utan att så noga veta vad det är):

– Vi kan inte simma, sa en av tvillingarna.
– Spetälska kan simma, sa Willy Hancock.
– Dom behöver inte simma, sa jag. Ni behöver inte simma. Ni behöver bara låtsas att ni är spetälska. Det är lätt. Ni behöver bara vara lite sjuka och vingla lite grann.
Dom vinglade.
– Kan dom skratta?

Eller som de intensiva fotbollsmatcherna på en alltför liten plan:

Målvakterna gjorde ungefär hälften av målen. Vi försökte ändra på reglerna men målvakterna protesterade; dom vägrade stå i mål ifall dom inte fick göra mål […] En gång gjorde James O’Keefe, den sämtsta spelaren av oss alla, en utspark från mål. Han gjorde mål men bollen studsade från grinden och tvärsöver gatan igen, in i hans eget mål. Han hade gjort mål och självmål med ett enda skott.

Där Doyle lyckas som allra bäst är ändå på det sätt han låter Paddy skildra föräldrarnas relation. Paddy försöker hitta sätt att i tystnad lösa föräldrarnas gräl. Och han söker svar på den oro som finns hos honom, letar efter förändringar i deras tonfall, i deras ansikten, i hur mamman lagar maten. Det är i den här skildringen som jag faller som mest för Paddy Clarke.